Inte så lätt

Bladstudie, Hirvensalo 25.8.2009. Foto: Håkan Eklund.

Inspirerad av nybörjarturen med vårtbitaren för några kvällar sen har jag nu aktivt börjat lyssa mig till dessa skojiga insekter, men de är allt gäckande.

Igår kväll kollade jag in några högljudda exemplar, men de visade sig befinna sig uppe i en tätkronad silverpil här utanför vårt radhus, och hur jag än spanade så fick jag inte ens syn på dem. Jag kände mig verkligt korkad som inte heller kunde artbestämma dem via lätet. Måste snabbt få tag på min vårtbitarbok (Sami Karjalainens) som har en cd-skiva instucken i pärmen med alla läten inspelade, som jag inte ens lyssnat på... Ännu.

Alltså det blev inga vårtbitarbilder, gjorde istället en tafatt lövstudie i den fina kvällssolen. Men det var igår, när svenska kungaparet var på besök här i Åbo. Idag har det varit mörk som på hösten, och ikväll har det både åskat och regnat.

Ordentligt.

En liten förvarning om att sommaren kanske börjar lida mot sitt slut.

SKÄMS Holmen Skog

Spelande tjädertupp  - leds i fördärvet av girigbuksekonomer. Foto: Håkan Eklund. 

Bra Expressen!  På ledarsidan i dagens nummer exponerar tidningen ett stycke girigbuksekonomi där man bryr sig blanka fan i värdet av ett ekologiskt skogsarv. Det gäller en kolumn av Tommy Hammarström som till innehållet är mycket beklämmande:  att skogsbolaget Holmen Skog  helt sonika tänker kalhugga (och därmed ödelägga) en tjäderrik skog i Kolmårdenområdet. Trots massiva protester bryr de sig skit i Nordens finaste skogsfågel tjädern och den specifika livsmiljö den behöver för att överleva.

De vill ändå kalhugga.

De må äga virket, men äger de också alla de ekologiska värden som hotas att förstöras, bl.a. tjäderns livsrum? Vem äger vårt naturarv? Vårt skogsarv? Med allt vad det innebär.

Hur länge skall vi som konsumenter tysta titta på när envisa och maktfullkomliga chefer kör över allt och alla? Holmen Skogs distriktschef Jonnie Friberg tycker (enligt kolumnen) inte alls att tjädern är hotad, vilket visar hur lite han (som skogsman?) vet om denna fina skogsfågel!

Chefer med denna överlägsna attityd hör inte hemma i 2000-talets ledarskap; sådana som skiter i tjäderns behov borde inte få jobba inom skogsbruket. Men det finns många inom branschen som sätter personlig prestige framom vettiga beslut. Därför har vi fått den skogsnatur vi har idag, ett råvaruförråd för skogsindustrin som är ekologiskt fattig och utarmad. Och alltför få tycks bry sig. Därför gör bolagen precis som de vill.

Jag skulle rekommendera att distriktschef Jonnie Friberg skulle läsa Skogsstyrelsens bok "Tjädern - en skogsfågel" av Ingmar Hjort (1994) och likaså Skogsstyrelsens bok "Skogsarvet" av Edman, Hagman, Heström (1999) och försöka lära sig något om värdet av vårt gemensamma skogsarv.

På sin hemsida skriver bolaget så här om sitt förhållande till natur; tom retorik?
http://www.holmenskog.com/main.aspx?ID=c22ee82b-a81c-41b0-9aea-50e783da66c8

Tjädern tål ekonomiskogsbruk om det utövas på ett professionellt sätt, dvs. med hänsyn till tjäderns behov. Tjädern tål virkesuttag, men inte kalhuggning i stor skala, och speciellt inte på spelplatsen.

Vi har exakt samma problem i Finland. Enligt en finsk undersökning har tjäderstammen i Finland minskat med 70 procent under tiden 1964-96. Orsak: de massiva och shablonmässiga kalhuggningar som helt slagit sönder tjädrarnas livsmiljö.

Fotnot: Jag skulle ju normalt inte ha tillgång till Expressen, men idag kom sonen hem från Sthlm från veckoslutets Coldplaykoncert, och hade tidningen med sig.

Ny erfarenhet

Cikadavårtbitare (Metrioptera roeselii) på vasstrå, Kakskerta, Åbo 23.8.2009. Foto: Håkan Eklund.

Tänk vad insprirerad man kan bli av experter. Som idag när jag och en kompis gick med på en gräshopps- och vårtbitarvandring här i Åbo.

Ledare var Dr Sami Karjalainen som i år kom ut med den första ordentliga faktaboken (samtidigt en fin naturfotobok!) om Finlands gräshoppor och vårtbitare (http://www.hepokatti.net/grasshoppers.html), tyvärr endast på finska. På hans hemsida (http://www.samikarjalainen.fi/english.html) hittas också en bild av titelbladet till hans första bok om Finlands gräshoppor, som kom ut för 7 år sen. Också den unik i sitt slag, som gjorde succe, finns bara på finska. Och killen är inte ens professionell entomolog, han är nån typ av teknologiedoktor ...

