Naturfotografer får ovett ...
Kalhygge i Österbotten. Foto: Håkan Eklund.
De finska naturfotografernas tidskrift Luontokuva (Naturbild/naturfoto) är en av Nordens absolut bästa naturfototidskrifter. Om inte den bästa som helhet? - när textsubstans, bilder och layout räknas ihop.
Visst är Camera Natura fin, som ett jämförelseexempel, men den uppfattar jag främst som ett attraktivt bildgalleri på papper. I Luontokuva finns en substanshelhet och ett djup som vida överstiger Camera Natura. Samtidigt är tidskriften en medlemspublikation för föreningen som har 3000 + naturfotograferande medlemmar i Finland (jag är medlem nr 37). Den hittas också i alla välförsedda bokaffärer och tidningshyllor.
En av de bästa artiklarna i årets sista nummer (nr 6) som idag hittades i min postlåd är skriven av författaren och naturfotografen Mauri Leivo. Rubriken heter (fritt översatt) "Vem skyddar naturen?", och han kommer till att det åtminstone INTE är naturfotografer! Tyvärr. Och jag håller helt med; jag har i olika sammanhang också skrivit om detta.
Han skriver att den första generationen naturfotografer oftast var naturskyddare, som slog larm om allehanda hot mot naturen (tjuvjakt, miljögifter, exploatering, kalavverkning etc.) som publicerades i böcker och i uppmärksammade artiklar och reportagen.
Icke så längre. Idag är det vackra bilder som gäller och det handlar om att vinna tävlingar. De flesta naturfotografer åker omkring i dyra terrängbilar klädda i märkeskläder och med en utrustning som är värd en förmögenhet. För att ta actionbilder i en exploaterad natur som de inte ens uppmärksammar ...
Camera Natura har jag från första numret men slutade köpa den för 6 - 7 år sedan. Jag bläddrade igenom den en gång, sedan låg den där i hyllan. Det var inte intressant att öppna den igen. Så varför köpa den i fortsättningen.
Mauri Lievos bok lintujärvi har jag, en bok med många fina miljöbilder. Man kan inte annat än hålla med om hans synpunkter. Man avskärmar sig från dagens verklighet, gömmer sig i ett hyrgömsle för att ta den där tusendels sekundbilden för att få uppmärksamhet. Jag är inte alls imponerad av alla dessa närbilder på rovfåglar. Lagom är bäst. Några av Sveriges mer kända fotografer har till och med bidragit med bilder till skogsbolagens tidskrifter och böcker. Förmodligen inte ens tagen i deras skog. Jag har skrivit till den lokala naturskyddsföreningen, varför gör ni inte er röst hörd men några svar kommer inte. Det måste var något samhällsproblem det här, ingen bryr sig.
Ibland när jag kommer ut någonstans där det ofta samlas många fotografer vågar man nästan inte närma sig dom. Törs jag ? jag med mitt Sigma 100- 300. gömmer det under jackan så länge. Men så intalar jag mig själv, ni får ha utrustning för en miljon så är ni kanske inte en bra fotograf för det. Det måste finnas något annat också.
Som jag nämnt många gånger är det Finska fotografer som jag gillar. Willamo, Luhta. Dom har egen stil. Några nya unga har jag hittat. Ville Heikkinen, Kari Leo, Aku Kankaanpää m.fl.
Sten
Förresten, det finns undantag. T.ex Tuomas Heinonen (http://www.tuomasheinonen.com/blog/) är aktiv i skyddet av närnaturen och har t.ex dokumenterat förstörelsen av Finnåområdet i Esbo och fiskdöden i Rutiån i Helsingfors förra sommaren. Vet dock inte hurdan bil han har, har svårt att se relevansen i sammanhanget . . .