En värld i kaos
Eftermiddag i parkeringshuset. Skansen, Åbo 11.9.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 254/364.
Kan inget annat än tycka synd om flyktingar som förlorat allt i krigens spår. En förlorad generation. Det är barnen som har möjlighet att anpassa sig, lära sig våra språk och vår kultur. De vuxna har förlorat sitt nätverk, sin kultur, trygghet och framtid. Det enda de kan satsa på är barnen.
Jag har pratat med många krigsflyktingar från andra världskriget, i vår omedelbara närhet, och de drömde sig bara tillbaka till sin gamla hemort. Min svärfar flydde ryssarna från Viborg, en stad som han ständigt längtade tillbaka till. Hans far var läkare, och enligt populistpartiet Sannfinnarna (idag ett regeringsparti ...) skulle väl familjen då ha kallats för välfärdsflyktingar?
Många estlandssvenskar som jag träffat brukar berätta om hur deras föräldrar längtade tillbaka till gården i Aiboland (= det svenskspråkiga Estland, ex. Nuckö, Ormsö). Birgit E som jag då och då träffar ute på Spithamnsudden i Estland (suverän sträckfågellokal) minns hur föräldrarna hela tiden pratade om "tär heim" (där hemma) med sorg i rösten. I Sverige blev de som krigsflyktingar statare på stora gårdar, hemma i Spithamn hade de ägt byns största gård ... som ryssarna schaktade undan för att bygga radarstationer och raketramper i byn (riktade mot Finland, 70-80 km bort). Välfärdsflyktingar?
Att vi i Finland har ett regeringsparti (Sannfinnarna ...) som öppet ifrågasätter och hånar flyktingar, är smaklöst (de kallar flyktingar som nu strömmar in för välfärdsflyktingar).
När ett land slås i spillror, är det ju ett tvärsnitt av samhället som drivs på flykt, oberoende av ekonomisk ställning. Få människor flyr frivilligt ...
Märkligt att vi svenskar har glömt att över 1 miljon (1/4 av befolkningen) av våra förfäder drevs till utvandring för dryga 100-140 år sedan pga svält och andra umbäranden.
Fint skrivet Håkan!
-affe