En ung naken kvinna

Anthus pratensis. Friskala, Åbo midsommardagen 22.6.2013. Foto: Håkan Eklund.

I husets bokhyllor finns minst ett hundratal olästa böcker; jag älskar att söka upp något speciellt när läslusten infinner sig. Som nu i dag. Efter ett glas rött kände jag att nu vill jag bara hitta något lättläst och njutsamt, fick ögonen på Arja Saijonmaas "En ung naken kvinna. Mitt grekiska darma" (2011), och nu är jag på kroken. Kan inte lämna boken och berättelsen. Hänförd.

I boken berättar hon om sitt liv, om mötet med Mikis Theodorakis 1972, som kom att förändra hennes karriär och hennes livsfilosofi. En underbar berättelse, trots att jag ännu bara hunnit halvvägs.

Mitt enda "möte" med Arja live härstammar från Visby sommaren 1984. Jag och fru Anita klättrade på murar för att hitta nya fotovinklar när Arja Saijonmaa höll konsert någonstans i stan, utomhus. Sången bar genom sommarkvällen, över hela stan. Och vi har dansat sirtaki till denna musik med en rospigg från Väddö i vårt hem på Fijöarna 1986.

Mellan läsandet har vi hunnit med en två timmars fotvandring ute på ön Runsala och jag vandrade i kväll ner till strandängarna vid Friskalaviken för att fotografera kor, och en ensam ängspiplärka (ovan).

Nr 173/365.

Något att minnas i vintermörkret

Paus i värmen. Friskala, Åbo. Midsommarafton 21.6.2013. Foto: Håkan Eklund.

Midsommarafton. Ett efterlängtat och laddat ord för oss här uppe i Norden. I övriga världen är man förstås helt omedvetna om våra traditioner och våra värderingar.

Mycket är fokuserat på vad det är för väder under midsommaren eftersom alla vill vara ute; idag hade vi i alla fall världens bästa midsommaraftonsväder i Åbo. Varmt, soligt, lagom på alla sätt.

Det är länge sen vi firat midsommar i Åbo, men det var riktigt trevligt. Många långa fotvandringar under dan, trädgårdsarbete med grillning i sol och värme, sen några kvällstimmar på en uterestaurang vid Aura å med levande musik. Härlig stämning.

Sen gick vi hem till fots, det tog en hel timme. Nu vin och ost med grannar i den ljusa sommarnatten. I all sin enkelhet. Något att minnas i vintermörkret.

Nr 172/365.

I all sin enkelhet

Vid vägkanten. Friskala, Åbo 20.6.2013. Foto: Håkan Eklund.

Tränar inför en fotvandringsvecka i Baskien. Går (med fru Anita) in vandringsskor, sockor och stavar. Många timmar per kväll. Hinner studera en massa växtlighet längs vägkanter och dikesrenar, värdefulla kantzoner för vildblommor, fåglar och insekter.

Också en häggspinnmalsangripen liten häggbuske tillhör floran; i sig estetik på ett naturnära sätt.

Och kvällen var skön. Regnvädret drog norrut, värmen återvände, det var vindstilla med massor av fåglsång. Dan före dan ...

Sommarstämning när den är som bäst. I all sin enkelhet.

Nr 171/365.

Ville ju bara väl

Kvällsvass. Hirvensalo, Åbo 19.6.2013. Foto: Håkan Eklund.

Reflekterar ibland över dagstidningarnas överlevnadskamp. Plockar varje morgon ur postlådan både David och Goljat, dvs. Åbo Underrättelser (ÅU) som är en liten regional svenskspråkig fem dagars tidning och stora finska riksdraken Helsingin Sanomat (HS) som utkommer varje dag.

I båda tidningarna finns massor av sådant som inte längre är nyheter, dvs. riksnyheter som avhandlats i radio, teve, på nätet osv. Att trycka och publicera sånt material är fullständigt onödigt, om inte vinklingen/fördjupningen är en annan - att det finns något nytt med. När skall tidningshusen våga sluta publicera sådant?

I sanningens namn, om jag skulle välja att avstå från en tidning, skulle det i så fall vara riktstidningen HS som mest fokuserar på "stora" nyheter, samma som etermedia är snabbare med. Som redan är avhandlat. Dessutom är det så fruktansvärt mycket material i en stor dagstidning att det är stört omöjligt att varje dag hinna läsa allt.

En tidskrift som gör en glad

Stolt. Omslaget till nyaste numret av Horisont. Foto: Håkan Eklund.

I nyaste numret av kulturtidskriften Horisont ingår ett bildreportage under rubriken "Ingen berättar om det vi förlorar" som jag skrivit och illustrerat. Lite inledande text och åtta bilder på lika många sidor. Dessutom fick min enda bild av sparvuggla pryda omslaget (taget med 180 mm makro ...). Allt i ett synnerligen snyggt paket med en mängd intressanta artiklar. Imponerande! Skönt att få figurera i ett så fint sällskap.

Jag avslutar min text så här:

"Sakta men säkert putsas ovärderliga livsmiljöer bort ur vårt odlings- och skogslandskap när mat och virke skall produceras så billigt och effektivt som möjligt.  Vi har mera biomassa i våra skogar än någonsin och det finländska jordbruket står för hälsosam och miljövänlig mat, får vi lära oss. Men slanten har alltid en baksida; allt har sitt pris. Ingen berättar om de fåglar, fjärilar, växter, insekter som samtidigt förlorar sina hem; vars livsmiljöer för alltid putsats bort ...".

Nu är det säkert många som  tror att jag är en urban flummare som inte vet något om realiteterna "ute på landet", som bara tycker en massa saker, men se - så är inte fallet. Annars skulle jag inte skriva om dessa frågor. Jag är uppvuxen på ett jordbruk, jobbat med jordbruk och sen som skogsbruksingenjör med skogsbruk både hemma och utomlands.

Jag vet precis vad som kunde göras för att minimera de skador som görs, men ingen vill lyssna - att komma med konstruktiv kritik om jord och skog (som ursprungligen tillhört allas vårt naturarv ...) tåls inte. Och jag skriver inte för att jävlas, utan för att våra efterföljande generationer också skall kunna ta del av (spillror) av vårt naturarv. Men se, sånt tåls inte.

I stället finns det typer som hotar och tar struptag på en ... (sådant får man som skriftställare och opinionsbildare också vara med om i vårt s.k. demokratiska informationssamhälle, det gäller inte bara diktaturer ...).

Idag har jag också hunnit stå vid en nära väns kista och tagit farväl av Kim som plötsligt gått över gränsen till de sälla jaktmarkerna. Trettio år för tidigt. Sånt får en att reflektera över tingens ordning. Vad är egentligen viktigt? Att gå hädan med stil är en sådan kom jag underfund med ... Kim tillhörde inte kyrkan och istället hade änkan fixat en trubadur som drog några låtar (grekisk/finsk musik) som Kim gillat; det bröt många minnesfördämningar. Sådana gånger är det bara så befriande att gråta. Och minnas gemensamma utflykter och resor.

Och bli påmind om vår dödlighet, att vi inte lever för evigt.


Nr 169/365.