FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

En sällsynthet från Sibirien

På väg till träsksångaren. Halsua 25.7.2020 kl. 21.45. Ännu är vädret ok. Foto: Håkan Eklund. Nr 207/366.

Det finns väl många varianter av galenskaper, eller passioner. Kärt barn har många namn. Fågelskådning är väl en av passionerna, liksom fotografering, som ibland har sina sidor.

Lördagskvällens väder lovade gott med tanke på nattsångare.  Och jag visste om en superfin art. Det var vindstilla, igen lite varmare efter att ovädret med regn och rusk, som hållit på i flera dagar, hade dragit vidare.

Trodde jag.

Efter en veckas slit med renovering ville jag unna mig en exotisk fågelupplevelse. Problemet var bara den att fågeln jag ville åt befann sig tre timmar bort, österut in i landet där en träsksångare (Locustella lanceolata) hållit nattliga koncerter under några veckors tid.

Träsksångaren (som liknar gräshoppssångare både i utseende och läte) är en nattsångarart som häckar från nordvästra Ryssland österut till Kamtjatka och Japan. Vintertid flyttar den till södra och sydöstra Asien, från Indien till Indonesien. Fågeln är en sällsynt gäst i Västeuropa.

Jag har sett den sällsynta träsksångaren en gång tidigare (9.7. 2009) som bidde ett kapitel i en bok av Ari Linna (Bongauksen hurma, 2010): en antologi om bongning/kryssning.

Det största problemet var att sälja utflyktsidén till fru Anita. Skulle jag ha berättat att nu skall vi köra tre timmar bil rakt österut, för att kolla in en fågel, på vinst och förlust, skulle det ha blivit nej. En dylik galenskap skulle hon aldrig ha gått med på.

Alltså frågade jag om hon kommer med på en hemlig resa? Lite inhemsk bilturism i den vackra sommarkvällen - som hon tyckte var en god idé.

De första två timmarna gick bra, vi lyssnade på musik och småpratade.

Utsikten längs vägen var inget att hurra för, småvägarna gick främst genom tråkiga (ekonomi)skogslandskap, det var inte många människor eller gårdar vi såg. Men när vi kl. 22.45 körde in i regnvädret som syns i fonden på bilden ovan, samtidigt som det skymde, och landskapet bara bestod av buskar, ungskogar, hyggen, tomma vägar och halvmörker - då började hon tappa humöret.  Är vi inte framme snart? frågade hon var tionde kilometer. (Jag hade då berättat om fågeln, men inte var den fanns ...).

Hon körde och jag läste kartan.

Jag sade att vi snart är framme. Regnet blev bara värre och de sista tio kilometrarna gick  längs en smal grusväg, delvis översvämmad; då är det inte lätt att vara ornitologhustru.

Det värsta var att jag var hundra procent säker på att ingen fågel, inte ens en sibirisk sådan, sjunger i hällregn. Att jag skulle missa den, att vi skulle ha kört tre timmar i onödan (en väg ...).

Klockan 23.30 var vi framme. Jag försökte först lyssna från bilen, men oljudet från regnet som smattrade på biltaket gjorde att jag inget hörde. Sen tog jag på mig regnkläder och gick ut. När jag kommit tio meter bort från bilen i mörkret så hör jag fågeln!

Den jäkeln sjöng för full hals!!  från ett buskage gränsande till en sumpmark (som jag bara anade i mörkret), dessutom rätt nära vägen.

Detta hade jag verkligen inte väntat mig, jag som var så säker på att mötas med fullständig tystnad.

Ingen kan fatta vilken känsla av triumf så går igenom en ornitologs känsloregister en sådan stund, stående i hällregn, i mörker, på ett för mig helt okänt ställe - och lyssna på en ivrigt sjungande TRÄSKSÅNGARE!

I sju minuter njöt jag. Sen av med regnkläderna, in i bilen - frun fick lämna ratten.

Och sen tre timmar tillbaka hem till kusten längs några större vägar där det gick att köra lite fortare. Jag hade lovat nattfika, men allt var stängt ... (ok, det var natt, men mitt i bästa semestertider ...??).

Halv tre på natten var vi hemma i stugan. Det höll på att ljusna, jag satte brasa i spisen - och kände att vi upplevt en minnesrik sommarnatt, kanske med aningen olika vinklingar och intryck. Men til syvende og sidst var också fru Anita nöjd med vårt lilla äventyr, något att skratta åt i goda vänners lag - när vintern kommer.

Inlagt 2020-07-26 22:45 | Läst 957 ggr. | Permalink
Vilken underbar historia och grattis till träsksångaren :-) Det är väl de här konstiga utflykterna som verkligen visar om "kittet håller" mellan två personer som inte till fullo delar samma intresse.
Hälsningar Lena
Alla älskar vi något, nästan på gränsen till galenskap.
Du älskar att "samla" fåglar, och din hustru älskar dig. Eller så har hon ett oändligt tålamod :)
-Fast jag gissar att du ändå håller hustrun högst.

Tack för en rolig berättelse! /Thomas
Haha vilken härlig berättelse :)
Stackars fru Anita, 6h bilfärd, men ni hade nog roligt under färden lät det som, i början i alla fall :)
Wow underbart! Vilket kryss, stort grattis! Känner igen "galenskaperna" och lyckoruset sedan.

MvH
Johnny
Tack för kommentarerna.
Ja - vi har ett synnerligen bra förhållande. Skulle jag inte känna henne så bra, så skulle jag ju aldrig våga mig på en dylik "rövare".

Nu efteråt tycker hon att det var en annorlunda resa, på ett positivt sätt.

"Den som reser har något att berätta", sägs det. Och så här skapas historier.
- hawk