Om att njuta i Stockholm
Från Tegnérlunden i går; bara så vackert. 21.2.2020. Foto: Håkan Eklund.
För mig som finlandssvensk är det som att kulturmässigt komma hem, när jag är i Sverige. Att i vardagsmiljöer omges av det egna språket känns bra, det är som att få vila sig i språket.
Och att fynda i bokaffärer och antikvariat där allt är på mitt språk känns lyxigt; bara så jobbigt att bära hem fynden ... (när man vill resa lätt). Tur att vi missade bokrean som inleds nästa vecka, den frestelsen slapp jag.
Och att vandra omkring i vackra gamla miljöer är som bomull runt hjärtat. Och sådana kvarter finns det gott om i Stockholm, tack och lov, trots att mycket är rivet och ersatt med mycket fult - men säkert funktionellt.
Det småskaliga och människonära i gamla kvarter är bara så livsbejakande, en mångfald av specialaffärer, matställen, cafeterior, pubar, krogar - bara så mysigt som inte går att återskapa i stora, moderna shoppingcenters/gallerior.
Det är ju stordriftssamhället som tar död på allt det fina både i urbana samhällen, liksom i naturen.
Det finns en bok av George Ritzer som heter "The McDonaldization of Society" (2004) som beskriver denna osunda utveckling. Där kvantitet och banaliserande billighetskoncept ersätter kvalitet och trivsel.
Bilden ovan tog i värmande vårsol innan vi stegade ner till August Strindbergs hem (under hans fyra sista år) och museum. En ny bekantskap (museet alltså); har inte fattat att den mannen var så mångsidig. Till och med fotografering intresserade honom.
Strindberg var duktig på att plåta.Då var ju tekniken svår, men han klarade den. Och som målare var han länge bortviftad men numera erkänd.
Sten