Stilren

Oceanseglare. Aura å, Åbo 2.2.2013. Foto: Håkan Eklund.

Gjorde en fotorunda ner till Aura å i morgondimman. Hittade massor av "Dagens bild"-motiv. Passade på att ta vinterbilder av denna gamla oceanseglare som numera är ett museifartyg och ligger förtöjd nära åmynningen och Åbo hamn, vid marinmuseet Forum Marinum.
Ett stiligt och vackert skepp som en  gång i tiden var stilbildande. Bilden är en oredigerad färgbild, fast man kanske inte kunde tro det.

Så här är fartyget presenterad på Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Suomen_Joutsen):

Museiskeppet Suomen Joutsen (före detta Laënnec och senast Oldenburg) är ett före detta skolfartyg i den finländska flottan. Suomen Joutsen är en fregatt byggd i stål och är en fullriggare med tre master. Den byggdes år 1902 i S:t Nazaire i Frankrike och namngavs ursprungligen efter den berömda 1700-talsläkaren René Laënnec. Fartyget var inledningsvis insatt i frakttrafik över Atlanten och Stilla havet, tills den finska staten köpte den år 1930 som skolfartyg för flottan. Innan det andra världskriget hann fartyget göra 8 längre oceanseglatser.

Suomen Joutsen är det sista kvarvarande fartyget av de så kallade bountyskeppen, fartyg med fyrkantiga segel, vars bemanning och konstruktion subventionerades av franska staten. Statsstöden (som godkändes år 1881 och igen år 1892 och som även gällde ångfartyg) fortsatte under de första tio åren av Suomen Joutsens (Laënnecs) tjänstgöring. Konjunkturförbättringar år 1897 resulterade i byggandet av 212 bountyfartyg under 5 år. Vid det första världskrigets utbrott fanns ännu 140 franska segelfartyg som gick på de långa rutterna mellan Europa, Australien, Chile och Kalifornien.

Laënnec, som byggdes för Société des Armateurs Nantais, gick på handelsrutterna mellan hamnar i atlanten och hamnar i Stilla havet. Hennes första resa började dåligt, när hon var på väg till Cardiff med ballast - hon rammade och sänkte en brittisk kolare i Bristolkanalen. Efter reparationer återupptog hon sin resa och tillbringade de följande 19 åren i kontinuerlig tjänst hos sin ägare. Hennes andra olycka hände när hon skadades svårt i en storm medan hon lossade nitrat i Santander, Spanien år 1911. Hon lades upp (togs ur tjänst) nära Nantes år 1921, följande år köptes hon upp av H. H. Schmidt från Hamburg.

Fartyget döptes då om till Oldenburg och hon började sin andra karriär som ett skolfartyg för handelsflottan. År 1925 förlorade hon den övre delen av riggen utanför Kap Horn och återvände till Hamburg utan de övre toppsegeln. De påföljande åren seglade hon på västkusten med nitrat. Hon förblev ett nitratskepp fram tills 1928, när hon såldes igen, denna gång till Seefahrt Segelschiffs Reederei i Bremen där hon kom att träna tyska kadetter för North German Lloyd. Hennes ägare var inte nöjda med fartygets egenskaper och år 1930 såldes hon till Finland där hon kom att bli skolfartyg för den finska flottan. Hon fick ett nytt namn, Suomen Joutsen ("Finlands svan"), ett traditionsnamn från den svenska tiden. Hennes skolseglatser tog en paus under det andra världskriget. Under vinter- och fortsättningskriget fungerade hon som tenderfartyg för torpedbåtar och ubåtar. Efter kriget fungerade hon som moderskepp för minröjningsbåtarna. Mellan åren 1949 och 1955 gjorde man mindre försök till skolseglatser på Östersjön.

Suomen Joutsen lades upp för ankar och blev en sjömansskola år 1956, varefter hon ägdes en tid av Handelsflottans sjömansskola i Åbo. År 1991 gick fartyget över i Åbo stads ägo och överfördes till marinmuseet Forum Marinum vid Aura ås mynning. Suomen Joutsen har nu blivit en del av Aura ås landskapsbild.

Nr 33/365.

Riktig skog är vacker

Hemskogen, Hirvensalo, Åbo. 1 februari 2013. Foto: Håkan Eklund.

Trots att det inte handlar om några stora skogsområden här i min närmiljö, så är varje liten skogsbacke och -område som står utanför ekonomiskogsbruket miniatyrpärlor.

Riktig skog är bara så vacker. Speciellt om det finns variation med bergsklackar, små försumpningar, olikåldriga träd av olika arter. Det är något annat än de likåldriga trädåkrar till monokulturer som det shablonmässiga ekonomiskogsstuket bjuder på, där man inte ens tycks ha råd med murkna björkar för skogsmesar att häcka i.

Fotografiskt sett är vintern en bra tid för skogsbilder, när det allt det vita (= snön ...) både på marken och i träden gör att träden träder fram. Som idag, med en lätt pudersnö på grenarna som gör skogen så vacker.

Det kan låta märkligt, men min erfarenhet är att de skogar som jag har tillgång till här i Åbo är både vackrare och mångsidigare än de hårt huggna och tuktade produktionsskogar som finns ute "på landet". Det är klart att skog skall utnyttjas ekonomiskt (jag är själv utbildad skogsfackman ...), men på något sätt har det gått fel någonstans när det skogsekologiska idag helt har fått stryka på foten för det ekonomiska ...

Vi som har skogsutbildning i Finland har lärt oss och fått i uppdrag att på bästa möjliga sätt förvalta det man här kallar för "Finlands gröna guld", både beträffande skogsekonomi och -ekologi, men i praktiken har de flesta ute på fältet fallit till föga för marknadskrafterna - och glömt den ekologiska aspekten, glömt skogsarvet. Jag brukar kalla sådana för "industrilakejer".

Vad jag har förstått så är situationen densamma i Sverige. Skillanden till Finland är kanske den att hela vårt land är ett lågland, vilket betyder att alla områden är lättillgängliga för skogsmaskiner och skogsbilvägar. Och det syns.

Jag brukar då och då kasta längtande blickar på delar av Sverige och framförallt Norge, som har otillgängliga fjällområden som är svåra att exploatera,  där en stor del av naturen får rå om sig själv.

Nr 32/365.