Ljudlandskapet

Strandstenar, Hangö udd 2010. Foto: Håkan Eklund.

För mig är ljudlandskapet viktigt. Speciellt intressant om man dessutom kan lokalisera och känna igen de ljud och läten som hörs. I går kväll stannade jag upp för ett ljud som jag kände var nytt för våren, stannade upp (med hunden ...) och skärpte öronen , och började skratta ... det var ju suset i trädens lövkronor! Och visst, det har jag ju inte hört på mer än ett  halvt år. Och löven har ju precis nu blivit så stora att de börjar "höras". Kul.

Ibland brukar jag lägga mig på rygg i bärriset i skogen, sluta ögonen och bara lyssna. Det kan man göra på våren ända tills myggorna kommer. Kul att räkna alla fåglar som hörs, det kan bli ett 20-tal arter om platsen är bra. Ibland om tiden medger, och solen värmer, kan det sluta med en liten tupplur. Det ÄR livskvalitet. Och vad är mera rofyllt om havet är nära, med bränningar som bakgrundsljud.

Men våra bränningar är ju så anspråkslösa; i minnesbarken finns ännu ljudet av de dånande bränningarna från ett varmt Stilla hav runt Fijiöarna som bar ända in i hyddan vid veckoslutsbesök ute på öarna utanför stan (Lautoka) där vi bodde. Ett bakgrundsbrus som bara hörde till. Samt rasslet från kokospalmerna; det senare hade vi också runt vårt hus - med utsikt över ett glittrande Söderhav. Bäst att sluta innan nostalgin tar över i snålblåsten ...