Reflektioner

Hangösommar. Fru Eklund agerar modell.  Foto: Håkan Eklund.

I sommar hade tog jag mig tid att reflektera över tingens ordning när jag tillbringade några veckor ensam i fritidshuset. Jag reflekterade över det "onödiga" i att fotografera djur och fåglar. Å ena sidan finns det alldeles tillräckligt av dylika bilder, å andra sidan kommer de att se likadana ut om 200 år.
Ändå är det så roligt att försöka fotografera dem, som inte är alldeles lätt. Och behöver jag använda dylika bilder (t.ex. i artiklar) så har jag inte råd att köpa andras bilder, utan behöver själv ta dem.

Samtidig har jag ständigt dåligt samvete för att inte fotografera människor oftare. Vi har vår korta tid, och sen är vi borta. Alltså handlar det om unika bilder av unika individer. Speciellt värdefullt skulle det ha varit att systematiskt ha fotograferat människorna hemma i byn, idag är nästa alla från min föräldrageneration borta , för alltid. Min generation (som vi i Finland kallar den "efterkrigstida") är följande i tur att stiga till sidan ...

Samtidigt hittade jag också svaret på mina funderingar.

För att fotografera människor krävs energi. Det gäller att skapa en relation. Det handlar också om ansvar (hur bilderna blir och vad de skall användas till),  om samarbete, om en ömsesidig överenskommelse, om arrangemang. Allt kräver sin tid, tider skall passa alla inblandade, etc. etc.
Alltså med ett ord, "arbete". Att fotografera människor är synonymt med jobb. Det handlar om att vara villig att ge en massa energi, samtidigt som det säkert ger mångfalt igen. Men det är inte precis rekreation.

Alltså fotograferar jag helst natur när jag bara vill vara, bara vill njuta, bara få - utan att behöva ge. När jag vill gå in i mig själv och bara ströva i natur utan att någon förväntar sig något av mig - så tacksamma är alla djur, fåglar och växter. Det är terapi i högsta potens! Svårare än så är det inte. Att fotografera natur är ett sätt att ladda batterierna, på ett mycket njutsamt och stimulerande sätt.

Att fotografera familjemedlemmar (som på bilden ovan) eller nära vänner och bekanta, är ju en naturlig del av ett socialt umgänge - men det är en annan historia.

2012-08-13 15:20   Sten Björklund

Känner igen mig om dina tankar ovan. Jag fick min första kamera 1964, Bland det första fåglarna råkade vara en sparvuggla. Taget med ett 135mm. Objektivet var helt manuellt. Man fick välja en bländare och i själva exponeringsögonblicket fick man vrida ytterligare en ring för att bl. skulle bli den bländare man bestämt. Oskarpt skulle man kunna säga, men ändå en uggla. ingen annan i min bekantskapskrets hade en sådan bild. Sedan har det fortsatt hela livet. Orrspel, tjäderspel, ugglor och tranor o.s.v.
På 80 - talet fick jag en hel del bilder publicerade, så det var några andra än jag själv som såg bilderna. I och med det digitala har jag halkat efter alla andra, Alla talar om en knuff framåt men jag upplever det tvärtom, ointresse och okundskap får jag skylla på. Mina gamla diabilder ligger nerpackade i lådor. Det som är sig likt är att jag fortfarande kryper omkring i skogen och letar efter motiv. Åker jag ut får jag inte ha någon tid att passa. Ska jag vara hemma kl. 4 är stannar jag oftast hemma. Det får inte finnas någon bortre gräns, jag kommer när jag kommer.
Som du skriver, allt finns redan på bild så varför ska jag ta mina bilder. Skulle jag inte få komma ut med kameran skulle jag nog inte vara lätt att leva med. Utan kamera åker jag inte ut. Det är ett behov att dokumentera.
I en tidigare blogg skrev du om kvaliten i camera natura och Luonnonkuva. Bilder tagna på 1000 delar och en kvalite utan motstycke men som du skriver det är som snabbmat, snabbkonsumerat. Det är där H. Willamo kommer in för min del. Han tar inte porträtt, han tar naturupplevelser. Otrolgit fina fågelbilder i miljön.
Nu har jag blivit 62år och börjar funder på varför har jag inte bilder på mina grannar. Gatan där jag bodde innan dom byggde alla nya hus. Affären och skolorna som är rivna, nu är det för sent.
Mvh Sten

Svar från Håkan Eklund 2012-08-14 11:38

Hej Sten, jag tror att vi har mycket gemensamt. Jag köpte min första systemkamera 1968 (som 16-åring), det var den första i byn! Hade bara råd med ett 135 mm. De bästa bilderna från den tiden är inte av fåglar eller natur, utan av familjen, byn, människor. Ibland ångrar jag att jag inte fortsatte att metodiskt dokumentera utvecklingen i byn, men det är ju ett helt annat projekt än att njuta av att vara ute i natur! Och sen flyttade jag rätt tidigt bort för att studera och besöker hemknutarna bara periodvist (i början av 1980-talet sökte jag tjänst i hemkommunen, som skogsfackman, men jag ansågs för "grön" och fick inte jobbet - istället fick jag jobb i ett FN-projekt ute i Söderhavet ..., så visst försökte jag göra mitt för hemorten).

För mitt eget fotograferande var det digitala en räddning! Jag tvekade länge, i många år var ju bilderna så urusla med låg upplösning - att jag inte ville lämna mina fina diafilmer. Men redan innan hade jag lite resignerat, alla skåp och hyllor var fullproppade med diabilder ...

Först 2005 gick jag över till det digitala, och en helt ny skaparglädje har tagit över! Helt underbart. Att inte behöva tänka i pengar (utgifter för film, framkallning) för varje bild är en lycka, tidigare mådde man ju dåligt när man hade betalat en massa pengar för en hel del skräpbilder.

Men precis som du Sten, så känner jag nog att jag borde börja fotografera mera av min sociala omgivning. Trots att det är för sent med mångt och mycket. Vi måste tänka: bättre sent än aldrig.

Ja, Willamo är som en pånyttfödd fotograf, han bara sprudlar av energi. Jag träffade honom för två veckor sen och han sade att han inte på länge känt en sån skaparglädje som nu, och det tack vare det spartanska svartvita och att satsa på känslan i bilden, där långa slutartider gäller ...

- Hawk