Vid spökslottet

Kastelholms slott, Åland. 17.1.2014. Foto: Håkan Eklund.

Här var det kallt om fingrarna. Jag och en kompis hade fotograferat oss fram genom ett vackert kulturlandskap tills vi småningom kom fram till slottet. Då hade solen försvunnit bakom horisonten.
Men det var lungt och stilla. Inte ett pip, inte ett billjud. Bara en vintrig borgsruin som påminde om historiens vingslag.

På Wikipedia beskrivs slottsruinens historia så här:
"Kastelholm nämns för första gången i riksdrotsen Bo Jonsson Grips bouppteckning 1388. Slottet är Ålands enda medeltida befästningsanläggning. Borgen anlades ursprungligen på en liten holme, men har idag genom landhöjningen vatten endast på en sida. Borgen byggdes ut och om i flera omgångar, senast efter en brand 1619. Det centrala tornet, Kuretornet, är från 1300-talet men har höjts i omgångar.

Omkring år 1400 då borgen tillhörde kronan blev borgen centrum för Ålands slottslän, med en av kungen/kronan utsedd förläningshavare som i sin tur ofta utsåg en annan person till slottsfogde. Slottet var Ålands administrativa centrum fram till 1634, då Åland upphörde som eget slottslän. Bland medeltida förläningshavare finns Karl Knutsson (Bonde), Sten Sture den äldre och Erik Johansson (Vasa).

Kastelholm intogs 1434 av en bondehär under Erik Pukes befäl. Under senare delen av unionstidens strider blev Kastelholm flerr gånger belägrat och intaget. intogs och förstördes år 1507 av en dansk flotta under Sören Norby, i samband med stridigheterna efter att unionskungen Hans avsatts som svensk kung.

Vasaättens medlemmar intresserade sig för slottet, såväl Gustav Vasa som hertig Johan besökte slottet, och här satt Erik XIV och Karin Månsdotter fängslade under några månader 1571. Gustav Vasas änka Katarina Stenbock var förläningshavare 1569-1603.

Under inbördeskriget i slutet av 1590-talet, belägrade och intog hertig Karl fästningen. Fästningens försvarare fördes till Åbo, där Åbo slott belägrades. Då Åbo slott vägrade kapitulera avrättades Kastelholms försvarare utanför murarna. Den sista ståthållaren på slottet var Stellan Otto Mörner som efter branden 1619 byggde upp slottet till en mer representativ anläggning än tidigare.

Från slutet av 1600-talet började slottet att förfalla. En brand 1745 lade slottet i ruiner, och slottet användes därefter som spannmålsmagasin och som ett stenbrott för traktens bönder, men sedan slutet av 1800-talet har det genomgått flera omfattande restaureringar, senast på 1990-talet, och är sedan dess ett museum. Området runt om och ända ner till Stornäset (Åland) har blivit kungsgård och en golfbana finns även i området."

Nr 17/365.

Dagens goda gärning

Vid soluppgången. Fyrstranden, Åbo 16.1.2014. Foto: Håkan Eklund.

Körde ner till en strand på väg till jobbet. Ställde upp stativet och tog några bilder. En bit bort försökte en man få igång sin bil (diesel), men det ville sig inte. Det var minus 15 C, hade säkert varit ännu kallare under natten.

Jag lämnade kameran och stativet en stund, körde min bil intill hans bil, sen fick han koppla ihop sitt tomma batteri till min bil, och han fick igång sin motor. Och den mannen var en glad man.

Nr 16/365.

Flytande tallrikar

Tomma tallrikar ... Aura å, Åbo 15.1.2014. Foto: Håkan  Eklund.

Den hårda kölden skapar nya motiv varje dag. Använde lunchpausen till att göra ett besök vid rinnande vatten, och hittade bild nr 15/365.

After dark

Aura å, Åbo. 14.1.2013 kl.17.40. Foto: Håkan Eklund.

Det är mera sällan jag blir kvar i centrum efter mörkrets inbrott men hade ett möte att passa kl.18. Och nu när man är "hundfri" behövde jag inte ens åka hem och ta ut hunden; kunde istället rigga upp stativet och föreviga fullmåne över ån.

Lasternas summa är ju konstant, brukar man säga ...

Sista hundvandringen

Sista morgonvandringen. Friskala, Åbo 14 januari 2014. Foto: Håkan Eklund.

Livet innehåller många skeden, idag tog ett skede slut - nämligen det som hundägare. Här på bilden ovan är jag på min sista morgonpromenad med labradoren Buddy 10 år 1 månad, sen skjutsade jag honom till en ny familj.

Sådana här gånger gäller det att fokusera, att hålla tankar, känslor och emotioner i styr. Det är inte alldeles lätt att ta farväl av bästa kompisen; han och jag har upplevt mycket natur och vänskap under ett decennium, men nu funkar det inte mera. Jag kommer att vara mycket borta under året (fotokurser) och frun är på jobbresor hela tiden, äldsta dottern (som bor i en annan del av Åbo brukar ta hand om Buddy) är gravid - de övriga barnen kan inte hålla hund (jobbar/studerar) och ingen annan har kunnat hoppa in. Alltså blev det så här. Och en hund som för det mesta är ensam hemma, har ett dåligt hundliv.

Ändå var det dramatik ända till slutet. Vi hade beställt tid till veterinär idag kl.13, för sista sprutan, eftersom ingen som vi frågat varit intresserad av hunden. Ja, den är rätt gammal - men frisk som en nötkärna (har alltid varit), pigg, stark och fylld med energi. Igår hade vi samlats kring hunden, döttrarna och jag (sonen i Sydafrika, frun i Vasa), för att ta farväl - när frun ringer från sin jobbresa och berättar att en kvinna nyss ringt och frågat om hunden lever ännu ...

Plötsligt var det slut med den sorgliga stämningen; och ett bättre hem kunde han inte få (en släkt som bl.a. driver en kennel) och dessutom till ett hus med en flickhund från tidigare. Tänk att äntligen på gamla dar få en partner av det täcka könet; Buddy kommer att stortrivas.

För mig blir det nya rutiner, äntligen kan jag istället för hunden börja ta med stativet i stället - men det är nog inte samma sak ändå, man kan ju inte prata till ett stativ ...

Nr 14/365.