Med leriga skor
Corvus
Med våta fötter. Långvattnet, Hirvensalo, Åbo 14.4.2013. Foto: Håkan Eklund.
Finaste vårdagen hittills. Både sol och värme, plötsligt har en massa snö och is försvunnit som genom ett trollslag. Innan det stod ju allt stilla i månader.
Hörde vårens första sädersärla. Fotograferade skrattmåsar på is, de kom för några dagar sen. Kom på att jag nästan aldrig fotograferat kråka; denna får äran att bli Dagens bild nr 104/365.
Smälter
Vårkänsla. Långvattnet, Hirvensalo, Åbo 13.4.2013. Foto: Håkan Eklund.
Första vårregnet. Skönt med förändring (trots smutsig hund ...). Hörde första sjungande sånglärka.
Köpte igår Sofi Oksanens "När duvorna försvann", orginalutgåvan på finska hann jag ge bort som gåva. Ser fram emot fina lässtunder, mellan regnskurarna.
Nr 103/365.
Herrarna i hagen
Knipgubbarna gör sig till (obs honan). Runsala, Åbo 12.4.2013. Foto: Håkan Eklund.
I Erik Rosenbergs fågelboksklassiker från 1953 (boken ges hela tiden ut i nya upplagor) "Fåglar i Sverige" skriver han bl.a. följande om knipan (som illustreras på bilden ovan): "Om våren är knipan oftast den första att infinna sig i öppna råkar och strömdrag. Parbildningen pågar vid denna tid för fullt och erbjuder en rätt nöjsam anblick. Ett antal hanar svärmar kring en hona, med stark fart skjuta de fram då och då, ibland ser det ut, som de åkte kana på vattnet. De resa sig upp och kasta med halsen, böja den bakåt så att nacken nästan snuddar vid stjärten och slunga den sedan framåt, varvid höres ett torrt smattrande kväkljud: pre pre prech".
Det som han beskrev i texten ovan var just det som jag bevittnade i kväll när jag satt en stund vid en strand och kollade in kniporans spel.
Det speciella med Erik Rosenbergs fågelhandbok är texten, som är unik. Än idag. Rosenberg var Sveriges första riktiga fältornitolog, och hans arttexter återspeglar just det som han upplevt i fält. Däremot har alltid illustrationerna i boken varit urusla, men dem kan man strunta i.
Detta är en handbok som borde finnas i varje fågelskådares bibliotek - för textens skull. Böcker med god illustrationer finns det gott om.
Nr 102/365.
Nu börjar det hända
Gammal och ung. Mietoisviken, 11.4.2013. Foto: Håkan Eklund.
Stora flockar med grågäss, ett tiotal tofsvipor, starar, 1 trana och 1 varfågel blev saldot efter gårdagkvällens tur upp till Mietoisviken norr om Åbo. Det börjar arta sig. Själva havsviken och strandängarna är ännu is/snötäckta, men åkrarna i byn har mera barfläckar - där hittas fåglarna (ville inte störa dem, tog istället bild av ekarna ovan).
Och nu hade vi första natten (torsdag/fredag) med plusgrader, och regn är utlovat. Härligt! Tänk att man för en gångs skull längtar efter lågtryck, normalt brukar det ju vara precis tvärtom.
Nr 101/365.
Spännande läsning
Legendariskt jaktplan. BW-372. Tikkakoski. Foto: Håkan Eklund.
Idag hade jag jaktplanspiloten Lauri Pekuris memoarbok i postlådan som hittades i ett antikvariat i Kotka. Titeln "Hävittäjälentäjä" (Stridsflygaren) berättar allt. På bilden ovan ett av de plan som han flög under kriget och som legat på en sjöbotten i Ryssland i 56 år.
En otroligt intressant bok på 366 sidor; har redan avverkat 80 och lite tjuvtittat i kapitlet när han berättar om planet ovan , hur det gick till när han sköts ned 25.6.1942. Hans plan hade skjutits i brand, motorn hade stannat och under fanns bara taigaskog.
Han var för lågt för att hoppa i fallskärm. Sen såg han en insjö, tog ner planet men hastigheten var för hög (och sjön för liten) för att kunna plana ut på vattenytan. Han var tvungen att sätta nosen i sjön, planet voltade och han var med ens under vattnet. När han kom upp brann hela vattenytan (flygbensin ...) men han lyckades simma tillräckligt länge under vattnet tills han tryggt kunde gå upp. Krafterna var slut, han lade sig på rygg och flöt sen iland.
Sen tog det honom sex timmar att försiktigt ta sig genom fiendeland (i strumpfötterna, stövlarna blev i sjön) över till den egna sidan. Den sista biten genom ett finskt minfält ...
Innan han dog hann han se på teve när de visade hur detta plan lyftes ur sjön 1998. Hans dotter som har sammanställt memoarboken som han skrivit på i många år, berättar hur han genast kände igen planet: "Men det där är ju mitt plan!", hade han genast sagt. Med detta plan hade han hunnit skjuta ner 7 fiendeplan.
Hakkorsen har varit en populär symboler i flera länder (både som prydnad och bomärke) och har sen forntiden ansetts skydda mot onda andar. I Finland ritades det av konstnären Akseli Gallén Kallela och togs i bruk under frihetskriget 1918. Hakkorset var också den svenska greven Eric von Rosen lyckosymbol, han målade den (i blått) på det flygplan som han donerade till Gustaf Mannerheim - som var Finlands första flygplan.
Synd bara att Hitler tog det till sin nazisymbol, och med det förstörde dess betydelse och anseende för eviga tider. Så kan det gå.