Vernissage

Välkommen på vernissage!

Det är sällan jag ställer ut bilder, sånt kräver tid, men blev övertalad av vännen och bildkonstnären Hans G Hästbacka att dela på Gamla Kommunalstugans utställningsutrymme i Pargas nu i september.
Ett härligt gammalt trähus med en färgstark historia, ett stenkast från den medeltida gråstenskyrkan på Pargas Malm.

Eftersom jag har haft/har det unika nöjet att på jobbets vägnar i många dygn under många år sitta inne i en ”Bearbox” (jfr med kollegans Axobox) och från första parkett kunna stifta bekantskap med björnar i Lassi Rautiainens ”naturstudio” inne i gränszonen Kuhmo/Ryssland, fick det bli mitt bildtema.

Inte för att det är något speciellt med björnbilder idag, i fotokretsar ett ”nött motiv”, men det struntar jag i; här handlar det lika mycket om text - om att få folk att lära något om björnar.

Jag vill att vanliga människor som inte sysslar med sånt här, skall få en chans att få en annan bild- och textinfo om dessa våra finaste däggdjur än vad som hittas i våra medier. Där målas de ju oftast ut som ”besvärliga, farliga och problematiska odjur” ... som formar människors åsikt om björnar. 

Om det sen dyker upp en vilsen ungbjörn i vårt kustland blir folk i panik, och polisen ser sig tvungen att ge dödsdom! Något som bara bekräftar hur lite dagens urbaniserade människor vet om vårt ståtligaste däggdjur, och hur främmande man idag känner sig inför ursprungsarter i vårt urhem – en biologiskt rik natur!

Att studera björnar från fotogömslen, blir jag aldrig trött på. De är underbart vackra och kloka djur.

För inbyggarna som tog över det som idag är Finland var björnen ett heligt djur som inte fick återges i bilder och inte nämnas vid sitt rätta namn. Därför har vi få avbildningar i hällmålningar som kan tolkas som björn och vi har ca 300 noanamn på björn i det finska språket. Också i samiskan och i svenskan finns många noanamn (ord som används när det enligt folktron anses olycksbringande att nämna ett visst ord). Också ett sätt att visa respekt.

Det gamla Vasa län i Österbotten bestod i mitten av 1950-talet av ett stort antal landskommuner där många hade björnar avbildade i kommunvapnet: Alahärmä, Alavo, Storkyro, Kauhajoki, Lappo, Vörå och Ilmajoki. I ett kommunvapen illustrerar man något som man i kommunen är stolt över.

Vad har då hänt med dagens genomurbaniserade generation där också människor ute på landet har tappat kunskapen om våra vilda djur? Och respekten.

Dyra och fina bilar beundras och lovordas i bild och text. Och vem är nu rädd för sådana? – trots att bilar är dödligt farliga. I tidningspress och etermedier målas ofarliga (ung)björnar oftast ut som problemdjur, och många är rädda för dem (de inte är intresserade av oss och håller sig helst undan, om de hör oss i tid).

Om vi kan lära oss hur man varje dag överlever i livsfarliga urbana miljöer, kan vi väl också lära oss att klara oss i naturen? Liksom våra förfäder.

2015-09-16 00:34   Dubbelolle

Spännande och kul, lycka till! Hils, LO

Svar från Håkan Eklund 2015-09-17 10:19

TAck!
- hawk