Viktigt med murkna björkar

Skogens värdefullaste träd. Hirvensalo, Åbo. 7.2.2013. Foto: Håkan Eklund.

Varje gång jag ser ett potentiellt (murket) boträd/-stubbe för vår hålbyggande fåglar, som på bilden ovan (med sjungande blåmesar intill), går mina tankar till Hannu Hautalas andra bok, som kom ut 1977. Som jag tycker är hans värdefullaste.

På orginalspråket heter boken "Kololinnut ja muut pökkelöpesijät" och handlar om samtliga hålbyggande fåglar (ca 30) och däggdjur (3) i Finland. Han hade jobbat med boken i nio år, innan han hade allt bildmaterial klart. I och med detta projekt sade han upp sitt civila jobb som bilmekaniker och blev naturfotograf på heltid; en av de första i Finland. Idag innehar Hautala en sorts "gurustatus" i vårt land, blev till och med promoverad till hedersdoktor vid Uleåborgs universitet 2002! Och beviljades statens konstnärspension 2004 (han är ännu lika aktiv som tidigare ...). Och i Kuusamo finns ett helt galleri som hedrar hans minne, med allt som man bör veta om hans livsverk + besökande utställare.

Faktatexten i hålbyggarboken är skriven av två skogsekologer, och handlar om de specialistarter som hålbyggande fåglar och däggdjur utgör, som helt sonika putsas bort av ekonomiskogsbruket. Som nu har fortgått  i 50 år, utan att vanliga människor tycks bry sig - troligen förstår de inte vad som pågår. Inte heller naturfotografer tycks bry sig, de har fullt upp med att ta vackra naturbilder.

Faktum kvarstår. Skulle skogsbruket bara förstå att lämna kvar björkar (helst stora) vid kalavverkningar, och låta dem dö i lugn och ro (de uppnår ju sällan någon hög biologisk ålder) så skulle det finnas murkna träd och stubbar inne i de unga plantskogar som sen kommer att omringa björkarna. Enkelt och billigt. Men nej, detta förstår inte dagens skogsbrukare, troligen bryr de sig inte eftersom ingen tvingar dem.

Men är det faktiskt ingen som reflekterar över hur hålbyggande fåglar skall kunna överleva, när gamla skogar huggs bort och ersätts med planteringar av unga friska träd? Inget under att de flesta arter minskat i antal med 70 procent under ett halvt sekel. Sorgligt.

Här en sida med mera info på engelska om Hannu Hautala: http://www.hannuhautala.fi/en/followhannusfootsteps/hannu-hautala/more

Nr 38/365.

I näktergalslunden

Eklunden. Hirvensalo, Åbo. 6 februari 2013. Foto: Håkan Eklund.

Gjorde i morse en sväng förbi en eklund nära stranden, just där näktergalen kommer att sjunga om fjorton veckor. I sig känns det märkligt att tänka sig, men så är den nordiska naturen - mycket föränderlig.

Och just det är så tacksamt för oss som fotograferar. För visst är eklunden vacker en tidig morgon i februari, när talgoxar och blåmesar anar vår - och har börjat öva på sina vårvisor, sittande i de snöprydda träden.

Jag gillar att fotografera snölandskap innan solen "förstör" stämningen, både tidigt och sent. Gillar färgbilder som saknar färger ... just så här såg det ut i morse.

Nr 37/365.

Gillar normalen

Efter snöfall. Hirvensalo, Åbo 5.2.2013. Foto: Håkan Eklund.

Gillar mitt nya normalobjektiv (1.4 f) som är så behändigt och lätt. Jag har under så många år släpat omkring med stora bökiga och tunga objektiv, att jag plötsligt bara njuter av denna "lilleputt" som ger en bra skärpa och har en underbar ljusstyrka.

Fortsätter att under mina hundpromenader dokumentera min trevliga skogsbacke som är omgiven av bostadsområden, men ändå mycket lite frekventerad av människor. Känns lyxigt. De flesta människor använder en promenadväg som går runt skogsbacken, och tur är väl det för en som gillar ensamhet i skog.

En annan sak som jag alltid gillat med hundpromenader, är att man ser hur varje dag är olik den andra. Både beträffande ljus, nederbörd, känsla, temperatur och mycket annat. I morse var det vacker vit nyfallen snö, som jag älskar. I morgon bitti torde det komma ännu lite till. Bara bra.

Granskogspartiet på bilden ovan innehåller en massa lönnar, som under hösten ger en skojig färg åt barrskogen. Om det mot förmodan finns någon sågverksägare som girigt tittar på de präktiga stammarna kan jag upplysa dem om att de flesta av träden har rotröta ... som är vanligt när granar blir på den äldre sidan i steniga marker. Men för skogsnturen fyller de sin uppgift, både som stående som när de småningom kommer att blåsa omkull. Just här har jag för många år sen fått en bra spillkråksbild, med spetten uppe i en död gran - som numera blåst omkull och håller på att helt förmultna (skymtar i bakgrunden ...). Naturens gång i skogen.

Nr 36/365.

Ensidig förvaltning

Vackert i skogen. Hirvensalo, Åbo 4 februari 2013. Foto: Håkan Eklund.

När skall skogsbrukets företrädare (skogsfackmän och skogsägare) lära sig att inse att också detta är vackert och en viktig en del av vår skogsnatur? Vårt skogsarv.

Förutom att död ved ger liv åt en massa arter i skogsekosystemet ger vindfällen, som på bilden ovan, ett positivt visuellt intryck. Kvarlämnade nerblåsta träd och sparade döda träd och stubbar indikerar levande skogsnatur där mångfald gynnas.

