Flygande tefat

Flygande tefat. Åbo 10.12.2013. Foto: Håkan Eklund.

När jag var en liten grabb minns jag att vi pratade om "flygande tefat" som vi kanske läst om, och som satte fantasin i rörelse. Idag lyckade jag fotografera en lite armada när jag gick lägs ån i Åbo ...

Det var strax innan det började regna. Och nu är de säkert spårlöst försvunna igen. Så här beskrivs fenomenet i Wikipedia:

Flygande tefat (eng. flying saucer) en tidig benämning på oidentifierade flygande föremål (UFO:n). I dag sätter många likhetstecken mellan flygande tefat och utomjordiska rymdfarkoster. Benämningen kommer ursprungligen från den amerikanske privatflygaren Kenneth Arnolds observation av nio runda skivor den 24 juni 1947. Han berättade för media att "de hade liksom skälvande rörelse... Som om man slänger ett tefat över en vattenyta...".

Ett Ufo är ett oidentifierat flygande föremål. Begreppet infördes av det amerikanska flygvapnet i början av 1950-talet och ordet är en akronym av engelska ”unidentified flying object”. En annan benämning är OFF som kommer av svenskans ”oidentifierat flygande föremål” alternativt OFO för "oidentifierat flygande objekt".

Försvarsmakten insamlade, undersökte och följde upp Ufo-observationer centralt från mitten av 1940-talet. I mitten av 1960-talet överfördes denna funktion till dåvarande FOA numera FOI (Totalförsvarets Forskningsinstitut). FOI har en "Ufo-handläggare" som mottar och bearbetar inkomna observationsrapporter i nära samarbete med UFO-Sverige. Det vetenskapliga studiet av ufofenomen kallas ufologi.

Nr 344/365.

Trettioårig nationalpark

Lauri Tähkä och Milla Viljamaa (piano) underhåller. Åbo 9.12.2013. Foto: Håkan Eklund.

Satt idag med på ett seminarium som hedrade Skärgårdshavets nationalpark som etablerades 1983 och fyllde alltså 30 år i år.

Själva nationalparken omfattar drygt 2 000 av de ungefär 8 400 öarna och kobbarna inom samarbetsområdet och består av drygt 3000 ha landareal och 47 000 ha vattenområde. Allt detta hittas i Skärgårdshavets yttre skärgård i Åboland i SW Finland. Ett unikt område.

Förutom att skydda naturen skall också nationalparken värna om skärgårdskulturen och olika kulturlandskap, därför har samarbetsområdet (privata marker) stor betydelse. De fredade områden som tillhör parken ligger ofta inspränga bland privata marker på holmar och skär, därav behovet av ett sammanhängande samarbetsområde.

Mera info om parken hittas här: http://www.utinaturen.fi/utflyktsmal/nationalparker/skargardshavet/Sidor/Default.aspx

Arrangörerna var smarta som hade sparat artisterna ovan som sista programinslag, som gjorde att inte en enda kotte lämnade seminariet innan det var slut! Ofta brukar ju folk börja smyga iväg mot slutet (speciellt som detta hölls i en koncertsal där det är rätt lätt att obemärkt smita iväg ...).

Nr 343/365.

Isläggning

Vid Aura ås mynning. Åbo 8.12.2013. Foto: Håkan Eklund.

Har jobbat hela helgen (= lång helg i Finland med 6.12/självständighetsdagen som ledig dag) med korrekturläsning, måste få tidskriften Skärgård till tryckeriet innan de stänger till jul.

På väg från jobbet körde jag ut till ett nytt bostadsområde vid ån, där man bl.a. sprängt bort ett berg för att kunna pressa in mera bostäder på prime property ...
I bakgrunden till vänster skall det byggas mera.

Ån har igen fått ett tunnt istäcke, för hur mångte gången i höst har jag glömt - få ser hur länge detta finns kvar?

Längst bort till höger ligger s/s Bore som började trafikera Åbo-Stockholm i början av 1960-talet; idag fungerar fartyget som B&B-ställe och lunchrestaurang.

Nr 342/365.

Dagens häst

Gågatan i Åbo. 7.12.2013. Foto: Håkan Eklund.

Nr 341/365.

Hellre Mandela än Putin

Mysstund hemma. 6.12.2013. Foto: Håkan Eklund.

Idag har jag och sonen Robert diskuterat Mandela; själv var han 3 år gammal när vi var i Sydafrika under presidentvalskampanjen 1994, när jag missade mitt livs chans att fotografera honom under ett valtal i en kåkstad utanför Kapstaden, som jag nämner om i kolumnen nedan (publicerades i Vasabladet under hösten).

Nu när han (sonen) själv åker till RSA efter jul, finns Mandela inte längre kvar. Mandela är en av de få idoler beträffande mänskligt beteeende som jag har. En mera rakryggad statsman har inte världen sett, som inte lät hämdlystnad och bitterhet ta över, utan förstod att titta framåt. För allas bästa.

Här är kolumnen inklistrad:

"Kekkonen missade jag på lantbruksutställningen i Övermark 1966; jag och min äldre bror ville hellre till tivoliavdelningen när föräldrarna ville få oss att lyssna på presidenten. Närmare än så kom jag aldrig Kekkonen.

