I klorofyllens värld

Hundfloka (Anthriscus sylvestris), Hirvensalo, Åbo. Juni 2011. Foto: Håkan Eklund.

Detta med motivval går i vågor. Har efter en lång paus plockat fram olika makroobjektiv och finner en stor njutning i detta med att gå nära  - där en helt ny värld öppnar sig.

Det är både svårt och lätt, beroende på vad man jämför med.

Lätt så tillvida att man inte behöver smyga, jaga, sitta i gömsle, resa, stiga upp tidigt etc. I sin enklaste form är det bara att slå sig ner i klorofyllen och börja spana in motiv ...
Svårt så tillvida att det alltid är lika svårt att bestämma sig var skärpan skall ligga, att få till det rätta ljuset, den rätta stämningen, den rätta kompositionen.

Men det är åtminstone kul att försöka. Här hade jag parkerat hunden vid ett träd när jag under kvällspromenaden försökte få till det med några flockblomster vid vägkanten.

Så här säger NatureGate (http://www.luontoportti.com/suomi/sv/kukkakasvit/hundfloka) om hundflokan, eller hundkäx som den också kallas:

Hundfloka

Anthriscus sylvestris

• Synonym: Hundkäx
• Familj: Flockblomstriga växter – Apiaceae (Umbelliferae)
• Växtform: Flerårig ört.
• Höjd: 50–150 cm. Stjälk fårad.
• Blomma: Radiärsymmetrisk, 3–5 mm bred (yttre blommor ofta större och zygomorfa) med 5 vita kronblad. Kronblad urnupna. 5 ståndare. Pistill med 2 stift. Blomställningen en sammansatt flock. Allmänt svepe saknas. Enskilt svepe av 5-7 svepeblad.
• Bladen: Bladskivor trekantiga, 3 ggr. parbladiga. Småblad ovala, stortandade.
• Frukten: Klyvfrukt med 2 delfrukter. Frukten brun, senare svartbrun, 6-10 mm lång, spolformad med spröt.
• Växtplats: Ängar, renar, vallar, lundar, vägkanter.
• Blomningstid: Juni–juli.

Hundflokan är en verkligen allmän växt i bebodda trakter och utgör en väsentlig del av gårdarnas, vägkanternas och ängarnas blomprakt på försommaren. Dess blad är flera gånger parbladiga och sirliga. Även flockblomställningarna är gracila. Många andra flockblomstriga växter kallas i folkmun för hundfloka. Kryddväxten körvel (A. cerefolium) är en nära släkting.

I norra Finland förekommer hundflokan uppenbarligen som ursprunglig i lundar, längs åar och bäckar samt i fjällbjörkskogarna. I södra Finland är det svårare att bedöma ursprungligheten, eftersom människans påverkan säkert har ändrat floran i nämnda habitat.

Om en landskapsmålare

Storrams (Polygonatum multiflorum), Estland i maj 2011. Foto: Håkan Eklund.

Skriver just nu en kort presentation av Kjell Ekströms bok "Victor Westerholm - landskapsmålaren, pedagogen, museimannen" (2011) för tidskriften Skärgård. Westerholm(1860-1919) tillhör en av Finlands mest älskade landskapsmålare som i mångt och mycket var före sin tid. Och boken är den första om Westerholm som utkommit på svenska sedan 1918.

För en nutida konstintresserad ter sig debatten kring Westerholms första impressionistiska experiment ”Björkhage”, en oljemålning med en åländsk björkskogshage bland frodiga ormbunkar från 1888, mycket intressant. Westerholm var hemkommen från Paris där han hade inspirerats och insupit nya intryck, men konstetablissemanget i Finland var inte moget för sådant och målningen sågades obarmhärtigt. På den tiden skulle en målning motsvara det som idag är ett fotografi, återgivet i all sin dokumentära detaljrikedom. Impressionism uppfattades som ”luddigt amatörkludd”. Trots att målningen orsakade en smärre skandal fortsatte Westerholm att utveckla sin nya stil.

Målningen ”Björkhage” hittas idag på Åbo konstmuseum.

Kvalitetsstund med Magasinet

Liten snabelsvärmare (Deilephila porcellus), Fagerö, Pyttis 11.6.2011. Foto: Håkan Eklund.

Strax före midnatt intog jag min favoritposition i soffhörnet, med en sval öl och det nyaste numret av Fotosidan Magasin. En fototidning som jag alltmer börjat gilla. Igen ett strålande omslag, estetiskt mycket tilltalande. Sen började jag beta av innehållet, sida för sida. Och jag njöt storligen.

