Otacksamhet är världens lön

Bakom galler. Hirvensalo, Åbo 11 juli 2013. Foto: Håkan Eklund.

Har ännu inte läst "Millenium, Stieg & jag" till slut, men anar hur det kommer att gå. Det skrevs kanske inte så mycket om detta i Finland, då när det begav sig.

Måste lite tjuvtitta via Google, och hittade bland annat denna sida (http://www.supporteva.com/se/). Någon som vet hur det gick till slut? Man pratar om jämställdhet i samhället, som är tomt prat när det kommer till kritan - då är det en gammaldags konservativ juridik som gäller. Tänk att detta skulle hända ett par som offrade så mycket för sanningen; "otacksamhet är världens lön".

Undrar om det funkade? Att det blev något i kassan?

Vi vill stötta Eva Gabrielsson som var sambo med den avlidne författaren Stieg Larsson.

• Eva Gabrielsson var sambo med Stieg Larsson i 30 år (de samarbetade i 32 år)
• Hon var med när han skrev sina tre (nästan fyra) böcker i Millenniumserien.
• Hon var med när han tog emot dödshot från högerextrema grupper.
• Hon var med när han levererade sina tre manuskript till Norstedts Förlag i Stockholm.
• Hon var med när Stieg Larsson insåg att hans böcker blev en succé.
• Hon var med då de tillsammans planerade att ge ut 10 böcker i Millenniumserien.
• Hon var med när de tillsammans planerade hur de skulle fördela intäkterna från succén.
• Hon var med och gav Stieg viktig input under arbetet med Millenniumserien

Tyvärr hade inte Stieg Larsson skrivit ett giltigt testamente före sin död 2004. Därför sitter Eva Gabrielsson utan rättigheter eller intäkter till Millenniumserien. I stället går pengarna från succén till Stieg Larssons bror och far, som förvaltar rättigheterna. Helt orättvist, menar många Larsson-fans

Med denna webbsida önskar vi att stötta Eva Gabrielsson i en svår situation. Förhoppningsvis kan vi tillsammans hjälpa henne att betala advokatkostnader och se till att hon kommer närmare sin önskan om att vinna rätten till förvaltningen av Millenniumserien i framtiden.

Stieg Larsson (1954-2004) var journalist och chefredaktör för tidskriften Expo och var en av Sveriges främsta experter på antidemokratiska, högerextrema och nazistiska rörelser. Han hade tidigare arbetat i 20 år på nyhetsbyrån nyhetsbyrået TT. Han debuterade som deckarförfattare hösten 2005. Arvet efter Stieg Larsson är hittills värt 100 miljoner kronor enligt Aftonbladet. Eva Gabrielsson får inte ett öre.

Nr 192/365.

Nostalgi

Från Ruisrock 2013. Åbo 10 juli 2013. Foto: Håkan Eklund.

Är ensam på jobbet under dagarna, i ett stort hus. Men det stör mig inte. Passar på att rensa ur hyllor, pärmar och lådor. Material som samlats under årens lopp och som jag inte tagit mig tid att gå igenom på länge.

Inser att det är en nostalgiresa. Hela tiden möter bilder, papper, dokument som är kopplat till en massa intressanta upplevelser och människor. Så svårt att slänga. Men ändå, man kan inte spara allt. Ibland känns det som om man drunknar i material, tidningar, tidskrifter, brochyrer, rapporter, urklipp, böcker - you name it ...

Inser också hur många som inte längre jobbar hos oss; allt förändras. Inget är statiskt. Och väl är väl det, en del av utveckling säger en del, eller avveckling ...

Men ibland skulle det nog vara kul att slå på bromsen, att någongång känna nån typ av "arbetsplatstrygghet", att kunna planera för mer än ett år i taget.

Bilen ovan är ett utställt "konstverk på hjul" som står nån vecka utanför ett konstmuseum i Åbo. Har 600 namnteckningar från Ruisrockfestivalen senaste veckoslut.

