Urban solnedgång

Tavastgatan i solnedgång. Åbo, maj 2011. Foto: Håkan Eklund.

Maj är den månad när man knappt hinner med. Allt bara rusar undan: ljuset, fåglarna, växterna - en enda explosion av förändringar i naturen. Och detta efter ett halvår av köld, mörker, snö - när allt bara kröp fram i snigelfart. Eller bara stod stilla.

Har dessutom tillbringat alltför mycken tid framför teven, med ishockey VM. Ikväll stängde jag när det var som mest spännande (Finland - Ryssland), hade en fågelkurs att leda. Och det blev en skön kväll; vi satt en halvtimme i solen och värmen bland ekar och andra ädellövträd, och bara lyssnade. Och övade. Räknade in ett 20-tal arter, några nyanlända. Jämförde skogsduva med ringduva, kollade in rödvinge-, tal- och koltrastar som sjöng i kapp. Sen lövsångare, grönsångare, svarthätta, trädpiplärka, steglits, stenknäck och en massa till. Sen vandring genom lövsalar i vardande, härligt.

Känner redan dåligt samvete för att så många fina morgnar går förlorade, man bara orkar inte stiga upp med solen. Det nordiska ljuset är krävande. Egentligen borde man sova på dagarna för att kunna satsa på kvällar och tidiga morgnar.

Uggla som granne

Hornuggla på dagkvist. Oravais 1.5.2011. Foto: Håkan Eklund.

Kom fram till fritidshuset strax efter midnatt: hunden och jag sträcker på oss efter fyra och en halv timme i bil. Njuter av stillheten, den fräscha vårluften, en strålande stjärnhimmel - när jag plötsligt hör en ropande berguv! Stämningsfullt! Det är länge sen jag hört berguv till gårdstunet.

Sen gällde det att göra upp brasa och få lite värme i huset; härligt att komma ut till glesbygdens stillhet. Efter en värmande "nattmössa" var det skönt att på småtimmarna krypa in i sovsäcken.

Följande kväll, när också frun hunnit fram, hörs ingen berguv - men nog en pärluggla! Det är också länge sen jag hört en sådan till tomten. Och sen, en låg, dov uggleröst alldeles nära - en hornuggla! Här måste det ju finnas sorkar, med så många ugglor! Vilken njutning att i halvmörkret stå och lyssna på två ugglearter.

Följande dag hittade jag hornugglan på dagkvist lågt  i en gran,  ca 100 m från stugan. Det är sällan jag åker till stugan utan mina teleobjektiv, men nu hade jag faktiskt gjort det (det gör jag inte om ...).
Hade endast 70-200 mm med, men det funkad också. Jag gjorde mig bekant med ugglan, och till slut kunde jag stå ganska nära utan att den rörde en fjäder.

Elva timmar satt den på samma ställe, det vill säga hela dan. Det blåste en kall nordan, och ugglan hade hittat ett ställe som var solvarmt och i lä för vinden. Alldeles tydligt föredrog den att sitta i värmen, helt öppet, trots att den kunde ha krupit in i täta skuggiga ställen i granen.

Och på kvällen (22.30 -tiden) utförde den en spelflykt bland trädtopparna. Hornugglan slog ihop vingarna så att det hördes långa vägar och flög som en "drucken"! Hörde också en annan hornuggla svara. Hoppas att det blir häckning; 2009 häckade två par hornugglor i närheten. I fjol var det tomt.