Traditionsexploatering

Vasabladet 27.12.2016.

Från och med hösten 2014 har jag varit en av kolumnisterna på Vasabladets ledarsida; det gäller att få ihop en text per månad. Ibland har jag skrivit om något historiskt relaterat, ibland om Putin, ibland om Trump, om populism - eller försökt få läsare att lära sig något om natur.

Eftersom vårjakten på Åland igen har uppmärksammats i dagstidningar fick det bli temat för årets sista.

Den som inte känner till politik i Svenskfinland förstår knappast det finstilta, men problemet är det att det parti som jag alltid har röstat på, Svenska Folkpartiet, (för att de försvarar svenskan i Finland) tyvärr fungerar som ett populistparti när det gäller naturresursfrågor. Eftersom varken politiker eller media är naturkunniga, blir det ofta rätt vulgärt, utan att de kanske ens själva förstår det?

Ett exempel kan tas från ett EU-parlamentsval för ett antal år sedan när en SFP-kandidat (diplomingenjör) hade som valslogan "Varg och skarv till korvfabriken"! Utan att någon i partiledningen ens tyckes skämmas. Just då var vargjakt, tjuvjakt på varg, storskarvarnas ökning i ropet - och då gäller det ju att fiska röster ... I princip har våra tre senaste EU-parlamentariker (som alla är högurbana icke-naturkännare) utnyttjat kustfolkets antipati mot rovdjur/storskarv för att vinna röster och de två senaste har tackat för rösterna genom att stöda åländska jägares önskan att få fortsätta med sin vårjakt på ejder. Lilla Åland som är beroende av turism skapar en onödig badwill genom denna jakt som inte längre behövs för att få mat på bordet, som var jaktens ursprung. Dvs. när folket ute på öarna levt en hel vinter på insaltad fisk såg de ju fram emot islossning och färskt kött i form av återvändande sjöfåglar. Idag är majoriteten av de åländska vårfågeljägarna välfödda urbana medborgare, förstås.

Allt detta är en lång historia, för lång för en blogg, men så här ser texten ut som senast skickades till Vbl (näststörsta dagstidningen på svenska i Finland); rubriken förkortades av tidningen:

KOLUMNEN/Eklund

Om traditionsexploatering i skärgård

Ja, jag erkänner det genast: jag har inget större förtroende för politiker, varken globalt, regionalt eller lokalt. Många är populistiska röstfiskare och kappvändande som Trump- och Brexitgänget, eller de som med alla medel försöker tvinga svenskösterbottningar till sjukhuset i purfinska Seinäjoki, eller Nils Torvalds med sitt. Skulle majoritetens valaktivitet vid EU-val i Finland vara större, skulle varken Torvalds eller Haglund ha haft någon chans för inval under de senaste valen. Nu räddades båda bl.a. av ålänningarnas röster, därav de urbana fastlandsherrarnas stora intresse för skärgårdsjakt.

Det är bra att vi kustsvenskar är representerade i Bryssel, men om fokuseringen profilerar SFP som ett populistparti i naturfrågor, där vår egen man försvarar vårjakt och också vill döda havsörn – måste nog partiledningen reagera innan denna badwill når ut i Europa. Det räcker med de tjuvjakts riken vi har i söder.

I tidskriften Skärgård har detta med storskarv och vårfågeljakt avhandlats i många artiklar (bl.a. i Skärgård nr 4/2009, 4/2011 och nr1/2013). Likaså orsaken varför våra fyra musselätande dykänder (alfågel, ejder, sjöorre och svärta) dramatiskt minskat; förenklat är allt är kopplat till ett ekosystem i obalans, orsakat av oss människor.

De flesta kustbor och fastlänningar insatta i dessa frågor skulle säkert inte ha något emot att storskarven är jaktbar, eller att de fåtaliga skärgårdsjägare som bor ute på öar i Åbolands och Ålands utskärgård skulle få idka en begränsad vårjakt. Men då måste de omge sig med kunniga rådgivare istället för raljerande populister som inte imponerar på tjänstemän som kan natur.

På Åland har vårjakten under de senaste åren idkats av drygt 2000 jägare. Den tilldelade kvoten har varit 3800 gudingar; endast två fåglar per jägare och dag har tillåtits och rapportering skall ske varje jaktdag. Senaste vår (2016) rapporterades 2400 fällda fåglar som landskapsregeringen kallar ”en strängt kontrollerad jakt under noggrann övervakning” (regeringen.ax). I praktiken övervakas vårjakten av 2-3 patruller, främst runt veckoslut, som skall hålla koll på 2100 jägare bland 6000 holmar och skär – en omöjlighet. Senaste vår noterade en öbo hur fem jägare under två timmar använde 43 skott på sin kvot om 10 fåglar...

Samtidigt sprids giftigt blyavfall i den åländska skärgården

Just nu har sammanlagt 4487 personer jaktkort på Åland, av dem är 23 procent icke ålänningar och 14 procent är skärgårdsbor. Av alla med jaktkort på Åland hade 47 procent tillstånd till ejderjakt våren 2016, dvs. ca 2100 jägare, av dem var ca 300 jägare skärgårdsbor boende ute i skärgården! Skall vårjakt på guding kunna betraktas som upprätthållande av en gammal och unik jaktkultur i skärgård, så är det här målgruppen finns. I den åboländska utskärgården är aktiv fågeljägare ännu färre.

Som det nu är bedrivs den åländska vårjakten som nöjesjakt för en majoritet bestående av mer eller mindre urbana ”Fast ålänningar”, via majoritetens diktatur. I praktiken är detta den traditionsexploatering av vårjakt som tidskriften Skärgård många gånger uppmärksammat, en diskutabel jakt (som stöds av vår egen EU-parlamentariker) på en art som minskar dramatiskt.

Den åländska ejderjakten har de tre senaste vårarna bedrivits utan officiellt godkännande från EU-kommissionen.

2016-12-28 23:54   EGW

Det är samma elände överallt. Räcker det inte med att mänsklig aktivitet ödelägger de mijöer som djuren är beroende av, utan man ska jaga dem också? Men där jakten verkligen behövs sätter sig opinionen till motvärn. Här på ön har vi en på tok för stor hjortstam. Hjortarna överbetar undervegetationen i skogen och är ofta undernärda. Men de är ju så söta! Det bedrivs en viss jakt, men restriktionerna är hårda, och hindarna får inte jagas. Så den jakt som bedrivs har knappast någon effekt på beståndet. Nåväl, jakt är ingenting jag ägnar mig åt, men jag har en måg som är jägare. Och han förser oss ibland med lite hjortkött, vilket vi inte tackar nej till.

Svar från Håkan Eklund 2016-12-29 12:08

Ja, vi behöver en effektivare jakt på rådjur och vitsvanshjortar (importerade från USA ...) här i Finland; de senare förstör trädgårdar och de båda sprider massor av sjukdomsalstrande fästingar!

De senare är vårt lands "farligaste djur"!

Men arter som minskar, borde jägarna vara försiktiga med (inkluderar också hönsfåglar som försvinner via ekonomiskogsbruk ...).

Gott Nytt År 2017!
- hawk