EMAKS BETRAKTELSER 339/Några filmer som gör mig glad

Ja inte spelfilmer då, utan 35mm-film för analogt foto. För det håller jag på med fortfarande (om nu någon skulle tro annat). Jag har ju en Pentax 67 mellanformat och även en TLR Yashica MAT 124G 6x6, men jag kommer alltid tillbaka till småbildsformatet och 35mm-film. Det är ju så smidigt och det finns ju så mycket fina kameror och optik att välja mellan i det mindre formatet. Så jag får nog främst betrakta mig som en småbildsfotograf i första hand. Jag har ju fotograferat en hel del i digitalt senast 1½ åren, men i svartvitt är det ändå det analoga som gör mig mest glad, och mörkrummet är fortfarande oslagbart när det gäller att få till en bild på papper som ger mig den rätta upplevelsen med mjuka och fina tonövergångar. Det digitala känns för vasst och perfekt för mig på något sätt.


Selva, Val Gardena - Italien. Contax T Sonnar T* 2,8/38mm. Efke KB100 i Adox Adolux ADX.

Jag har ju inte använt så mycket olika filmer genom åren utan försökt hålla mig till några få. Efkes filmer hittade jag tidigt kring 1980 i ett garage i Nybro, som ganska snart skulle bli för litet att härbärgera fotmaterialen som kom från dåvarande öststaterna. Firman Photax startades och så har det rullat på sen dess. Nu finns ju inte Fotokemika i Kroatien som tillverkade Efke-filmerna längre, men i min frys finns en hel del sån film kvar. De är ursprungligen av tyska ADOX 1950-talsformula och jag har använt alla tre filmerna KB25, KB50 och KB100 i både småbild och mellanformat. Nu är det mest KB100 som ligger i frysen och den filmen är helt fantastisk om man framkallar den på rätt sätt.  Synd bara att Efke-filmerna är så känsliga och verkar ha en del föroreningar i emulsionen som orsakar små vita prickar lite varstans. Scannar man bara sina negativ och redigerar/skriver ut digitalt är det inga problem, då klonar man lätt bort detta. Men ska man stå i mörkrummet och kopiera negativen blir man inte glad. Svårt att retuschera bort skavankerna efteråt. Den bästa framkallaren för Efke KB100 (eller Adox Art CHS100 som den såldes som på slutet) tycker jag är Adox Adolux ADX, en tvåkomponetsframkallare som blandas precis innan man framkallar filmen. Den ger extremt fint korn och samtidigt fin upplösning och konturskärpa. Ingen annan framkallare jag känner till har dessa två egenskaper samtidigt. I regel blir det antingen eller, fint korn med mjuk konturskärpa, alt. lite mera kornigt och konturskarpt.


100% utsnitt av filmscanningen. Alla filter  (skärpning, filmprofiler etc avstängt).

En annan film som jag använt ända sedan jag började fotografera är Kodak Tri-X. Den lanserades också på 1950-talet som 35mm-film men genomgick en förändring kring 2003, inte till det bättre som jag ser det. Jag gillade den äldre mera. Den nya versionen har fått obetydligt finare korn, och samtidigt en mera rak tonskala med inte lika lång tå (mindre skuggseparering). Men den är fortfarande en otroligt bra film som är favorit hos många fotografer, t.ex den nu aktuelle Anders Petersen.


St Nicholas katedral i Ljubliana - Slovenien. Voigtländer Bessa R2 + Nokton asp. 1,2/35mm. Tri-X400 (nya versionen) i X-tol.



100% utsnitt av filmscanningen.

Jämför man Tri-X i X-tol med Efke KB100 i ADX så är skillnaden väldigt stor vad gäller korn. Att det skiljer är kanske inte så konstigt med tanke på att den ena filmen är på 100ASA och den andra på 400, men att skillnaden blir så stor i dessa båda framkallare är lite överraskande. Kodaks Plus-X på 125ASA (som heller inte tillverkas längre) har jag använt en del förut, och framkallat både den och Tri-X i D76 och X-tol. Skillnaden är då inte på långa vägar så stor vad gäller korn. Men jag har aldrig framkallat Plus-X i ADX, så jag vet ju inte hur det ser ut? Däremot Efke KB100 i D76 och det ger ungefär likvärdigt korn som med Plus-X i samma framkallare.  Fast jag gillar kornet och strukturen i Tri-X, när man vill ha lite mera struktur i bilderna. Kanske inte passar så bra till bilden ovan men det duger. Andra bildtyper kan filmen kanske passa bättre till, snapshots på stan t.ex.

