Den vita skammen

Naken i kylan (- 20C), utanför Väinö Aaltonens museum, Åbo. 14.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

Egentligen borde Per Wästberg också ha varit fotograf. Då skulle han sitta på en guldgruva av dokumentärt bildmaterial, som komplement till böckerna "Förbjudet område" (1960) och "På svarta listan" (1960) - två böcker som jag fick tag på via internet (Jones Antikvaritat i Valla - var i Sverige det ligger vet jag inte ...).

Samtidigt sänder jag en positiv tanke till alla duktiga antikvariathandlare; de står för en kulturgärning. Jag trodde aldrig att jag kunde få tag i dessa 50 år gamla böcker, dessutom i orginalutgåva, och i superbra skick. Här ligger den tryckta bokens styrka: femtio år senare är det bara att öppna och läsa. Hur mycket av dagens digitala material är lika tillgängligt 2060?

Det är speciellt intressant att läsa dessa böcker nu, med facit i hand över utvecklingen fem decennier senare ...

"Förbjudet område" handlar om Wästbergs första möte med apartheid i Rhodesia (som sen blev Zimbabwe), dit han anlände som ung Rotarystipendiat 1959. Men regimen tålde inte hans avslöjande artiklar om rasförtrycket som han publicerade i tidningar i Sverige; han och hans unga fru  blev utvisade. Istället for de till Sydafrika, där de fortsatte att dokumentera rasförtrycket - som sen blev en ny bok (som jag bara hunnit halvvägs i). De blev väl också utkastade från RSA, men dit har jag ännu inte kommit i boken.

Helt fantastiskt informativa dokument utgör de; jag önskar att jag läst dessa böcker för decennier sen. Inser att jag inte alls insett vilket djävulskt system apartheidlagarna innebar för de infödda; som att vara koncentrationslägerfångar i eget land! En liten minoritet vita höll miljoner svarta som exploaterade, förnedrade pantfångar som fängslades och misshandlades om de bröt mot de otaliga speciallagar - där de förbjöds leva som människor.

Inser också att denna insikt gör att jag tycker allt mindre synd om det som hänt många vita i dessa länder; they asked for it ...

Iväg med slantarna

Envåldshärskaren. Åbo 13.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

Kunde inte låta bli att associera denna isskulptur (utanför ett hotell vid Aura å i Åbo) med Mubarak och motsvarande härskartyper som styr/har styrt sina undersåtar med hård hand.

Men att det fortfarande är möjligt att "tömma statskassan" när det börjar bränna under fötterna är aningen överraskande, det låter som sagor från förr.

Det som hände i Tunisien kopierades nu av Mubarak i Egypten, dvs. han har sett till att han får med sig några miljarder ur statskassan när han tvingades iväg. Samtidigt som miljoner landsmän svälter och lider nöd. Skall man respektera sådana ledare? Trots att de säkert också gjort en hel del till nytta för landet/regionen.

Om revolutioner

Stillhet i vitt. Hirvensalo, Åbo, februari 2011. Foto: Håkan Eklund.

Just nu trivs nyhetsfolk, både skrivande och fotograferande. När det är revolutioner på gång skapas nyhets- och analysmaterial i parti och minut. Jag skulle inte förvåna mig om inte årets pressbild i olika länder, när de väljs, kommer från Egypten eller Tunisien.

Och visst är det uppiggande för oss nyhetskonsumenter att i realtid se när envåldshärskare och förtryckare faller. Det som hände/händer i Tunisien och i Egypten är ju alla härskares fasa, att se hur massorna reser sig- som de så länge försökt förtrycka! Den energin, när den väl kommit loss, kan ingen stoppa.

Det som imponerar mest i Egypten är att folket reste sig utan ledare; de flesta revolutioner brukar ju ha en karismatisk ledare, som får folket med sig.

Nu har ju dylika revolutionära ledare ersatts av en bred utbildad massa av ung energi som kan hantera internet och digitala/sociala medier.  Tidigare var det ju relativt lätt för härskareliten att hålla medier i styr, som filtrerar vilken slags information folket skall matas med. Nu när den makten har brutits, och gräsrötterna tagit över rapporteringen - är resultatet genomgripande.

Än kommer många envåldshärskare och förtryckarstrukturer att falla; inget under att länder som Kina börjar bli oroliga ...

Konstnärshus

Det Anderssonska "Life on a Leaf-house", Hirvensalo, Åbo. 9.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

Detta är öns vackraste och mest annorlunda hus. Här syns bara övre delen av huset; ett färgglatt fyrtorn som sticker ut nu när allt är vitt.

Det handlar om konstnären Jan-Erik Anderssons projekt "Life on a Leaf". Så här beskrivs huset på hemsidan ( http://www.anderssonart.com/leaf/index.html):

"The house is the main part of Andersson’s Doctorate in Fine Arts at the Academy of Fine Arts in Helsinki. In it Andersson imaginatively explores several issues which address the relationship between art and architecture, and between a house and its surroundings: Can you live in a picture or a sculpture? In which ways can nature be mediated gradually into the house? Can a building based on stories and on representional shapes --- like a leaf, a bluebell, and a Brasilian ferry -- still be considered as architecture? Why don’t we see more houses shaped like flowers, hats or shoes?"

Jag brukar åka förbi huset då och då för att se hur det tar sig ut i olika ljus och under olika årstider. Just nu är det kanske som vackrast, helt omgiven av vit och ren snö.

Konstnären själv hade jag nöjet att umgås med några dagar i Zadar, Kroatien senaste sommar. Vi var på samma workshop. En trevlig kille med båda fötterna på jorden. Men här på vår gemensamma ö har jag aldrig ens sett skymten av honom ...

Vit morgon

Utanför Åbo domkyrka, 8.2.2010. Foto: Håkan Eklund.

Kunde inte låta bli att ta med kameran till jobbet; efter nattens snöfall var hela landskapet (och stan) klädd i vitt: vackert! Tio centimeter kladdig blidsnö hade fastnat överallt; borde egentligen ha använt halva dan till att fotografera. Sådana här dagar är ju ändå räknade under en vinter, trots att det varit och är snörikt.

Men detta med vinter är inte alltid bara trevligt; i går morse skulle dottern flyga till Ghana för att hälsa på sin pojkvän. Kl. 06.45 satt hon i SAS-planet på Åbo flygfält för att flyga "the first leg" med morgonplanet till Köpenhamn. Det var minus 15 C. Plötsligt meddelar piloterna att de inte får fast en lucka i planet - det var bara att stiga ur och börja boka om, den som kunde.

Piloterna tog taxi tillbaka till Åbo, planet blev kvar.

Eftersom SAS inte kunde fixa en ny avgång från Åbo (= nackdel med en liten flygplats ...) förlorade dottern biljetten Amsterdam-Accra, det var en icke utbytbar biljett ... En biljett som pojkvännen sparat ihop till - och det bidde ingen Afrikaresa. Det är bara att köpa en ny biljett eftersom  pojkvännen som köpte just den biljetten inte hade reseförsäkring  ...

Allt detta för ett nedkylt flygplan med styva gångjärn . . .