Besök på Brinkhall

Brinkhall, Kakskerta (Åbo), 25 maj 2008. Övre våningen. Foto: Håkan Eklund.

Det finns inte något överflöd på stora gamla gårdar här ute på "mina" öar.
På den "yttersta" ön Kakskerta (i en kedja av tre) ligger Brinkhalls herrgård, som jag bara sett från vägen. Har inte egentligen vetat något om dess ägare, bara noterat att den sett övergiven ut.

Idag var det konstutställning i herrgården, som blev mitt första besök inne i byggnaden och på gården som sådan. Ett spännande ställe med svarthätta sjungande från lunden och en kornknarr kraxande i gräset bland äppelträden.

Nu vet jag att Stiftelsen för Kulturarvet i Finland köpte egendomen år 2001 med hjälp av en donation, idag består gården endast av 34 hektar. Stiftelsens mål är att återuppbygga trädgårdarna, det gula stenhuset och de andra byggnaderna. I framtiden hoppas stiftelsen på att Brinkhall skall fungera som ett kulturcentrum med bl.a. konserter, föreläsningar och festtillställningar i en historisk miljö.

Och som sagt, idag var det konstutställing i flera av byggnaderna - mycket intressanta interiöer och fina konstnärliga verk fanns utställda.

Gården har gamla anor. Hans Eriksson är den förste godsägaren på Brinkhall som nämns i jordeböcker från slutet av 1500-talet. År 1576 adlades han och nämns ofta som den ”finske Hans Eriksson”. Detta p.g.a. att det svenska namnet var ett mycket vanligt namn under den tiden. Han fungerade under två perioder som ståthållare på Åbo slott. Under hertig Karls belägring 1597 fick han ena benet avskjutet, p.g.a. skadan måste han återvända till Brinkhall mot sin egen vilja (Gardberg, C.J. 2001: 4).

 

Sen följde många olika ägare, också tider av förfall.

.

Förgätmigej

Förgätmigej (Mysotis sp), Hirvensalo 25 maj 2008.  Foto: Håkan Eklund.

Kunde inte låta bli att knäböja med kameran framför ett tilltalande bestånd med förgätmigej. Vilken art av förgätmigej vet jag inte, hade inte floran med för att kolla in detaljer.

Fru A visade en ny rutt ut till en liten mysig strand som jag inte tidigare känt till. Eftersom den ligger gömd bakom stora och ståtliga hus hade bara trott att allt var privat område. Hon brukade gå denna rutt med hunden; jag undviker oftast att vandra bland villor och utbyggda områden ...

Igen en solig och vacker dag med många sjungande näktergalar, trädgårdssångare och rosenfink. Bland många andra. Mysiga tider.

Matningsbestyr i hackspettskogen

Större hackspett pappan kommer med mat, Hirvensalo 24.5.2008.
Foto: Håkan Eklund.

Tog med 500 mm på morgonrundan med Buddy. Vi gick raka vägen till hackspettskogen, jag ville testa den nya fotovinkeln där jag kunde stå gömd (delvis) bakom ett stort träd och buskar, med rak insyn till boträdet.

Parkerade hunden och ställde mig att vänta. Det räckte inte länge innan hackspetten kom med mat. Men denna gång var hackspettarna snabba, in i bohålan med fart - det var inte så lätt att hinna med i svängarna. Men det blev några bilder. Kul att från bildernas metadata kolla matintervallerna, mellan 5-6 minuter tog det för spettarna att leverera en ny matportion.

Vid vissa returer transporterade de bort ungarnas bajs, förstås i näbben. Det skall vara ordning och reda i bohålan, annars drunknar ungarna i skit ...

Convallaria

Liljekonvalj (Convallaria majalis), Hirvensalo, Åbo 23 maj 2008.
Foto: Håkan Eklund.

Snart blommar liljekonvaljen.  En härlig växt som jag förknippar med sköna försommarkvällar.

Stannade upp i hackspettdungen nu i kväll (kollade in en ny fotovinkel till hackspetträdet) och märkte att några av de tusen liljekonvaljer i en tät matta intill stigen håller på att slå ut - och kunde inte låta bli att krypa en stund i klorofyllen. Det fina med liljekonvaljerna är ju det att de har en kraftig vegetativ förökning genom långa jordstammar. Därför tål de t.ex. plockning hur bra som helst.

Samtidigt som jag sökte fotovinklar började en svarthätta sjunga i eken rakt ovanför mig, en verkligt fin sångare med klar och bärande stämma.

Måste erkänna att jag älskar mina tassemarker där jag varje dag vandrar med hunden; jag blir alltid på gott humör i dessa mycket omväxlande marker inom ett relativt begränsat område. Känner mig priviligerad

Hålbyggaren

Större hackspett (Dendrocopos major), Hirvensalo 22 maj 2008.
Foto: Håkan Eklund.

Igår kväll hörde jag tiggande fågelungar från ett tätt klibbalssnår nere vid stranden. Gick närmare, stod stilla en stund och såg plötsligt en större hackspett komma farande med näbben full av mat. Försvann in bakom en klibbalsstam och ungarna skrek än värre ...  alltså bohål på fotohöjd.

Tog 500 mm med på hundpromenaden i morse, hörde ungarna mattigga högljutt, stannade på behörigt avstånd från boträdet. Med den tunga gluggen balanserande på monopoden behövde jag inte vänta alltför länge innan hackspetten dök upp och försvann in i bohålet för att tysta näbbarna. Tog ett antal bilder under två matningar inom sju minuter, sen försvann solstrålen och bohålet blev i skugga.

Av bilderna att döma är detta hanen (har en röd fläck i nacken, som inte syns på denna bild) och när jag förstorade en av bilderna ser jag att han har hela näbben fylld med hästmyror.

Området ifråga är en liten orörd oas som just ingen besöker, en riktig djungel med ris, buskar och träd. Nästan ogenomtränglig. Intill ligger en vassrugg med tre sjungande sävsångare och bakom den igen en liten strandlund med näktergal, rosenfink och en nyanländ trädgårdssångare. Den sistnämnda har jag inte hört tidigare i år.

Tänk vad dessa små orörda naturoaser är värdefulla för naturen.