I puben

Pubspelning. Dec. 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det är skojigt att se när egna barn kan förverkliga sådant som blivit ogjort för en själv. Som detta med att musicera. På bilden ovan är det sonen Robert (till höger) och hans kompis Daniel som underhåller på en pub. Det är både kul, inspirerande och lärorikt. Robert visste inte om att föräldrarna plötsligt dök upp för att kolla standarden strax innan midnatt..., och det blev några bilder.

Och tusan ändå vad jag skulle ha gillat att själv kunna göra detta, då när det begav sig!

När jag var tonåring var min högsta önskan att kunna spela i ett band. Eller att åtminstone kunna spela gitarr. Sjunga kunde jag. Men det bidde aldrig något av det eftersom det inte fanns någon i familjen, eller ens omgivning (ex. skolan) som kunde ge stöd, inspiration och back-up. Och skolan borde ha skämts. Vi hade en (eller två) timmar valbara aktiviteter i högstadiet, jag valde gitarrspelning.

Men se, då kom en lärare och frågade om jag kunde välja något annat, jag var nämligen den enda killen bland 25 flickor ... Och vad f-n gör jag, jo - väljer metallslöjd (eller träslöjd) som alla andra killar! Och detta hände också under därpåföljande år. Tänka sig hur segregerande gammalmodigt man tänkte i den tidens skola (det är länge sen ...)! Ok, visst kunde jag ha stått på mig, och visst kunde jag väl ändå ha lärt mig spela gitarr på egen hand, men till det hade jag inte tillräckligt med energi. Tydligen. Så smal är "linan" mellan att inspireras/uppmuntras och att "avinspireras" ...

Däremot kunde ingen stoppa mig att köpa min första systemkamera när jag var 16 år, trots att jag inte skulle ha haft råd. Men det fixade jag, till en stor del tack vare en tillmötesgående fotoaffärsägare. Och ingen kunde stoppa mig ifrån att bli fågelskådare, också det ansågs mycket onödigt ...

Därför är det mycket trevligt att se hur lätt det är för dagens ungdomar att göra sånt som de gillar. Och det som man gillar det blir man bra på! Oftast.

Nu som vuxen-vuxen har jag lärt mig att det inte finns några onödiga hobbyn. Trots att de kan verka hur onödiga som helst. Nämligen: det är en tillgång för samhället att ha människor som mår bra. Och den som får förverkliga sig själv via alla möjliga intressen, som andra kan tycka är helt onödiga, trivs och mår bra. Och se, då är man ju en tillgång för samhället.

I sanningens namn: alla mina hobbyn har jag kunnat svänga till deltidsjobb, både detta med att känna fåglar (har hållit massor med fågelkurser), detta med att skriva (är numera redaktör och frilansskribent) och detta med att fotografera (illusterera egna artiklar/tidskriften jag jobbar med).

2010-12-10 20:45   Per_L

Mycket bra skrivet!
/P