Om att prata i lugn och ro
Konsten att servera med ett leende; restaurang-entré i Åbo 7.1.2018. Foto: Håkan Eklund.
Är det något som jag gillar är när vuxna tar sig tid att sitta ner och tillsammans turvis berätta, och att alla närvarande lyssnar. På riktigt. Utan annat störande brus (ex. teve, mobiltelefoner, hundar, barn och barnbarn).
Det är konsten att servera; att ge och att ta.
Vi har nu under två dygn pratat igenom fem, sex decennier av livserfarenhet. Fyra vuxna (två från Borås i Sverige, två från Åbo i Finland), som bara tillbringat två år i samma land (Botswana 1992-94) där vi bara träffades sporadiskt (på fester), och ännu mera sporadiskt efteråt när våra svenska vänner jobbade i Pakistan, Afganistan, Bangladesh och Nepal.
Men vi hade ändå en gemensam (värde)nämnare som gjorde att vi upprätthållit kontakten under alla dessa år efteråt.
Det som jag saknar i västvärlden, är att de flesta saknar konsten att lyssna, och däremot också missar konsten den tid det tar att berätta en historia; vi har ju alla en massa oberättade historier!
Både på Fijiöarna (5 år) och i Botswana (2 år) levde jag och min fru i kulturer där man tog sig den tid att sitta ner och att någon berättade. Och att andra lyssnar.
I timmar.
På Fiji sittande på en pandanusmatta runt en tanoa drickande kava (yagona) (https://theplanetd.com/kava-ceremony-in-fiji-etiquette/), i Botswana på khotla-meetings (https://en.wikipedia.org/wiki/Kgotla).
Här hemma på ön utanför Åbo centrum runt ett soffbord med vitt och rött, där vi under två dygn i timmar och åter timmar gått igenom våra liv, våra föräldrars och far-/morföräldrars liv, som alla format oss - är bara så kul.
//GöranR