Mandela missade jag i Kapstaden 1994. Då gällde det familjesemester från projektlivet i Botswana med en veckas boende på ett gammaldags mysigt pensionat som logerade vithåriga engelska ladies som rymt den fuktkalla brittiska vintern. En av de få manliga gästerna var en ung tysk frilansfotograf som dokumenterade Nelson Mandelas valkampanj. En kväll frågade han om jag ville hänga med på en fotosession till en kåkstad i närheten där Mandela skulle valtala.
Jag valde familjen och semestern.
Mandela såg vi ju på teve varje dag, hans bild var stort uppslagen i alla dagstidningar och hängde på var och varannan elstolpe längs vägarna i Sydafrika.
Efteråt har jag förstås insett vilken idiot jag var. Att frivilligt missa ett dylikt tillfälle under det magiska året 1994 var oförlåtlig ”hemmablindhet”. Efter sekler av förtryck kunde majoritetsbefolkningen äntligen frigöra sig från de vita apartheidbojorna; den positiva energi som flödade bland de svarta var nästan gripbar.
Ibland behövs det distans för att förstå nuet.
Två långa, ståtliga, starka och karismatiska statsmän missade på grund av närsynthet.

Däremot har jag inte missat den kortväxta Putin när han i juni besökte Åbo, fast honom skulle jag nog ha kunnat byta ut mot både Kekkonen och Mandela. Efter att ha läst den ryskamerikanska journalisten Masha Gessens bok ”Mannen utan ansikte” (2012) är det svårt att uppbringa någon större entusiasm för den killen.
Jag och en handfull lokala satt högt uppe på Korpolaisbacken i skuggan av träden ovanför Aura å, precis mittför kajen där Niinistö och Putin steg iland, med ryggarna mot oss. Det femtiotal kostymklädda (ryska) säkerhetsmän som hela dan snokat runt Forum Marinum hade missat denna strategiska plats. I kikaren från vår fina utsiktsplats kunde jag följa deras rörelser. Med båt söktes bomber i det grumliga åvattnet.
I timmar hade stadens grädde i sommarkostymer väntade på de två presidenterna, med vinglas i nyporna. Utanför en avspärrning ett hundratal nyfikna.
Hur många av dem visst något om Putin?

I Gessens bok kan man följa med hur Putin metodiskt har monterat ner demokratin, låtit förfölja, mörda eller fängsla uppstickande journalister, företagare och politiker och förvandlat Ryssland till en mastodontmodell av gamla KGB där inget utrymme finns för självständiga aktörer.
Hon skriver: ”De självständiga aktörerna är obekväma bland annat därför att de vägrar att acceptera maffians regler.”

Hennes bok avviker starkt från Putins egna levnadsbeskrivares verk, där han själv berättat sin story. Hur han själv vill bli sedd och ihågkommen är en helt annan historia. En putsad fasad.
Enligt Gessen är Ryssland idag en kriminell och korrupt tyranni där Putin själv är gudfader i en maffiaklan som styr över allt väsentligt som sker i landet.
Det är hårda ord, men allt är dokumenterat med tydliga källhänvisningar. Det mesta i boken är olustig och skrämmande läsning; mycket påminner om Stalineran när domstolarnas uppgift var att avkunna domar på statsöverhuvudens begäran.

I kapitlet ”Omättlig girighet” beskriver hon Putins omättliga lust att äga det som tillhör andra, som hon kallar för pleonexia. Hon berättar om en grupp amerikanska affärsmän som i juni 2005 besökte Sankt Petersburg. Putin stod värd och bad att få titta på den Super Bowl-ring med hundratjugofyra diamanter som tillhörde New England Patriots ägare Robert Kraft. Putin provade den och påstods ha sagt: ”Jag skulle kunna slå ihjäl någon med den här”, varpå han stoppade ringen i fickan och lämnade rummet. Efter en rad artiklar i amerikansk press om det inträffade lät Kraft meddela att ringen var en present, för att förhindra att en obehaglig situation.
I september samma år var Putin inbjuden till Guggenheimmuseet i New York. Under visningen tog hans värdar fram en kopia av en Kalasjnikov tillverkad av glas och fylld med vodka, en kitschig souvenir. Putin nickade till en av sina livvakter som tog automatkarbinen av glas och bar ut den ur salen, till den chockerade museiledningens oförställda häpnad.

Barak Obama har beskrivit honom som ”en uttråkad grabb längst bak i klassen”. Det är kanske det oskyldigast som sagts om presidenten med spionutbildning från det gamla Sovjetunionen. Som gillar diktaturer.
Som statsmannaikon kommer han ljusår i lä för Mandela som obruten av 27 förödmjukande fängelseår steg till makten och dessutom förlät sina plågoandar.
Om honom kan man läsa i Sydafrikakännaren och förre ambassadörens Sten Rylanders bok ”Nelson Mandela” (2103). En bok som känns som en mental andaktsstund. Om ett demokratiskt uppbyggnadsprojekt. Om att göra ett folk fritt.  I Putinboken är allt tvärtom. Där gäller metodisk nedmontering av demokrati. Den korta frihet som rådde efter Sovjetunionens fall har Putin effektiv kvävts i sin linda."