När omdömet sviker

Tretåig mås, Svalbard, 18.6.2005. Foto: Håkan Eklund.

Jag har sagt det tidigare, och säger det på nytt. Naturfotografering som upplever en enorm tillväxt, kunde också mera fokusera på annat än "jakten på de vackraste bilderna". Naturfotografer borde engagera sig mera i samhälleliga frågor, dvs. dokumentera den naturexploatering som pågår framför våra ögon. De borde också lära sig att jobba som pressfotografer, som med kamera som vapen avslöjar all världens jävelskap. Visst är det skönt att låta ögat och kameran vila sig i det vackra, som ovan - men det räcker inte. Om vi inte ser upp så förlorar vi vårt naturarv.

I april skall jag åka till Malta för att fortsätta att dokumetera vårfågeljakten (har fått ett stipendim från de finska vetenskapsjournalisternas förbund), där en stor del av våra flyttfåglar får sätt livet till. Men lika bra kunde det ju räcka med närmiljön, här i SW Finland har vi ju samma typ av jägarlobbare som på Malta, som lyckas få politiker att bearbeta EU-lagstiftare, för att få jaga under våren  ...

En sådan är vår finlandssvenska EU-parlamentariker Carl Haglund, en ung urban läkarson från Esbo (utanför Helsingfors), som representerar oss svenskspråkiga i Finland vid EU-parlamentet. Hans aktiva agerande för att ålänningarna skall få skjuta mera fåglar under vårflyttningen är chokerande.  Det är ju som att gå tillbaka till 1800-talet!

Han som är en ung och modern politiker (tyvärr röstade jag också på honom; första och sista ...) använder alltså sin höga befattning och våra skattepengar till något så onödigt och destruktivt som att lobba för utökad nöjesjakt under vårflyttning och häckningstid!! Samtidigt som världen var dag fylls med de mest problematiska uppror och katastrofer, som dessa välavlönade politiker borde fokusera på.

Calle H exploateras förstås av åländska väljare (tack vare deras röster kom han med nöd och näppe in i EU-parlamentet); nu betalar han tillbaka. Men han har hamnat i dåligt sällskap; på Åland är detta med nöjesjakt under vårflyttning större än livet. När man läser Ålandstidningarnas ledare låter det nästan som när Gaddafi håller tal, dvs. man har helt tappat kontakten med vad som är moraliskt rätt eller fel i ett modernt samhälle med nya värderingar.

Klistrar in en kolumn som jag hade i Vasabladet i maj 2010, den är lika aktuell idag. Det som står att läsa om framskjuten ejderjakt är ju aktuell i år, som Landskapsregeringen på Åland har gett tillstånd till! Och de lovar att betala eventuella böter, om någon EU-domstol börjar jävlas ... Tänk att ett landskap som till stor del lever på turism vill skicka ut dylika primitiva/trotsiga signaler!  Ofattbart.
Detta alltså i ett land (Finland/Åland) som bröstar sig över att vara "världens bästa", ha "världens bästa utbildningssystem" (enligt olika internationella /mätningarbedömningar). Bullshit! I många fall är det stenåldern som tycks gälla ...

INKASTET/Kolumn publicerad i Vasabladet i maj 2010

När jaktomdömet sviker

I vår läste jag på nytt Yrjö Kokkos bok "Israndens fågel" (Schildts 1966) som inspirerade till att lära mera om denna intressanta fågel! Yrjö Kokkos tre böcker om Kalevalafåglarna sångsvan, salskrake och alfågel är ju i sig intressanta böcker för den naturfotointresserade; mycket handlar om författarens försök till fågelfotografering med dåtida utrustning. Med dagens mått mätt är ju bilderna urusla, men fungerar ändå som stämningsfulla illustrationer till Kokkos intressanta och medryckande texter; han var ju mera författare än fotograf. Ändå beskrevs han ofta som veterinären som skrev böcker. Det gillade han inte, han såg sig i främsta hand som just författare. Men i de litterära salongerna har man ju alltid rynkat på näsan åt författare som skriver om natur, det anses väl inte tillräckligt fint?
Men med boken "Sångsvanens land", som utkom på svenska 1951, gjorde Yrjö Kokko en bedrift. Fram till 1950-talet jagades sångsvanen hänsynslöst för köttets skull och höll på att bli utrotad. Via boken fick han hela Finlands folk att förstå vad som pågick, opinionen svängde och arten räddades. Sångsvanen valdes så småningom till vår nationalfågel! Idag är sångsvanen igen en vanlig häckfågel över hela Finland.