Men under ett helt sekel har skogsfolk lärt skogsägare att putsa sina skogar från just sånt här, och många skogsägare känner sig slarviga och dåliga om de lämnar döda träd i skogen. Det är därför som många specialistarter i fågelfaunan minskat med 50 - 70 procent under de senaste femtio åren. En hålbyggande skogsmes eller uggla är ju hemlös i en röjd och gallrad ungskog  bestående av friska och välartade träd (som industrin väntar på ...).

En väl så ensidig förvaltning av ett naturarv.

Nr 35/365.

Seg läsning

Vassporträtt. Nådendal 3 februari 2013. Foto: Håkan Eklund.

Ett av mina många nedtecknade mål för året (sånt som vissa kallar för "nyårslöften") är att läsa minst en roman per månad. Trots att jag läser hela tiden, så har jag inte alltid tålamod med "upphittade historier", när världen är fylld med intressant dokumentärt material. Men visst, för språkets skull är det nog hälsosamt med lite skönlitteratur också.

Januari är avklarad, när jag äntligt läste Sofi Oksanens "Utrensning" som jag verkligen gillade.  Eftersom jag varit mycket i Estland, och läst mycket om landets historia, så kändes det ju rätt att läsa lite skönlitterärt om landet - och Oksanens sätt att skriva gillade jag som sagt.

Via henne blev jag intresserad av den estniska författaren Jaan Kross (1920-2007) och hittade en av hans mest kända böcker på ett antikvariat i Söderbärke (som jag inte har en aning om var det ligger ...). Boken är "Kjesarens galning" som jag nu försöker traggla mig igenom, den är nog inte lika lättläst och spännande som Sofi Oksanen, men jag ger mig inte ... Samtidigt lär jag mig lite om baltisk historia, och inser hur nära tillbaka i tiden vanligt folk på landet var livegna!!! som exploaterades av storgodsen som ägdes av balttyskar! Historien utspelas på 1820-talet.

Det är sånt som gör att jag aldrig låtit mig imponeras av slott och herrgårdar, de kunde blomstra endast om de hade stor tillgång till halvgratis arbetskraft, i dagens samhälle fungerar de inte ... (utan blir turistfällor och konferenscenter).

Så här presenteras författaren på Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Jaan_Kross)

Jaan Kross, född 19 februari 1920 i Tallinn, död 27 december 2007 i Tallinn, är den mest översatta estniska nutida författaren, bland annat känd för verket Kejsarens galning (Keisri hull) från 1978. Han förekom ofta som möjlig mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Kross avlade juristexamen på Tartu universitet 1944 och arbetade två år som docent. Han greps i början av 1944 av de tyska ockupationsstyrkorna och 1946 av de sovjetiska. Han deporterades till Sibirien och Gulag och släpptes först 1954. Efter sin återkomst till sovjetrepubliken Estland arbetade han som författare och översättare.

Kross var den mest översatta och mest kända estniska författaren. Han ses allmänt som den mest betydelsefulla estniska författaren sedan Anton Hansen Tammsaare. Han fick flera hedersdoktortitlar och internationella ordnar. År 2006 fick han den estniska republikens kulturpris för sitt livsverk. Hans romaner är nästan alla historiska; Kross ses ofta som en återupplivare av den historiska romanen. Nästan alla hans verk utspelar sig i Estland och handlar om förhållandena mellan ester, tysk-balter och ryssar. Hans ofta förekommade tematisering av den etniska frihetskampen mot balttyskarna är dock till stora delar en metafor för den samtida kampen mot ryssarna. Hans fortsatta betydelse efter självständigheten 1991 visar att hans romaner även handlar om idenitet, lojalitet och bildning. Romanen Keisri hull, 1978 (Kejsarens galning, 1983) lyfts ofta fram som hans mästerverk. Den handlar om den adliga tyskbalten Timotheus Eberhard von Bock.

I romanerna Keisri hull (Kejsarens galning, på svenska 1983), Professor Martensi ärasõit, 1984 (Professor Martens avresa, 1986) och Rakvere romaan (Romanen om Rakvere, 1982) använde Kross historiskt stoff med paralleller till sin egen samtid. Två grundteman återkommer: beskrivningarna av hur förtryck och lidande har gisslat människor i olika tider samt hur omutbara sanningssägare alltid kommer att utmana sin tids makthavare. I berättelsen om professor Martens är sanningens relativa värde huvudtemat, men berättelsen har också karaktär av personlig rannsakning. Martens får på en resa till Sankt Petersburg anledning att tänka över sitt liv och finner att mycket av den egna framgången bygger på halvsanningar och egen förmåga att inordna sig. Handlingen har åtminstone en yttre likhet med Ingmar Bergmans film Smultronstället (1957) där en annan professor, Isak Borg, under en resa ser tillbaka på sitt eget liv. I Rakvere romaan (Romanen om Rakvere) utspelar sig handlingen på 1700-talet då invånarna i staden Rakvere försöker tillkämpa sig stadsprivilegier och en större frihet än vad som är möjligt i det feodala samhället. I romanen Väljakaevamised (Utgrävningar, 1990) återvänder Peeter Mirk till Estland efter flera år i fångenskap. Hans väg att återuppta arbetet som jurist visar sig stängd. Kross mer än antyder att juridiskt arbete är en omöjlighet i ett samhällssystem byggt på lögner. I stället får Mirk arbeta med arkeologiska utgrävningar.

Nr 34/365 är tagen under söndagsvandring med fru Anita på isen utanför Nådendal.