Vilken hopplös uppgift

Intill Aura å, Lundo. Foto: Håkan Eklund. 28.3.2015.

Ibland när läs- och skrivinspirationen tryter, och teven inte intresserar, och webbnyheter är enformiga, som nu, brukar jag plocka ner en diktbok ur hyllan. 

Dikter är ju lättlästa, är de välskrivna aktiverar de hjärnan.

Nu råkade en tunn liten grej (lyrikböcker är ju oftast tunna ...) fastna i nypan, Lars Huldéns "Återkommen från Atlanta" (2005). Känner genast suget in i ordhantverkarvärlden. Det skulle bara vara så kul att kunna uttrycka sig som en poet, speciellt prosalyriskt, som nedan.

Fastnar för en dikt som går så här, som innehåller en massa sanningar:

Vilken hopplös uppgift
att vara skog i Finland.
Här blir ingen skog gammal.
Det mesta man ser är plantor
som strävar mot höjden.

Ivrigast strävar björken
nu om sommaren.
Den vet inte att den snart
skall slås ner som kratt
för att de blivande furorna
skall beredas plats.

Men efter Kekkonen
får ingen heller längre
vara fura i Finland.
Nu gäller måttet.
Alla som uppnått det ideala måttet
skall fällas, avlivas, konsumeras:
tallar, granar, bärbuskar,
kor, grisar och höns.

Mätstickan heter produktivitet.

Man har en känsla av att
tron på det ideala måttet
är en frälsningslära
som snabbt sprider sig vidare.
Hu!