ETT TEMA i Kokkos alfågelbok handlar om oljeskadade övervintrare; lika bra kunde Kokkos bok handla om 2000-talet.
I rapporten "Effekter av oljeutsläpp på övervintrande alfågel Clangula hyemalis vid Hoburgs bank i centrala Östersjön mellan 1996/97 och 2003/04" (Ornis Svecica 15: 2005) hittas skrämmande fakta om det öde många alfåglar möter under vintern. En tredjedel av hela Europas alfågelpopulation övervintrar vid Hoburgs bank där man registrerar ett hundratal oljeutsläpp från fartyg, ofta oljeblandat vattenutsläpp från maskinrum (60 000 - 100 000 fartygspassager/år i området), som dödar 10 000-tals alfåglar varje vinter. Hoburgs bank ligger strax söder om Gotland där alfåglarna dyker efter olika musselarter på 35 m djup. När de friska återvänder mot norr möter jägarna ...
 
I HUFVUDSTADSBLADET (13.4.2010) kunde vi läsa att Ålands landskapsregering har flyttat fram planerna på att återinföra vårjakt på ejderhanar, och att man inskränker sig till vårjakt på alfågel under tiden 15.4-25.5.2010. Under den tiden får de 2500 jägare som anhållit om tillstånd skjuta 4300 alfågelhanar. Hur är möjligt att jaktmyndigheter på Åland tillåter jakt på vårflyttande alfåglar!? Hur kan ett landskap som i stort lever på turism, som i sig är en imagekänslig verksamhet, syssla med en dylik destruktiv hantering som vårjakt de facto innebär, precis som på Malta?
Alfågeln häckar sparsamt i Finland i ytterst karga och vädermässigt svåra förhållanden, i fjällsjöar norr om 68:e breddgraden, dvs. i ”armen och huvudet”. Populationen har uppskattats till 1500-2000 häckande par (enl. inventeringsrapporten ”Muuttuva pesimälinnusto/Finlands häckfågelfauna i förändring”, 1998). Av dessa får alltså ålänningarna skjuta 4300 hanar i en utpräglad nöjesjakt där bytet är 1-2 fåglar per jägare a´700-800 gram! Trots att åländska jägare tycker att detta är smulor (under de ”vilda åren” på 1970-80 talen sköts under vårjakten ca 90 000 sjöfåglar/vår på Åland, enl. rapporten ”Jakten och viltvården i landskapet Åland”), utgör denna jaktkvot fler alfågelhanar än vad som tillhör Finlands häckfågelfauna!

I EN INSÄNDARE i Hbl, ”Vad tänker Åland göra åt alfågeljakten?” (4.5.2010) ställde jag följande enkla fråga till Ålands Landskapsregering: ”Med vilken moralisk rätt ger ni tillstånd för denna nöjesjakt på alfågel under våren och vad menas med ´att flytta fram planer på att återinföra vårjakt på ejderhanar´?”
Landskapsregeringen har valt att inte svara; i sig visar det att hållbara argument saknas. Det är lätt att tappa förtroendet för en dylik ”regering”. Jaktbeslutet från Ålands landskapsregering hittas på adressen: http://www.museum.ax/.composer/upload//naringsavd/skogsbruksbyran/jaktochviltvard/Varjakt2.pdf
En grundregel vid förvaltningen av vårt naturarv är att låta fåglar flytta i lugn och ro till sina häckningsplatser under våren, och att inte idka jakt under häckningstid. Vår egen skärgårdsfågelfauna häckar ju under alfågeljakten i april och maj. Skottlossning under häckningstid i skärgård, i ett modernt överflödssamhälle där människor formligen drunknar i mat, skapar heller ingen positiv image för Åland som turistmål eller vår kustsvenska kultur som annars också får kämpa för sin existens gentemot majoritetsbefolkningen
Det att skärgårdsborna förr i tiden var beroende av vårjakt/äggtäckt för att få färskt fågelkött och dito fågelägg efter en lång och svår vinter var berättigat, men att göra en historisk överlevnadsjakt till en modern nöjesjakt är att missbruka och skända en gammal och funktionell skärgårdskultur! Ingen modern jägare i glesbygdens fastlandsbyar insisterar heller på att skjuta tjäder och orre på spelplatserna, som också var tradition i Fattigfinland när svälten knackade på dörren.