Jag har några påsar Microdol-X kvar, vilken jag provat att framkalla Efkes KB100 i. Det fungerar ganska bra och ger ett snyggt korn med den filmen. Jag blandar den 1+3, vilket ger något bättre konturskärpa, annars är Microdol-X en framkallare som oftast ger ett mjukare korn i mindre utspädd eller koncentrerad form. Men kornet blir ändå ganska fint med Efke KB100 som jag upplever det. Dock inte alls lika fint som med Adolux ADX. Smaken avgör vad man för tillfället vill ha.


Vid Nyproplan. Contax T2 Sonnar T* 2,8/38mm. Efke KB100 i Microdol-X 1+3.



100% utsnitt av filmscanningen.

Efter att Kodak ändrat Tri-X 2003 började jag titta lite på andra filmer. Jag hittade då Fomas filmer som Photax börjat importera till Sverige. De är perfekta för den som vill scanna negativen direkt efter framkallningen, för de blir nästan helt plana omedelbart efter torkningen. Någon planing behövs inte. Fomapan 400 är obetydligt kornigare än Tri-X i D76 eller X-tol, det blir snygga resultat tycker jag. Vill man ha mera skarpt korn kör man den i Rodinal och det gillar en del. Foma har även en 200 ASA film och den har T-korn, typ T-Max. Filmen är väldigt lik T-Max 400 om man framkallar den i Rodinal (som jag mest gjort), men med lägre känslighet. Jag har även framkallat den i D76 och vad jag kommer ihåg är bilden nedan framkallad i den. Men skillnaden mot Rodinal är inte så stor vad jag  sett av mina negativ. Den går även fint att köra efter 400ASA. Jag gjorde en jämförelse mellan T-Max 400 och Fomapan 200 exponerad efter 400, och såg att kornet då såg identiskt ut. Vad som skilde var att Fomafilmen (naturligt nog) bara fick en något sämre skuggteckning, men jag tyckte det var helt acceptabelt att köra den efter 400 i alla fall.


Bo Karlsson på sin Harley Davidsson Electra Glide från tidigt 1970-tal. Voigtländer Bessa R2A + Collapsible Nickel Heliar 3,5/50mm. Fomapan 200 i D76 1+1.



100% utsnitt av filmscanningen.

De här 35mm-filmerna är man bara glad över att ha fått använda. Mera glad, och även lite överraskad, blev jag i veckan som gått då några provfilmer från Nick and Trick i England anlände i ett paket på posten. För flera år sen hade jag funderingar på att köpa in kino-film från Kodak i bulk, bl.a den 1959 lanserade Eastman Double X 5222 med en nominell känslighet på 250 ASA, och ladda själv i kasett, men det blev inget av det. På senare år har detta med att använda 35mm-film för rörlig film blivit mera populärt bland stillbildsfotografer och flera handlare saluför sån film, både färdigladdad i kasett och i större rullar om 100, 400 samt 1000 fot. När jag såg att Double X fanns att köpa så blev jag återigen nyfiken på att prova. Kanske skulle det fungera bra? Inledningsscenerna i svartvitt i Bond-filmen Casino Royal filmades ju med Double X 5222, så visst blev man sugen att prova den. Men jag var lite tveksam då de stillbilder fotade med den som man sett på webben kanske inte sett så finkorniga ut, snarare ganska korniga mot t.ex mina egna negativ fotade med Fomapan 200. Men Kodak har en specialutvecklad framkallare för Double-X. Den heter D96 och fanns också att köpa i England (i tillverkning av italienska Bellini) så jag beställde även den. När jag nu tittar på resultatet från de första två filmerna som jag framkallade i D96 så måste jag säga att jag blir riktigt glad.


