Vandring 4 - Alperna

Posering i uppförsbacke (berget i fonden är målet), Alpbach 2.7.2009.
Foto: Anita Eklund.

Nästsista vandringen blev lagom lång och fin, långa sträckor i öppen terräng. Vi åkte med linbanan upp från byn Reith till skidbacken ovanför, sen vandring i uppförsbacke i många timmar till backen ovanför Alpbach (1811 m.ö.h.), sen linbanan ner till byn.

Trots att det inte handlade om några branta motlut, är det förunderligt hur korta stegen blir när det i timmar går uppför, och hur mödosamt sakta man går. Som gamla gubbar och gummor; dock nyttigt för kropp och själ.

Inte en enda regndroppe under vandringen, men tack och lov var det heller inte monfri himmel. Att gå i uppförsbacke i brännande sol är inget att längta efter. Nu var det lagom med moln som dämpade solenergin.

Sen när vi kom ner till byn och skulle gå sista sträckan till hotellet öppnades himmelns portar; vi fick ta skydd under ett stort parasoll på en uterestaurang. Med himmelskt gott öl; det gjorde inget fast det störtregnade och åskade en hel timme ...

Urban vandring - Innsbruck

Vandringsledaren Åke W i berättartager, Innsbruck 1.7.2009.
Foto: Håkan Eklund.

Ok, det blev en dag med ett helt annat program: dag 4 tog Åke W oss med till Innsbruck. Vi åkte med tåget längs en vattenfylld och strid flod (Inn) som rinner ner till Donau. Efter allt regnade uppe i bergen är ju alla vattendrag längre nerströms överfyllda ...

Åke som till vardags jobbar och bor i Göteborg är egentligen född och uppvuxen i Tyskland och kan (förutom språket) detta med områdets (Tyskland, Österrike) kultur och historia mycket bra. Innan vi skiljdes för egna upptäckter i staden tog han oss med till stadens gamla historiska kvarter och gav oss en kort presentation av dess historia.

Sen blev det en dagsvandring i sol och urban hetta, med nästintill lika många stegmetrar som under våra naturvandringar. Och underligt nog var detta mera tröttande; plötsligt längtade vi tillbaka till alpbyarnas och -skogarnas fräscha natur igen!

Men visst, Innsbruck var en fin och intressant stad som alla idrottsintresserade hört mycket om. Vi tog ett "minitåg" upp till berget ovanför för att få en bättre översikt, såg hoppbackarna där många finska medaljer tagits, men förstås - just då började det regna.

Vandring 3 - Alperna

Religiöst längs vägen, Alpbach 30.6.2009. Foto: Håkan Eklund.

En sak är säker: skulle inte detta ha varit en betald vandringsresa skulle fru A och jag knappast ha stått i våra vandringtsdojor vid vägkanten denna morgon med ryggsäck på ryggen. Inte för att vi inte gillade det, eller att vi var trötta av två dagars vandringar. Nej, snarare för att vi under normala omständigheter skulle ha intalat oss själva att idag gör vi något annat! Som vi brukar göra under egna resor. Går man från övernattningsstuga till en annan ute i vildmarken, finns det ju inte alternativ, men bor man på ett bekvämt alphotell i en by lurar frestelsen ...

Men se, där stod vi snällt mitt i gänget. Och vårt gäng var inte det enda som väntade på bussen för att komma ner från Alpbach, kön räknade till minst 60 personer, alla vandrare - och alla rymdes in i den lokala postbussen, mot alla odds.

Dagens program var att starta vandringen i byn Reith (637 m.ö.h.) och sen vandra upp till bergssidan norr om dalen (1070 m.ö.h.) och längs den hem till Alpbach. Det tog oss 6 timmar med pauser inräknade. Och det blev en bra vandring i mycket vacker natur: som tidigare genom skogar, över ängar, via fäbodar, längs vägar, stigar - uppför och nerför. Med massor av flora och fauna och lackande svett. I ett bedårande vackert landskap. Och vi var förstås glada att vi var med på vandringen.

Dagens lärdom stod vandringsledaren Åke W för. När vi efter en lång och tung uppförsvandring i förmiddagsregn kom fram till det sista huset som bjöd på käk, var det stängt. Som det inte brukar vara på tisdagar. Men nu var det bara så. Och vad säger Åke? Jo, han harklar sig och säger helt lungt att "det har uppstått en ny situation, något som vi måste ta oss en funderare kring." Vi hade ju ingen lunchmat med oss eftersom vi skulle bunkra just här.

