Om efternamn

Utanför vår dörr. Åbo 8.7.2013. Foto: Håkan Eklund.

Läste en intressant kolumn i dag (i Hufvudstadsbladet) från en USA korrespondent som filosoferade kring detta med vad namn signalerar. Han noterade att hans döttrars skolkamrater i den amerikanska skolan hade en massa "utländska" namn, från världens alla hörn - som ingen reagerade speciellt över.

I ett mångkulturellt samhälle är man van vid sådant, och Amerikas styrka och framgång har ju alltid varit baserat på invandrare: alla som inte är "röda indianer" i USA tillhör invandrarsläkt. Svårare än så är det ju inte och snart är de "vita" i det landet i minoritet. Igen.

Han undrade varför så många här uppe i Norden gör en så stor "grej" av att någon pratar annorlunda än lokalbefolkningen, ser lite annorlunda ut eller har ett "märkligt" efternamn ... Navelskåderi. Speciellt invandrarfientliga populistpartier samlar många röster via sådan inskränkthet. Samtidigt är vi ju stolta över våra släktingar som i tiden utvandrade till Nya Världen (USA, Kanada, N.Z, Australien ...); också de hade märkliga namn och pratade märkligt.

Min morfar som jobbade sju år i Amerika (med början från 1915) hette egentligen Agnisbäck i efternamn; för att göra det enklare för de engelskspråkiga ändrade han det till Beck. Hemkommen igen i mitten av 1920-talet tillkom ett "ä", alltså Bäck. Min mor Margit Bäck gifte sig med grannbyns pojke Helmer Eklund, vars pappa (min farfar) i tiden egentligen hade hetat Kyhr i efternamn. Men det är en lång historia.

Att heta Eklund i efternamn har inte vållat några problem utomlands, förutom bland indier, som uttalade namnet för Ekland, och det betydde något helt annat (speciellt "land") ...

Nr 189/365.