Tio timmar i bilen

Oravaisfjärden 12.3.2008, kl.18.30.  Foto: Håkan Eklund.

Ok, det blev 780 km för denna bild ... känns det liksom. Tio timmar i bilen är ett annat mått.

Var på Rovdjursdelegationens möte i Vasa idag, dit är det 4 timmars körtid från Åbo. Körde sen upp till Oravais för att leverera två lådor med Skärgård (temanumret om 1808-09 års krig) till Oravais historiska förening. Körde sen till mitt sommartorp i samma kommun där jag hade tänkt övernatta. Står på verandan med famnen fylld med kläder och matkassar - för att märka att jag hade med fel nyckelknippe ...

Valde att köra tillbaka till Åbo (räcker 5 timmar). Passerade Oravaisfjärden halv sju, just när solen gick ned. Kul att se is, som jag inte sett här nere i södra Finland under hela vintern.

Annars: killen som satt som ordförande i Rovdjursdelegationen visade sig vara en gammal arbetskollega som jag inte träffat på 24 år, så det var inte en helt bortkastad resa.

Sen väntar förstås ett jättejobb att få vanligt folk att förstå att människan inte är ett bytesdjur för varken varg eller björn (fick en känsla av att många i delegationen troligen var rovdjurshatare ...).

Egentligen är det svårt att fatta hur okunniga människor är om djur och natur. I sig skrämmande. Jag tycker att det är tragiskt att kvinnor inte längre vågar plocka bär och svamp bara för att jägare har skrämt dem med de "farliga rovdjuren" ...

2008-03-13 07:57   SiljaPhotography

För ett par år sen när vi var i blåbärsskogen och jag rätade på ryggen och samtidigt kikade efter de andra så stötte jag in i en kompakt fuktig ruskigt djuriskt starkt doft, precis när jag vände mig om för att titta upp. Såg hunden sitta och darra okontrollerat tätt tryckt mot bilen, i en pöl av diarée, jag råkade befinna mig såpass nära så att jag hann reflektera. Hunden snurrar runt i skogen annars på egen hand, och älskar att röra sig fritt. Hon går alltså aldrig någonsin till bilen självmant, bara om jag kallar in henne...

Björn, tänkte jag. Det var det första som slog mig. Den täta intensiva varma fuktiga doften måste vara den från--björn! Björnen har alltså befunnit sig precis bakom min rygg, resonerar vi, för ingen tvekar. Djuren, älg, björn mm rör sig helt tyst i skogen så vi utgår från att björnen tagit sig en funderare bakom min rygg utan att jag märkt nåt något.

Vi bestämmer oss för att åka någonannanstans, mest för att hunden var så skärrad.

Det finns inga kända fall där björnen angripit bärplockare, så vitt jag vet. Så sett är jag inte det minsta rädd eller orolig. Människan är endast i fara om hon kommer mellan honan och hennes ungar. Då kan man använda sk björnbjällror när man visstas i naturen-- ljuden förvarnar då björnen på långt håll som tar instinktivt hellre tar till flykten...

2008-03-13 21:47   Ingela Ring

Det är underligt att i Sverige och uppenbart också Finland där det är relativt glest med rovdjur är rovdurshatet som störst. I tex östeuropa med betydligt fler rovdjur är rovdjurshatet inte alls lika utbrett.. Underligt sådant...