FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Hellre Mandela än Putin


Mysstund hemma. 6.12.2013. Foto: Håkan Eklund.

Idag har jag och sonen Robert diskuterat Mandela; själv var han 3 år gammal när vi var i Sydafrika under presidentvalskampanjen 1994, när jag missade mitt livs chans att fotografera honom under ett valtal i en kåkstad utanför Kapstaden, som jag nämner om i kolumnen nedan (publicerades i Vasabladet under hösten).

Nu när han (sonen) själv åker till RSA efter jul, finns Mandela inte längre kvar. Mandela är en av de få idoler beträffande mänskligt beteeende som jag har. En mera rakryggad statsman har inte världen sett, som inte lät hämdlystnad och bitterhet ta över, utan förstod att titta framåt. För allas bästa.

Här är kolumnen inklistrad:

"Kekkonen missade jag på lantbruksutställningen i Övermark 1966; jag och min äldre bror ville hellre till tivoliavdelningen när föräldrarna ville få oss att lyssna på presidenten. Närmare än så kom jag aldrig Kekkonen.

Mandela missade jag i Kapstaden 1994. Då gällde det familjesemester från projektlivet i Botswana med en veckas boende på ett gammaldags mysigt pensionat som logerade vithåriga engelska ladies som rymt den fuktkalla brittiska vintern. En av de få manliga gästerna var en ung tysk frilansfotograf som dokumenterade Nelson Mandelas valkampanj. En kväll frågade han om jag ville hänga med på en fotosession till en kåkstad i närheten där Mandela skulle valtala.
Jag valde familjen och semestern.
Mandela såg vi ju på teve varje dag, hans bild var stort uppslagen i alla dagstidningar och hängde på var och varannan elstolpe längs vägarna i Sydafrika.
Efteråt har jag förstås insett vilken idiot jag var. Att frivilligt missa ett dylikt tillfälle under det magiska året 1994 var oförlåtlig ”hemmablindhet”. Efter sekler av förtryck kunde majoritetsbefolkningen äntligen frigöra sig från de vita apartheidbojorna; den positiva energi som flödade bland de svarta var nästan gripbar.
Ibland behövs det distans för att förstå nuet.
Två långa, ståtliga, starka och karismatiska statsmän missade på grund av närsynthet.

Däremot har jag inte missat den kortväxta Putin när han i juni besökte Åbo, fast honom skulle jag nog ha kunnat byta ut mot både Kekkonen och Mandela. Efter att ha läst den ryskamerikanska journalisten Masha Gessens bok ”Mannen utan ansikte” (2012) är det svårt att uppbringa någon större entusiasm för den killen.
Jag och en handfull lokala satt högt uppe på Korpolaisbacken i skuggan av träden ovanför Aura å, precis mittför kajen där Niinistö och Putin steg iland, med ryggarna mot oss. Det femtiotal kostymklädda (ryska) säkerhetsmän som hela dan snokat runt Forum Marinum hade missat denna strategiska plats. I kikaren från vår fina utsiktsplats kunde jag följa deras rörelser. Med båt söktes bomber i det grumliga åvattnet.
I timmar hade stadens grädde i sommarkostymer väntade på de två presidenterna, med vinglas i nyporna. Utanför en avspärrning ett hundratal nyfikna.
Hur många av dem visst något om Putin?

I Gessens bok
kan man följa med hur Putin metodiskt har monterat ner demokratin, låtit förfölja, mörda eller fängsla uppstickande journalister, företagare och politiker och förvandlat Ryssland till en mastodontmodell av gamla KGB där inget utrymme finns för självständiga aktörer.

Hon skriver: ”De självständiga aktörerna är obekväma bland annat därför att de vägrar att acceptera maffians regler.”

Hennes bok avviker starkt från Putins egna levnadsbeskrivares verk, där han själv berättat sin story. Hur han själv vill bli sedd och ihågkommen är en helt annan historia. En putsad fasad.
Enligt Gessen är Ryssland idag en kriminell och korrupt tyranni där Putin själv är gudfader i en maffiaklan som styr över allt väsentligt som sker i landet.
Det är hårda ord, men allt är dokumenterat med tydliga källhänvisningar. Det mesta i boken är olustig och skrämmande läsning; mycket påminner om Stalineran när domstolarnas uppgift var att avkunna domar på statsöverhuvudens begäran.

I kapitlet ”Omättlig girighet” beskriver hon Putins omättliga lust att äga det som tillhör andra, som hon kallar för pleonexia. Hon berättar om en grupp amerikanska affärsmän som i juni 2005 besökte Sankt Petersburg. Putin stod värd och bad att få titta på den Super Bowl-ring med hundratjugofyra diamanter som tillhörde New England Patriots ägare Robert Kraft. Putin provade den och påstods ha sagt: ”Jag skulle kunna slå ihjäl någon med den här”, varpå han stoppade ringen i fickan och lämnade rummet. Efter en rad artiklar i amerikansk press om det inträffade lät Kraft meddela att ringen var en present, för att förhindra att en obehaglig situation.
I september samma år var Putin inbjuden till Guggenheimmuseet i New York. Under visningen tog hans värdar fram en kopia av en Kalasjnikov tillverkad av glas och fylld med vodka, en kitschig souvenir. Putin nickade till en av sina livvakter som tog automatkarbinen av glas och bar ut den ur salen, till den chockerade museiledningens oförställda häpnad.

Barak Obama har beskrivit honom som ”en uttråkad grabb längst bak i klassen”. Det är kanske det oskyldigast som sagts om presidenten med spionutbildning från det gamla Sovjetunionen. Som gillar diktaturer.
Som statsmannaikon kommer han ljusår i lä för Mandela som obruten av 27 förödmjukande fängelseår steg till makten och dessutom förlät sina plågoandar.
Om honom kan man läsa i Sydafrikakännaren och förre ambassadörens Sten Rylanders bok ”Nelson Mandela” (2103). En bok som känns som en mental andaktsstund. Om ett demokratiskt uppbyggnadsprojekt. Om att göra ett folk fritt.  I Putinboken är allt tvärtom. Där gäller metodisk nedmontering av demokrati. Den korta frihet som rådde efter Sovjetunionens fall har Putin effektiv kvävts i sin linda."

Inlagt 2013-12-06 23:16 | Läst 1647 ggr. | Permalink
Härligt skrivet.
Synd att du missade Mandela. Det hade varit nåt att ta fram nu.
Marianne
Svar från Håkan Eklund 2013-12-07 23:02
Så sant. Så där går det när ma lever för intensivt i nuet. Det är oftast först när man får distans till olika saker som man inser det "stora" i det hela. Ser det unika, möjligheterna ...
- hawk