EMAKS BETRAKTELSER
EMAKS BETRAKTELSER 326/Glöm Gyllene snittet!
"Gyllene snittet", är det nåt som du tänker på när du fotograferar? Inte jag i alla fall. Jag försöker i första hand känna något och känner jag något brukar det oftast bli bra. Några stenar kan fotograferas på många olika sätt och alla sätten kan bli bra. Olika vinkel, och reglerna sätts ur spel. Kompositionen blir en annan, linjerna ändras. Förhandsuträknade idealbilder skjuts i sank till förmån för harmonin, beroende på vad det är man fotograferar och hur ljuset faller. Mina stenar funkade bra på flera olika sätt. Tycker jag själv i alla fall, kanske ska tilläggas.
Om nu något gemensamt finns att säga om de fyra bilderna, så är det kanske att det finns ett djup i dom, från förgrund till mellanparti och bakgrund? Och det är något som jag tror fungerar bra för det mesta oavsett linjer och annat i bilderna, i alla fall när det gäller landskapsfotografi. Linjer och förhållanden mellan motivets olika komponenter kan variera i det oändliga, men ändå kännas bra. Så glöm Gyllene Snittet, Diagonaler, Tredjedelsregeln och allt vad man nu kan hitta på när man skärskådar och överanalyserar bilder. För det mesta är detta rena efterkonstruktioner, och så menade även den store fader Adams som så många verkar dyrka och höja till skyarna:
"Vad jag vill ha sagt är att det inte finns några regler för fotografisk komposition - det finns bara bra bilder! Trianglar, kroklinjer blickpunkter, riktlinjer etc. är i regel efterkonstruktioner. De flesta stora fotografer överträder sådana bildmässiga regler. Jag tvivlar faktiskt på att ordet "komposition" någonsin kommer för dem när de arbetar. De "ser" och de "visualiserar" (var och en på sitt sätt). Och de "gör" bilder.
Citatet kommer från en 28-sidig skrift som Ansel Adams gjorde 1980 för Victor Hasselblad AB, "Ansel Adams - SVARTVIT FOTOGRAFERING".
//
EMAKS BETRAKTELSER 325/Med rören på kängorna...
Det kändes lite ringrostigt idag på förmiddagen när jag reste mig upp efter att ha spänt långfärdsgrillorna på kängorna. Jag tror det var 10 år sen jag åkte på dom, för de senaste åren har det antingen varit för dåliga isar, eller för mycket snö på isen. Igår var isen på Hyllsjön helt ren, men idag låg ett centimetertjockt lager med snö över den blanka ytan.
Men det hindrade inte alls att återigen glida fram över isen och höra det härliga ljudet av skenornas friktion mot det blanka underlaget. Tänk att det äntligen blev tillfälle för det här igen. Bara att njuta så länge det varar.
Och visst blev det bilder idag också. Inte ofta nuförtiden man kan vara ute på sjöarna vintertid och fota. Så jag tog ett varv runt sjön och letade utsnitt. Det fanns mycket att välja på och det blev en hel del exponeringar.
Efter första varvet runt sjön stoppade jag tillbaka kameran i väskan och sen var det bara till att njuta av åkningen och ljudet från skridskorna. Nån timme och några varv runt sjön senare kände jag mig rätt nöjd. Det var dags att dra sig hemåt, och nu håller vi tummarna för att det inte kommer mera snö, och att temperaturen håller sig på rätt sidan om nollstrecket.
//
EMAKS BETRAKTELSER 324/Back to the roots...
Isen på Hyllsjön höll faktiskt att gå på idag. Men isen lägger sig tidigt och går upp sent på den sjön. Vid Läen, där jag bor nu, är isen inte lika snabb att sluta sig och det kan vara tjockt så det håller mer än väl att gå på i kanterna, medan det längre ut är mycket tunnare och lurigt. Ganska strömt på vissa ställen dessutom. Vi får se, kanske blir det en tur med långfärdsgrillorna på Hyllsjön i morgon?
Kenny var ute och isfiskade. Nappade dåligt så han skulle byta plats. Men jag fick ta några bilder innan han gick vidare med borren över axeln och ispiken i näven.
Det här är min fars gamla båt. Han fick den i 50-årspresent. Nu har det gått 50 år till och båten ligger fortfarande kvar, precis som den låg efter att jag hjälpt honom att lägga upp den på bockarna, den där sista hösten 2005 (eller var det kanske 2006). Det blev den sista båtsommaren för honom.
Bilderna är alltså från Hyllsjön vid Strömbergshyttan. Här växte jag upp, badade, fiskade, spelade hockey och lekte Jonny Nilsson och Johnny Höglin med armarna på ryggen på uppskottad rundbana sportlovet 1968. OS i Grenoble höll på som bäst och Höglin tog guld på 10.000. När jag efter otaliga varv tittade upp mot himlen så kom där en luftballong. Det var glaskonstnärerna Bertil Vallien och Erik Höglund och några till som precis genomfört en av de första uppstigningarna med varmluftsballong i Sverige i modern tid. Ballongen hette Emelie och klubben Åfors Raket- och Ballongklubb. De landade precis bredvid mig där jag åkte som bäst mina varv runt banan och jag fick hjälpa dom visa var närmsta väg som var farbar med bil fanns. Som tack för hjälpen höll man en liten ceremoni för mig där jag förärades en liten flätat stropp av Bertil som han satte fast i dragkedjan till min jacka. Det skulle vara Ballongfararnas skyddsymbol sa han, men det var kanske bara nåt han hittade på? I alla fall så visste jag inte då vilka de var, men förstod lite längre fram i livet att det var dessa numera världsberömda herrar som hade landat där på Hyllsjöns is bredvid min egenhändigt uppskottade skrinnarbana.
//