Hur som helst, tillsammans med ett 20-tal intresserade lotsade han oss omkring i en vårtbitarrik biotop i Katarinedal där han visade på en massa arter. De är dock svåra att se i vegetationen, men kan (liksom fåglar) artbestämmas via lätet om man inte orkar söka reda på dem.

Inspirerad av denna trevliga insektvandring for jag ut några timmar på kvällssidan, för att försöka se och fotografera vårtbitare. Det visade sig vara svårare än jag trodde. Redan det att få syn på dem kräver tålamod, att sen komma till skott kräver ännu mer. Till sist hade jag en liten vårtbitare framför mig, satte mig ner i klorofyllen och försökte få den i fokus bland all störande bakgrund. Och se, den gick mig till mötes och började klättra upp längs ett vasstrå, och jag fokuserade (manuellt) och knäppte för brinnkära livet (med 180 mm makro). Det är ju så vanskligt att få in skärpan rätt på sådan här tingester, med stor bländare för att få bort bakgrunden ...

Men några bilder blev helt ok.

Sen när jag (hemma) skulle "artbestämma bilden" hittade jag inte Samis bok, kanske har jag glömt kvar den på en tidningsredaktion (jag presenterade boken i lokaltidningen i våras). Sen kollade jag med Göte Göranssons fantastiska bok "Mina insektvandringar" (2001) och hittade en som kunde passa: lövvårtbitare (Leptophyes punctatissima), men den finns troligen inte i Finland (finns inte på Karjalainens lista över arter i Finland). Måste söka vidare via nätet. Är det någon som känner arten? - vänligen meddela! Av äggläggningsröret i bakändan att döma är det en hona.

Jag har aldrig tidigare ens försökt fotografera gräshoppor och vårtbitare, än mindre artbestämma, men nu ser jag ju att här finns ett spännande motivområde!

PS. Har fått ett bud från vännen Krister W som tippar på cikadavårtbitare (Metrioptera roeselii).
Har fått samma besked av vännen Magnus Ö som skriver:  "Din fina bild visar mycket tydligt att det är en cikadavårtbitare (Metrioptera roeselii). De ljusa teckningarna bakom huvudet syns klart och skiljer den från ljungvårtbitaren. Äggläggningsröret (det är alltså en hona) är också just så kort som det borde vara hos cikadavårtbitaren, vilket också skiljer den från ljungvårtbitaren."

Överraskningen

Haunis vattenreservoar, Reso 22.8.2009. Foto: Håkan Eklund.

En bit norr om Åbo ligger en sötvattenbassäng. Jag har sett den på kartan men aldrig tänkt på att den skulle vara värd ett besök. De brukar ju alla se så tråkiga ut.

Men se, jag gjorde ett besök för att kolla om det gick att dra en vandringsrutt dit - och möttes av ett härligt insjölandskap! Skulle jag inte ha vetat att det var en konstgjord sjö, så hade jag trott att det var en natursjö. Det finns slipade berghällar (från istiden) på tre sidor, som ser ut som naturliga stränder, sen en vall på den fjärde sidan som idag har naturlig vegetation, att allt ser mycket äkta ut.

Och det gick en färdig vandringsled till sjön och en stig runt hela vattenområdet. I och med att det är ett "vattentag" finns ju inga stugor i närheten, eller annat störande. Enda minuset är bruset från en motorväg en kilometer bort.

Men hit tänker jag komma fler gånger, såg en massa otagna bilder ...

Sjön var en positiv överraskning. Det är ju annars ont om insjöar i SW-Finland, det mesta här är ju gammal havsbotten som odlats upp. Däremot är ju skärgården desto mera omfattande.

Det lilla landskapet

Utsikt från en motionsväg, Åbo 20.8.2009. Foto: Håkan Eklund.

Ett av de trevligaste "småprojekt" som jag jobbat med på länge är att tillsammans med en kollega göra Åbo stads fina promenadvägar mera kända för icke Åbobor. Det har blivit många och långa vandringar under det senaste halvåret. Ofta använder jag också kvällar, för fotoljusets skull. Försöker nämligen också ta en del bilder av de områden som jag valt att ta med. Och ljuset mitt på dan är ju inget att hurra för.

I varje stadsdel finns det massor med vandringsalternativ, som oftast bara de som bor där känner till. Under projektets gång har jag själv upptäckt massor av nya intressanta ställen, där jag aldrig tidigare satt min fot.

I kväll hittade jag just ett sådant ställe, och jag bara njöt av vandringen genom ett mysigt litet kulturlandskap en bit bort från brusande trafikleder. Ändå nära stan.

Bilden ovan kunde lika bra vara tagen på en ranch i Nordamerika, eller varför inte i Andalusien. En bild representerar ju bara ett fragment av verkligheten (visst kan bilder "ljuga").

Men likadana små pärlor hittas här och var längs de leder som jag kartlägger. I en urban Åboverklighet. Och plötsligt inser jag att stadsplanerarna egentligen gjort ett bra jobb, som när trevliga små motionstigar leds genom egna tunnlar under trafikleder eller med egna övergångsbroar över motorvägar. Sånt kostar ju pengar.

Och trots att nya bostadsområden vuxit som svampar ur jorden, har det alltid sparats skogsområden och andra lämpliga grönområden för rekreation. Med ett eget nätverk av promenad- och cykelvägar. Som många tyvärr inte känner till; därav projektet.