Räddade landet 1944

Veteran från Tienhaaraslaget i juni 1944. Bramsbacken, Komossa 13.8.2011. Foto: Håkan Eklund.

Under semestern på "hemsoporna" hälsade jag på hos morbror Harald (med fru Mägne) i hemgården på Bramsbacken i Komossa, Vörå. Detta är den sista svenskspråkiga byn och utposten i området. Följer man landsvägen österut är följande by "bakom skogen" helfinsk (Kuoppala), sen Alamärmä, och därifrån fortsätter det finska Finland tills Ryssland möter långt i öster. Västerut är alla byar svenskspråkiga: Baggas, Kyroboas, Kimo (där jag har mina rötter), Lill-Orvas, Oravais kyrkby + "sjöbyarna" och Bottniska viken. På andra sidan fortsätter Västerbotten i Sverige; därifrån kom en stamfader till min familj på 1730-talet (hette Burman, var son till en båtsman som var krigsinvalid från alla de många krig som Sverige förde).

Harald, som är min mor Margits (1926-2001) bror, är den sista av den generation som mina föräldrar representerade. De övriga är alla döda sen många år tillbaka, trots att de var yngre än Harald,  som är född 1923. Och Harald tillhör den krympande skara frontveteraner som med livet som insats stoppade Sovjetarmén när de under andra världskriget försökte ockupera Finland. Harald som var maskingevärsman i IR 61 ( ett finlandssvenskt regemente) har berättat hur de midsommaren 1944 snabbt kastades (efter att ha först transporterats till Näset från Svirfronten i Fjärrkarelen) in vid ett brohuvud mellan Viborgs norra förstad Sorvali och Tienhaara, för att från enkla "alnsdjupa gropar" i strandkanten stoppa ryssarna från att ta sig över en kombinerad landsvägs- och järnvägsbro över ett sund, som de finska truperna inte hunnit spränga när de retirerat efter att ryssarna intagit staden Viborg (där min svärfar är född ...). Detta var ett strategiskt viktigt ställe, väl över bron låg huvudvägarna in till hjärtat av södra Finland öppen ...

Harald och hans svenskösterbottniska frontkamrater förbannade ödet att hamna ute i strandävjan där de i flera dygn fick skjuta från vattenfyllda gropar och ducka för artillerielden; senare tackade de sin skapare att de var ute i ävjan, som gjorde att alla granater som damp ner i närheten förlorade sin spängverkan ... Ok, detta är en lång historia. Men dessa slag i juni 1944 räddade Finland, sen gav ryssarna upp och skyndade till Berlin ... för att göra en lång historia kort.

På bilden ovan jobbar Harald i sin fars (min morfars) snickarbod, morfar Arvid Bäck (1892-1975) hade i yngre år varit i Amerika två gånger (12.9.1915-23.6.1921 samt 24.6.1923-21.12.1925). En stor del av tiden som husbyggare i "svenskstaden" Rockford i Illinois. Sen kom han hem och byggde upp en fin bondgård här på Bramsbacken och var bl.a. primus motor till att få elektricitet dragen till byn, som han var van med från Amerika. Det var också hos morfar Arvid som min världsbild växte fram under unga år; jag minns ännu hur jag sög i mig hans berättelser från "over there". Morfar hade gift sig 1915, och tillbringade alltså 8 år i USA fram till 1925 - medan hustrun Elisabeth skötte gården. Vilken kvinna skulle göra det idag?

Harald flyttade efter kriget till Sverige (Avesta, Sundsvall, Umeå), där han tillbringade hela sitt yrkesliv. Först nu på äldre dar har han och frun återvänt till fädernebygden. Och hans fru Mägnes pappa var morfars arbetskamrat på byggena i Rockford, Illinois på 1920-talet. Världen var liten för denna generation; nästan från varje hemman i svenska Österbotten for "överloppsfolket" till Amerika - precis som från Småland. På många av morfar Arvids amerikabilder poserar han med arbetskamrater från just Småland i Sverige.

2011-08-16 22:12   Arne Bivrin

Du presenterar en svenskspråkig historia som de allra flesta svenskar inte har en susning om. Du skriver intressant och läsvärt. Bara detta blogginlägg rymmer dimensioner för en romansvit. Svenskbygden, vinterkrigen/andra världskriget, Karelen, amerikaresenärer, svenskjobb osv. Det är bara att börja med synopsis. Jag ställer gärna upp som kritisk korrläsare :-)

Svar från Håkan Eklund 2011-08-16 22:24

Arne, du imponerar! Du ser substansen, klarögt. Det gillar jag. Ja, det är tragiskt hur lite de flesta människor vet om livet utanför det egna reviret. De flesta blir kvar i sina "tunnlar".

Som kustsvensk i Finland är jag (och mitt folk) vana med att varken svenskar (rikssvenskar i Sverige) eller finnar (i Finland och Sverige) inte vet så mycket om oss finlandssvenskar som sen tidernas morgon bebyggt kusten (en smal men lång remsa) från Karleby i norr till Pellinge i öster (nära Kotka vid Finska viken).

h. Håkan

2011-08-21 21:23   mickelräv

Bra broder Håkan!
Jag skall också min vana trogen besöka Harald och Mägne med det snaraste. Jag tänker åka till Tienhaara (utanför Viborg) tillsammans med kusin Hilding (som miste sin farbror i fortsättningskriget i juni 1944)! Vi åker den 7 september och återvänder den 11.
Borde bara få tag på en bättre kamera... så kunde jag plocka in lite bilder på bloggen.
Håll till godo!
Och till Arne så vill jag säga att det är inte alls lätt att vara finlandssvensk idag. Vi anses vara "dyra" när vi har rätt att använda svenska i alla kontakter med myndigheterna och skolsvenskan i de finska skolorna är snart bara ett minne blott. Men vi kämpar på och vår föräldragenerations stora uppoffringar vill vi hedra. Håkans och min far var 13 år gammal och blev faderslös fyra dagar innan vinterkriget bröt ut. Man kan bara sätta sig in i hans situation - detta påverkade honom förstås under hela hans liv. Ni svenskar undgick det helvetet tack vara skicklig diplomati i alla riktningar.
hälsar Mikael

Svar från Håkan Eklund 2011-08-22 13:02

Bra idé med "veteranresa", en sån skulle jag gärna delta i någon gång! Skulle vara intressant att se alla dessa gamla frontlinjer och slagfält som man läst så mycket om. Jag skall istället till Malta i sept och dokumentera hur de maltesiska jägarna skjuter ner våra rovfåglar när de flyttar över. Världen är, och har alltid varit, fylld med idioter. På alla nivåer, inom alla områden.

h