Gillar blandningen av kända, mindre kända och helt okända fotografer/fotointresserade. Här får alla komma till tals. Det är bilderna och intresset för fotografering som är det viktiga, inte namnen ...

Intressant att också ta del av olika fotografers vardag, som t.ex. artikeln om "sjukhusfotografen" Emelie Nordstrand Lindgren. Likaså gillade jag artikeln "Samla på fotografi", om att samla på fotoböcker och bilder.

Vid Bilal Chebaros magnifika makrobild på sidan 35 (suverän!) var det redan ny dag, och dags för lite sömn. Fortsätter i kväll ...

Grattis FS till en bra produkt!

En annorlunda ulv

Gräsulv (Macrothylacia rubi) på tallstam, Fagerö, Pyttis 11.6.2011. Foto: Håkan Eklund.

Tillbringade veckoslutet med Artkursister ute på ön Fagerö (Kaunissaari på finska) i Pyttis skärgård. Det vill säga långt i öster med utsikt till ryska Hogland (som de tog av oss under kriget ...). Detta var mitt första besök på denna stora och skogrika ö, drygt en timmes båtresa från hamnstaden Kotka.

Och vädret var tropiskt hett, ibland måste vi bort från stränderna och in i den skuggiga skogen för att komma undan solen; detta i utskärgård! Två sjungande lundsångare och en överflygande mindre skrikörn blev vårt östligaste artsaldo och småskrakmammorna hade stora ungkullar som de vallade i strandvattnet (15 ungar/kull), bland mycket annat i fågelväg.

Magnus Ö riggade varje kväll upp en ljusfälla för fjärilar, och på morgnarna fanns det alltid något att fotografera, som på bilden ovan.

Hittade detta på nätet om spinnaren på bilden:
Gräsulven är en relativt stor, kraftig och rundvingad ädelspinnare.
Vingspann hos hane 41-52 mm respektive hona 50-64 mm. Hanens vingar är kanelbruna, honans gråbruna, de främre hos båda övertvärade av två gråvita, nästan jämn löpande linjer. Vingfransarna är enfärgade. Larverna är sammetssvarta med gula ringar kring lederna, men efter sista hudömsningen försvinner dessa, och ryggsidan blir rödbrun av tätt stående filthår.
Larvens hår lossnar lätt vid beröring och kan orsaka svår klåda eller eksem på händer.
Gräsulv förekommer på olika sorters torra eller friska gräsmarker.
Den lever på olika slags växter, övervintrar och förpuppas på våren.

Värdväxt: Betula, Calluna vulgaris, Fragaria, Geranium, Medicago, Populus, Quercus, Rubus, Salix, Trifolium, Vaccinium, Vicia

Skogsljuset

Puhtulaidskogen, västra Estland. Maj 2011. Foto: Håkan Eklund.

Värmeböljan fortsätter. Efter en lång, kall och snörik vinter känns det lyxigt att gå ut med hunden här på min gröna ö,  i shorts och utan skjorta, längs mina specialstigar bland ekar, lönnar och skogstry. Plus 28 C  andra kvällen i följd. Men ljuset är hårt, den brännande solen gör att kameran helst får bli hemma. I stället använder jag öronen för att kolla in fåglarna: starungar som "väsnas" överallt, matande blåmesar, sjungande rosenfink och så vidare. Och högt i skyn drar tornseglarna skriande fram. De häckar under taket i en byggnad (dagis) nära vårt radhus.

I skogen skall man fotografera i mulet väder, helst när det är "indirekt solljus" genom tunna moln, som när vi (BioFoto Finland) var i Estland i slutet av maj. För många kändes det kanske som tråkigt väder, mulet och blåsigt, inte speciellt varmt - men ett perfekt väder för att fotografera inne i skog. Och i skogen ute på udden Puhtulaid (där Tarttu universitet har sin fältstation) rådde urskogsstämning med massor av stora ekar, tallar, granar - både levande och döda. Från markskicktet doftade ramslöken stark och lyssnade man noga så kunde man inte missa den mindre flugsnapparens karaktäristiska sång.

Jag tillbringade 2-3 h ensam med kamera och stativ inne i den täta skogen, och bara njöt av tillvaron. Skall man fotografera kan man inte röra sig i flock; vi hade vissa tider när vi samlades - däremellan strövade var och en hur de själva ville. Kvalitetstid.