Till kojs med Otto

Den nya människan. Vasa 20.5.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 141/366.

Anlände till stugan (efter 5 h på landsväg) just när solen gick ner kl. 22.45. Möttes av spelande storspov, patrullerande morkulla över gårdstunet och en stackatosjungande svartvit flugsnappare. Har satt brasa i spisen, det är kyligt inne (ännu), plus fyra ute.

Värmer upp med en kvällsdrink (Gammeldansk + varmvatten) och skall snart krypa till kojs med pannlampa och Otto Gabrielssons bok "Vildhavre. Sista brevet till pappa" där han läser lusen av sin far, Jörn Donner, som Donner verkligen förtjänar.

Det är en bok som alla pappor borde läsa, för att lära hur man INTE skall vara som pappa. Ett mycket intressant, annorlunda, medryckande och avslöjande dokument, som visar hur det kan gå om arrogansen som var Donners varumärke också tillåts omfatta egna biologiska barn. Donner spred ju sin säd rätt frikostigt ...

Bara så synd att Donner själv hann dö (rökte ihjäl sig ...) innan boken kom ut. 

Angående det litterära: jag håller med Otto Gabrielsson att hans pappa Jörn Donner ofta skrev slarvigt och mediokert, ofta handlar det om  kvantitet istället för kvalitet. Man ser tydligt att texterna inte är dess mera bearbetade eller redigerade.

Men pärlor finns ur hans produktion, speciellt när det handlade om historia (Mannerheim) eller reportage. Här i fritidshuset hittas bl.a. "Världsboken. Ett reportage" från 1968, "Sagt och gjort" från 1976. Också hans kolumner i Hufvudstadsbladet gillade jag; ibland behövs det en sådan som nämner saker vid sina rätta namn.

Endast en gång har jag pratat med Jörn Donner.  Jag hade hållit föredrag om österbottniska emigranter för en emigrantorganisation i Mariehamn, Åland. Sen bjöd de på middag på en sommarrestaurang. Och där utanför står herr Jörn D och röker, och ser lika sur ut som vanligt. Jag stannade och växlade några ord med honom. Just small talk.

Jörn Donners far Kai Donner, Otto Gabrielssons farfar, var mera i min stil. Hans äventyr bland nenetser och andra ursprungsfolk i Sibirien 1911-1913 handlar om strapatser som den urbana Jörn aldrig skulle ha klarat av. Och sen var han en tuff krigare under Finlands ofärdsår, när vi skulle göra oss fria från ryssarna. Synd att han dog ung, när sonen Jörn var två år gammal.

Förutom allt ovett som Otto G delar ut åt sin far, som inte ville vara far för just honom, så gillar jag flytet, det intellektuella stuket och resonemangen i Ottos bok.

Hoppas att han fortsätter att skriva.