DÖDANDET av vilsna ungbjörnar som några vårar visat sig i svenska Österbotten åker likaså snålskjuts på ett uråldrigt tänkande. Här handlar det om bålda jägare och poliser som skall skydda barn och kvinnor från farliga rovdjur, detta anno 2010!
Ett förlegat rovdjurshat hör inte hemma i ett modernt samhälle. Rovdjursrädsla igen är synonymt med okunskap. I lilla Estland har de 150 vargar och 600 björnar. Där är barnen överlyckliga om de fått en skymt av björn, och ingen hänger sig åt den patetiska hysteri som förekommer i Österbotten. Ingen behöver heller rapportera om rovdjursobservationer.
I Svenskfinland kör man ofta med klichéer som att svenskspråkiga är mera liberala och vidsynta än finnarna. Det gäller dock inte relationen till natur. Ett kustfolk som fortsätter att skjuta sjöfåglar under vårflyttning och som tror att varg och björn är ett hot mot kvinnor och barn har mentalt sett blivit kvar i 1800-talet. Att ta på sig rollen som både domare och bödel kräver mera omdöme än det som nu exponerats, både på Åland och i Österbotten.

Håkan Eklund är tidskriftsredaktör i Åbo, med rötter och fritidshus i Oravais
e-post: [email protected]

2011-03-13 02:33   Pia-kristina

Intressant läsning.

Svar från Håkan Eklund 2011-03-13 10:53

Samtidigt är det deprimerande att man tvingas sätta ner så mycket energi på sånt här "välfärdsdravel"; när världen är full av riktiga problem!
h. Håkan

2011-03-13 10:24   Ellionora

En liten tanke på din text: "" Här handlar det om bålda jägare och poliser som skall skydda barn och kvinnor från farliga rovdjur, detta anno 2010!""

Varför skylla på kvinnor och barn? Kanske är det dom beväpnade som är mäst rädda?


Jag undviker inte skogar pga rovdjurens skull.
Rovdjuren som finns i samhället är de riktiga odjuren. Men de kan man inte skjuta.

Har säkert ingenting med din text att göra men det var vad som slog mig när jag läste dina ord.

//J

Svar från Håkan Eklund 2011-03-13 10:48

Du förstår att i lokaltidningarna har jägardebattörer skrämt upp männsikor med rovdjur, som sen naturokunniga journalister spinner vidare på. De har till och med skrivit att det är ansvarslöst med björn och varg eftersom de utgör ett hot mot skolbarn (i glesbygd) och bärplockande kvinnor (bland mycket annat). Detta för att själv framstå som de "bålda räddarna", som med sina vapen och sin modighet skyddar de svaga i samhället.

h. Håkan

2011-03-13 10:55   Ellionora

Så alla på FS med div djur/natur bilder bevisar att skogen inte är farlig och att rovdjuren inte attackerar så som media blåser upp det??
Rätt många kvinnor här som fotograferar rovdjur.

