En tidskrift som gör en glad

Stolt. Omslaget till nyaste numret av Horisont. Foto: Håkan Eklund.

I nyaste numret av kulturtidskriften Horisont ingår ett bildreportage under rubriken "Ingen berättar om det vi förlorar" som jag skrivit och illustrerat. Lite inledande text och åtta bilder på lika många sidor. Dessutom fick min enda bild av sparvuggla pryda omslaget (taget med 180 mm makro ...). Allt i ett synnerligen snyggt paket med en mängd intressanta artiklar. Imponerande! Skönt att få figurera i ett så fint sällskap.

Jag avslutar min text så här:

"Sakta men säkert putsas ovärderliga livsmiljöer bort ur vårt odlings- och skogslandskap när mat och virke skall produceras så billigt och effektivt som möjligt.  Vi har mera biomassa i våra skogar än någonsin och det finländska jordbruket står för hälsosam och miljövänlig mat, får vi lära oss. Men slanten har alltid en baksida; allt har sitt pris. Ingen berättar om de fåglar, fjärilar, växter, insekter som samtidigt förlorar sina hem; vars livsmiljöer för alltid putsats bort ...".

Nu är det säkert många som  tror att jag är en urban flummare som inte vet något om realiteterna "ute på landet", som bara tycker en massa saker, men se - så är inte fallet. Annars skulle jag inte skriva om dessa frågor. Jag är uppvuxen på ett jordbruk, jobbat med jordbruk och sen som skogsbruksingenjör med skogsbruk både hemma och utomlands.

Jag vet precis vad som kunde göras för att minimera de skador som görs, men ingen vill lyssna - att komma med konstruktiv kritik om jord och skog (som ursprungligen tillhört allas vårt naturarv ...) tåls inte. Och jag skriver inte för att jävlas, utan för att våra efterföljande generationer också skall kunna ta del av (spillror) av vårt naturarv. Men se, sånt tåls inte.

I stället finns det typer som hotar och tar struptag på en ... (sådant får man som skriftställare och opinionsbildare också vara med om i vårt s.k. demokratiska informationssamhälle, det gäller inte bara diktaturer ...).

Idag har jag också hunnit stå vid en nära väns kista och tagit farväl av Kim som plötsligt gått över gränsen till de sälla jaktmarkerna. Trettio år för tidigt. Sånt får en att reflektera över tingens ordning. Vad är egentligen viktigt? Att gå hädan med stil är en sådan kom jag underfund med ... Kim tillhörde inte kyrkan och istället hade änkan fixat en trubadur som drog några låtar (grekisk/finsk musik) som Kim gillat; det bröt många minnesfördämningar. Sådana gånger är det bara så befriande att gråta. Och minnas gemensamma utflykter och resor.

Och bli påmind om vår dödlighet, att vi inte lever för evigt.


Nr 169/365.

2013-06-18 21:20   Sten Björklund

Åtta sidor är inte dåligt. Är riktigt nyfiken på repotaget då jag vet att vi har samma inställning till mycket. Går det att ordna ett ex kanske.
Vad är egentligen viktigt? Med åldern har " prylarna " mist sin viktiga roll. Vara rädd om det man har så håller sakerna längre. Slöseri, Sverige har rekord i förbrukning av plastpåsar. Å alla dessa miljömärkningar. IKEA:s lingonsylt är plockad i den Svenska urskogen enligt etiketten. Matfusk utan slut och mat som slängs i massor. Det finns mycket gott men det är märkligt hur samhället utvecklats.
Sten

Svar från Håkan Eklund 2013-06-20 23:22

Så sant. Reportaget i sig är inte så märkvärdigt, men layouten är suverän, och tidskriften har status ...
Skicka din mejladress.
- Hawk