En naturfotolegend

Hautalas utställning, Haltia naturum, Noux nationalpark. Foto: Håkan Eklund 6.6.2014.

Naturfotografen Hannu Hautala är en levande legend i finska naturfotokretsar. Hans utställning "Metsän poika" (skogens son) på bilden ovan är mycket speciell; varje bild representerar ett år ur hans aktiva fotografliv/fotoarkiv - med början 1966 och fram till idag 2014.

Den första bilden (korp) är tagen (1966) med en Exacta Varex II kamera med ett Ennalyt 400 mm teleobjektiv; den sista bilden (spillkråka) är tagen (2014) med Canon EOS 1 V med ett Canon 200 - 400 mm objektiv. Hautala är den analgoga fotografin trogen.

Korpbilden på bilden ovan är tagen 1978 med en Canon F-1 och ett Leitz Telyt 560 mm objektiv. Flygekorrbilden till vänster är från 1976 tagen med en Canon FTb och samma objektiv som korpbilden.

Utställningen ger en bra bild av naturfotograferingens utveckling under en knappt halvsekel. En tid när det inte fanns kommersiella fotogömslen som bjuder allt på en bricka för dagens naturfotografer. Hautala, liksom motsvarande rikssvenska naturfotografer, var pionjärer - som gjorde allt själv. Men då kunde man också leva på att sälja unika bilder; idag kan få naturfotografer göra det.

Många unga naturfotografer idag ser kanske inget speciellt i dessa utställningsbilder, de kan ta lika bra bilder - tycker de. Men då förstår de inget om förhållandena under tidigare decennier! Och de flesta befinner sig ljusår från Hannu Hautalas naturkompetens; han fick ringmärkningstillstånd vid 12-års ålder - alltså kunde han fåglar och natur innan han började fotografera. Som ung naturintresserad kille satte han upp holkar och lärde känna sin närnatur utan och innan.

Idag tar många fina naturbilder utan att veta vad de ens fotograferar...

Hannu H köpte sin första kamera med pengar han förtjänat från lingonplockning! En tjeckisk Pinoyr i bakelit (6 x 6, rullfilm - som också var min första kameraerfarenhet, dvs. pappas kamera). Och han inspirerades av Yrjö Kokkos böcker, bl.a. av boken "Skraktorpet" som handlar om salskrake och knipa som häckade intill Yrjö Kokkos skrivarlya i Lappland. Naturlitteratur som den unga generationen inte ens hört talas om ...

Hautalas hela biografi finns presenterad i utställningskatalogen; fin läsning. Han blev promoverad till hedersdoktor vid Uleåborgs universitet 2002 - en fin gest för en kille som innan sin fotokarriär jobbade som bilmekaniker! En del av hans livsverk utgörs av 50 publicerade naturfotoböcker, utgivna på nio olika språk. Han flyttade i ett tidigt skede av sin proffskarriär upp till Kuusamo, där han fotograferat i fina nationalparker. Problemet är att de flesta utlänningar som beundrar hans bilder tror att hela Finland ser ut så här. Tyvärr inte! Vackra naturbilder ljuger mer än tusen ord ...

2014-06-07 00:37   Sten Björklund

Visst är han en legend. Min svärfar hade Metsästys ja kalastus och ett omslag som verkligen påverkade mig var en kråka med ett ägg i näbben, omgiven av myrens skvattram. Tror nästan det var en spegelbild i vattnet också.

Sedan har jag följt den finska fotografin ganska väl tror jag. På Skutskärs bibliotek hade dom många finska böcker. Ett bokverk lånade väldigt ofta. Det var 5 - 6 delar. En bok om skogen, en om sjön, en om fjällen o.s.v. Jag var mycket imponerad av bilderna. Sedan fick jag H.H. bok om hålbyggande fåglar och J.L. Kurkimaa.

Något som även jag reagerar på är dessa resor runt i olika hyrgömslen. När jag själv började så ordnade man allt själv. Under många år hade jag utfodring under en tid då det inte fanns så många örnar. Även idag så vill jag sköta allt själv. Framför allt vill jag helst gå omkring i skogen ensam, slippa ta hänsyn till någon. Slippa få samma bilder som alla andra har, samma kvistar och träd med örnar m.m. Med ålderns rätt har jag släppt alla begär och önskningar om att ta de bästa bilderna. Det viktiga är att vara ute och finna ro. Bilderna får bli vad det blir.

Har också sett många ange fel fågelnamn på bilderna. Man har utrustning för 150 - 200 tusen men man vet inte vad man fotograferar. Visst kan det vara svår ibland men vet man inte kan man leta eller fråga först. Jag är och har inte varit någon höjdare på foto men en bild som jag tycker är ganska unik och ovanlig är en bild som jag har på en hackspett och järpe. Min yngste son sa " det är synd att inte folk förstår hur ovanligt det måste var med en sådan bild ". Det är något jag upplever många gånger även med andras bilder. Man ser en bild och bläddrar vidare, man förstår inte innehållet i bilden.

Tyvärr så lär jag hålla med dig - vackra naturbilder ljuger mer än tusen ord - Man tar bilder och folk tror man har vacker natur runt husknuten. Man begränsar bildens syfält med ett objektiv medan omgivningen kan se för jävlig ut. Själv fotar jag nästan bara i reservat för all skog är borta.

Jag har haft otroligt mycket glädje av de finska fotograferna, ( de från 70 - 80 talet ). H.H. var den första och största tillsammans med Heikki Willamo och Jorma Luhta. Har en film med H.H. från 1977 där han berättar om sin fotografering och åtlar. Tyvärr ingen text så jag kan inte förstå så mycket men jag känner så väl igen mig hur det var på den tiden.
Sten

Svar från Håkan Eklund 2014-06-07 10:10

Tack Sten, för lång och intressant text. Återkommer när jag har mera tid. Det är lördag, men jag måste tyvärr jobba hela dan med andras texter, som skall till tryckeriet ...
:-),
Hawk