Nr 191/365.

Stieg

Sista bäret i trädgården. Åbo 9.7.2013. Foto: Håkan Eklund.

Erkänner att jag har ett ständigt läsbehov. Något som varken teve eller andra etermedier kan ersätta. Att sitta bekvämt i favorithörnet av soffan, under läslampan, med något att läsa och något att smutta på - är en del av det goda livet.

Jag förstår också att uppskatta det; min far som var bonde ville också läsa, men var alltid för trött på kvällarna för att orka läsa efter en lång dag av fysiskt tungt arbete. En orsak till att jag inte ville ta över hemmanet, som kunde ha varit mitt.

Hittade idag "Millennium, Stieg & jag" av Eva Gabrielsson och Marie-Francoise Colombani på rea i en bokhandel, 3 euro för 157 sidor som ger nycklarna och bakgrunden till Millenium-trilogin samt Stiegs och Evas gemensamma liv, fram till katastrofen - är ett fynd. Härlig läsning.

Måste dock ta läspaus för att springa ut i trädgården och ta dagens bild innan det blev för mörkt, av det enda röda vinbär som var kvar på busken, som bär bär första året, och som jag redan ätit upp ...

Nr 190/365.

Om efternamn

Utanför vår dörr. Åbo 8.7.2013. Foto: Håkan Eklund.

Läste en intressant kolumn i dag (i Hufvudstadsbladet) från en USA korrespondent som filosoferade kring detta med vad namn signalerar. Han noterade att hans döttrars skolkamrater i den amerikanska skolan hade en massa "utländska" namn, från världens alla hörn - som ingen reagerade speciellt över.

I ett mångkulturellt samhälle är man van vid sådant, och Amerikas styrka och framgång har ju alltid varit baserat på invandrare: alla som inte är "röda indianer" i USA tillhör invandrarsläkt. Svårare än så är det ju inte och snart är de "vita" i det landet i minoritet. Igen.

Han undrade varför så många här uppe i Norden gör en så stor "grej" av att någon pratar annorlunda än lokalbefolkningen, ser lite annorlunda ut eller har ett "märkligt" efternamn ... Navelskåderi. Speciellt invandrarfientliga populistpartier samlar många röster via sådan inskränkthet. Samtidigt är vi ju stolta över våra släktingar som i tiden utvandrade till Nya Världen (USA, Kanada, N.Z, Australien ...); också de hade märkliga namn och pratade märkligt.

Min morfar som jobbade sju år i Amerika (med början från 1915) hette egentligen Agnisbäck i efternamn; för att göra det enklare för de engelskspråkiga ändrade han det till Beck. Hemkommen igen i mitten av 1920-talet tillkom ett "ä", alltså Bäck. Min mor Margit Bäck gifte sig med grannbyns pojke Helmer Eklund, vars pappa (min farfar) i tiden egentligen hade hetat Kyhr i efternamn. Men det är en lång historia.

Att heta Eklund i efternamn har inte vållat några problem utomlands, förutom bland indier, som uttalade namnet för Ekland, och det betydde något helt annat (speciellt "land") ...

Nr 189/365.

No hätä

Murmålning på Nunnegatan i Åbo. 7.7.2013 kl.23.10. Foto: Håkan Eklund.

Efter solnedgången kom jag på att Dagens bild var otagen, men "no hätä", det nordiska ljuset låg kvar. Och med stativ fixas det mesta. Hittills har jag ju kommit ihåg att ta minst en bild per dag; ifjol missade jag tre dagar. Få se om det lyckas bättre i år?

Söndagkväll och stan ljöd av liv, och dunket från Ruisrockfestivalen ute på Runsla vaggade oss till sömns ...

Fotnot: "Hätä" är finska och betyder bl.a. nöd. "No hätä" är mitt eget uttryck, när det inte finns skäl för panik ...

Nr 188/365.