Svar från Håkan Eklund 2011-03-13 11:06

Några kommentarer:
- läs texten tills du förstår den :-)
- det finns bara ett farligt djur i naturen, och det är människan!
- de flesta i mediebranchen vet inget om natur och ekologi

Vi som tillbringar tid i skog och mark och vet hur man skall bete sig, att man skall respektera vilda djur - men behöver inte vara rädd. Jag har haft många möten med björn och varg, och det har varit verkliga höjdpunkter.

Vad är ditt förhållande till vild natur?
h. Håkan

Ellionora 2011-03-13 12:20

Jo då jag har läst din text,
kanske har jag ett annat sätt att Läsa texten och tolkar den på ett helt annat sätt. =)
Jag förstår din poäng! Men det känns lite som du gör som "de",
att du drar alla över samma kam också...
""" de flesta i mediebranchen vet inget om natur och ekologi"""
-"De flesta barn (utsatta i glesbygden) och bärplockande kvinnor mm måste skyddas från rovdjurens framfart." är ett av deras argument. (eller har jag missuppfattat det)?

Jag reagerar på att vara ett "skäl" till att de avlivar rovdjur.
Att barn är utsatta i glesbygden är det menat uppåt i sverige då? I bla vilhelmina och Luleå växer många barn upp med att tidigt lära sig använda kniv (menar nu ute i skogen), vara med när det är jakt osv. Är det det som menas barn i glesbygden?


Jag ber om ursäkt om detta inte inte är grunden/tanken i det du skriver.
Jag kanske babblar om det ovisentliga.

Mitt förhållande till vild natur? Jag jagar inte (mer än efter mina odjur till ungar), bor i kalmar och har inte fått äran att möta rovdjur. Men utan djur kommer världen gå Mer åt helvete.
Djuren och naturen anpassar sig, det är vi människor som borde få en uppfostran i det vilda.
//J

2011-03-13 12:06   Utvandraren

Läsvärt. Rovdjursrädslan är rent patetisk. Alla mänskor utsätts ju för oerhört mycket större risker i det vardagliga livet bl.a genom trafiken. Rent statistiskt sätt är ju också jägarna betydligt farligare för andra mänskor än vad eventuella rovdjur är. Patetiskt.

Carl Haglund har det nog lite obekvämt i sin position nu. Knappast har han något egentligt intresse för vårjakten, men känner sig ändå tvingad att representera de åländska väljarna på detta sätt. Ålänningarnas agerande är ändå helt obegripligt. Är det en inflytelserik jaktlobby som hörs, eller är alla av den åsikten?

Svar från Håkan Eklund 2011-03-13 12:53

Ang. nöjesjakten på Åland (under våren): jaktlobbyn på Åland, som tydligen är infiltrerad med "makten", utnyttjar förstås Calle H till max. Han är deras instrument och länk till EU. Han är deras pantfånge som nu tvingas betala för sina röster, kallas politik! Inget under att allt fler föraktar politik och politiker ...

Jag vet inte vad majoriteten av ålänningarna tycker? Dock känner jag många genuina skärgårdsbor som inte vill ha en massa "triggerhappy" typer runt kobbar o skär i bästa vårtid. Men de vågar sällan säga högt vad de tycker.

Det finns traditioner som är värda att hålla kvar, att förvalta och integrera i ett modernt samhälle.
Sen finns det traditioner som inte längre fyller sin uppgift, som inte längre håller för dagens kunskaps-/moralbaserade värderingar, som helt enkelt hör hemma i ett museum. Till denna senare kategori hör vårjakt.

Jag kan bara inte förstå hur man idag för nöjes skull får döda alfåglar på väg till häckningsområdet i Lappland, som sen av civilicerade, högt utbildade och "uppsatta" människor försvarar för att den är en tradition. Helt obegripligt; då lever man i det förgågna ...
Det var ju också en tradition i tiden att i viltvårdens namn döda alla rovfåglar (havsörn, pilgrimsfalk, ugglor - allt, och dessutom få betalt för det); något som en modern och rättstänkande jägare idag inte skulle göra.

Varför det är så svårt för många att avgöra vad som är rätt eller fel upphör aldrig att frörvåna mig.
h. Håkan