Med i tjäderspel

Spelande tjäder (Tetrao urogallus), Kurjeenrahka nationalpark, Egentliga Finland, 15.4.2007. Foto: Håkan Eklund.


Under veckan har jag upplevt något unikt; jag har fungerat som stand in för en tjädertupp. Och det var både spännande, jobbigt och svettigt.

Det började under en 4 timmars vandring i Kurjeenrahka nationalpark senaste söndag. Området ligger fyra mil norr om Åbo, här i SW Finland.

Trots att det skulle var en motionsinriktad vandring med fru A, så släpade jag förstås kameran med 500 mm telekolossen med; man vet ju aldrig. Hon trodde att det skulle störa vandringstempot, men det gjorde det inte. Tvärtom; det var nog jag som  var i täten ...

Och sen blev det intressant, vi mötte vandrare som varnade för en tjädertupp, som vaktade den spångade leden några km framåt. En sådan varning hade jag inget emot ... Tvärtom, jag skyndade på stegen. Och se, visst mötte vi en ivrigt spelande tjädertupp som utmanade alla tvåfotingar på duell. Mitt på ljusa eftermiddagen! Det var ett skarpt ljus, och mitt objektiv var alldeles för kraftigt - men det blev några fina närbilder i alla fall. Speciellt en i profil mot plankorna på vandringsleden. Som spelplats hade den ett kärrdråg.

De tre första vardagskvällarna under veckan åkte jag ut till stället, de två första kom den ner från trädkronorna och ville spela. På onsdagkväll hade det blåst upp, med ombyte i väder på kommande - och då var den inte där.

Men två kvällar spelade vi. Och vad jag fick springa. Detta var blodigt allvar; varje gång jag gick ner på huk för att kunna få en mera naturlig fotovinkel - då rusade den på! Och jag iväg ... Första kvällen trängde den ut mig ur spelreviret, ca 200 m längs spången och skogsstigen - jag fick retirera hela tiden. Fotograferande.

Jag har satt in bilderna i min portfolio  http://www.heklund.fotosidan.se/ , som ger en liten vink om hur vi höll på. Det blev massor av oskarpa bilder, pga dåligt ljus och alltför långsam slutartid. Men egentligen förmedlar också de stämning.

I dagens ditigala tidevarv blir ju bilderna nästan alldeles för skarpa och perfekta - och ibland förlorar i stämning.

Men också jag lärde mig något: jag körde med 800 ISO hela tiden, ibland 1600 ISO. Första kvällen med bländaren 8 el. 5,6 - och sen visade det sig att slutartiderna blev 1/60 el. 1/30 - med många oskarpa. Jag hann nämligen aldrig kolla resultatet, jag hade tjädern under attack i 40 min, och då fanns det inte tid för annat än att hålla sig vid liv ... Den andra kvällen valde jag 1/125 s och kameran fick välja bländare (blev ofta 2,8) - och då var genast procenten skarpa bilder betydligt högre.

En av mina favoritböcker i ämnet är "Storfågelslek" (1959) av Gösta Tysk (foto) och Nils Parling (text); en härlig bok. Många av bilderna är mycket oskarpa, som de var i den tidens fotoböcker - men de är ändå fantastiska eftersom de förmedlar en sån intensiv stämning.

Något att tänka på i dagens digitala tidevarv.

Varför tjädern betedde sig så här? Jo, bara för att det inte finns så många tjädrar kvar i södra Finland (eller Sverige för den delen); ekonomiskogsbruket har liksom inte gynnat tjäderstammen. Och en vårrusig tjädertupp som bubblar av hormoner vill ju ha någon att spela med ... och då kallar vi dem "speltokiga" ...

2007-04-22 10:45   optimal

Att dansa med änglarna säger Samerna det har en annan men dödsbringande dans. Spännande berattelse tack/Bert

2007-04-23 15:55   Håkan Eklund

Alltid intressant med äkta "närvaro" i natur.
h. Hawk