Och se, plötsligt öppnas dörren och damen som ägde stället välkomnade oss in, trots att hon egentligen hade stängt; det blev en bra provianteringspaus. När vi småningom fortsatte hade det slutat regna, solen värmde mellan molntapparna och gärdsmygen sjöng från grantoppen. Lärdomen? Jo, att inte gå händelserna i förväg, och göra något till ett "problem" innan det är det! "Situation" är en bra synonym som jag skall ta fasta på, när man tror att man står inför ett "problem". Det mesta brukar ju också lösa sig, om man låter saker och ting lugna ner sig. Många gör ju problem av sånt som inte ens hunnit utvecklas till något problem ...

Något som väckte uppmärksamhet under vandringen var den rikliga mängden av Jesus-skulpturer i trä, i var och varannan krök, också längs stigar i skogen. Både enklare och mera sofistikerade, 20 - 30 cm höga. Som den på bilden ovan som fanns längs en byväg. Är det någon som vet vad de är "till för"?

Vandring 2 - Alperna

Fäbodväg i Alpbach, 29.6.2009. Foto: Håkan Eklund.

För en som lever i ett landskap med få höjdkurvor känns det kul att se så många fotovyer ur fågelperspektiv. Så blev det också under vår andra vandringsdag i Alpbach (Österrike) som gick i fäbodmiljö och genom mäktiga skogar nedanför berget Gratlspitz. Rutten gick alltså på norra sidan om dalgången.

Först blev det några timmar uppåt, uppåt. En sugande, energikrävande vandring. Sen genom mäktiga alpskogar, mest med gran, säkert minst 40 m höga, och ibland över alpängar med en fantastisk flora. Vi passerade massor av intressanta växter, bland annat talrika orkidéer som i mina ögon liknade Jungfru Marie nycklar, men kan ha varit något helt annat. Många växter var samma som hemma, men lika många var helt främmande och skulle ha krävt en lokal artbestämningsbok.

Tyvärr är det svårt att ta tid till fotografering under den här typen av vandringar, alla andra hurtbullar marcherar ju stadigt på, och blir man för långt efter är det ibland svårt att veta vilka stigar de valt. Alltså passerades många fina fotomotiv (speciellt på "makronivå") som endast dokumenterades i synminnet. Däremot var det kul att se hur ljuset målade landskapet via "hål" i de ständigt närvarnade molnen.

Något som förvånade mig under hela veckan var den intensiva fågelsången! Så här sent; hemmar har ju de flesta fåglar tystnat. I skogen sjöng svarthätta, gransångare, rödhake, kungsfågel och svartmes. Bland många andra.

Hit skulle jag gärna komma ensam någon gång, bara för att fotografera och artbestämma växter, fåglarna är ju till stor del de samma som hemma.

Vandring 1 - Alperna

Typiskt hus i Alpbach med berget Gratlspitz i bakgrunden, 28.6.2009. Foto: Håkan Eklund.

Söndagmorgon i alpbyn. Det är tyst och stilla. Dimmorna lättar och det är fuktigt i luften. Lagom varmt. En sjungande svart rödstjärt från hotelltaket fångar min uppmärksamhet; sen skulle jag märka att den var ytterst vanlig, verkade sitta på minst varannat hustak ...

Kl.09 står vi uppradade för vår första vandring. Bakom oss tornar bergskammen Gratlspitz upp sig 1893 m.ö.h.; själva befinner vi oss på 974 m. Tjugofem hurtbullar med Åke W som vandringsledare är klara för den första av fem vandringar.

Dagens rutt går genom dalgången. Först uppströms längs en strid fjällbäck med samma namn som byn; Alpbach. Sen tillbaka på andra sidan, lite högre upp. Och allt är bara så vackert! Byggnaderna, naturen, helheten. Trots att vi går mellan bondgårdar, genom kohagar, längs byvägar och -stigar. Inget under att byn Alpbach valts till Österrikes vackraste by!

Trots att vi är långt in på sommaren sjunger det massor med fåglar; en gulhämpling (sällsynt hos oss) blir dagens bästa notering.

En av medvandrarna, Marie L, noterade att det blev en 15 000- stegs vandring i lätt "uppvärmningsterräng". Dagen avslutas med bastu, bad och suverän middag i vårt lyxiga Alphof-hotell.