Lessebo 2019 05 16. Bessa R4A + Ultron 2/28mm. Eastman Double X 5222 i D96.


100% utsnitt av filmscanningen.

Det ser fantastiskt bra ut i mina scanningar, betydligt bättre än de bildfiler man sett på webben. En enormt fin skuggteckning får mig också att tro filmen ska gå alldeles utmärkt att exponera efter 400 ASA. Här körde jag på 200. Tonskalan får mig att tänka på gamla Tri-x 5063, före 2003. Det snygga och moderata kornet för tankarna till 100 ASA-filmer eller ännu lägre känslighet, ja något sånt här hade jag absolut inte förväntat mig. Eastman Double X är en riktig fullpoängare av de två filmerna jag kört att döma. De bilder jag sett på nätet av filmen har varit framkallade i X-tol, HC110 och Ilford DD-X, men här måste Kodak ha fått fram något riktigt bra, i stil med Adox Adolux ADX. Så nu har jag beställt mera Double-X i bulk, för laddning i kasett med dagsljusladdare. Den finns i 100ft rullar hos en del. Min Fomapan 200ASA är snart slut och de ska nu ersättas med Kodak-film istället. Synd, för Foma 200 är en riktigt bra film, men Double-X verkar snäppet bättre.



Lessebo 2019 05 16. Voigtländer Bessa R4A + Leitz Summarit M 2,5/50mm. Eastman Double X 5222 i D96.


100% utsnitt av filmscanningen.

//

EMAKS BETRAKTELSER 328/Magiska stunder i mörkrummet.

Det här ryska papperet från Slavich, Unibrom 160BP matt, har jag fastnat för. Jag blev intresserad av det när jag såg bilder av Georges Pons och några ryska fotografer i en grupp på Fb. Det finns ju i både matt och blank och det är ett "gammaldags" graderat papper. Jag beställde det matta, då jag läste i något forum att det skulle vara bäst att litkopiera på. Unibrom ger en ganska grov struktur när man lithkopierar och vill man ha den lite djupare svärtan så passar väl kanske det blanka papperet bäst?


Lith 7 2019 - Hägnaviken.

Det här är gamla negativ som har något 10-tal år på nacken. Jag exponerade och framkallade dom medvetet till väldigt låg kontrast och underframkallade så att de skulle bli väldigt tunna och passa att kopiera i sandwich med ett speciellt genomskinligt ritningspapper som jag hittat i en butik. Det gav lite struktur i bilderna, men när jag nu istället har lithkopierat dom rakt av på Unibrom-papperet, så blev det ännu bättre.


Lith 8 2019 - Lessebo gärde.

Det verkar fungerar bra att kopiera digitalt utskrivna negativ också på Unibrom, och jag håller på att ta fram nya som ska skickas iväg till Crimson för utskrift. Jag ska nog också försöka kopiera en del gamla negativ (som dom här Holgabilderna) framöver. Fast jag har ju även fått lust att ta nya bilder med mina Holga- och Dianakameror. De ger en sån fin känsla i bilderna som passar bra att förmedla med lithkopiering. Så en och annan 120-rulle kommer säkert passera genom dom också. Det här är ju ganska basic photography med kameror som varken har exponeringsmätare, avståndsmätare eller speciellt många möjligheter att variera exponeringen. Man får köra med film av olika känslighet i olika hus och sedan ytterligare variera med gul-, orange- och rödfilter. Då får man möjlighet att styra processen ganska bra, trots de primitiva leksakskamerorna. Annars blir det för mycket slumpen som avgör vad man får fram. Många tycker nog det är det roliga med sk toycams, men det gör inte jag. Jag föredrar att styra resultatet dit jag själv vill ha det. Då kan det bli så mycket bättre.
//

Emaks betraktelser 43/ Fotokemika rakt igenom...

Fotokemika i Kroatien är nedlagt sedan ett par år. Först låg fabriken i Zagreb men den flyttades sedan till Samobor. Företaget köpte på 1970-talet maskinpark och recept från den tyska film- och fotopapperstillverkaren Adox. Maskinerna var gamla redan då och alltså av den äldre typen som bara kan gjuta tjocka och silverrikare emulsioner. Fotokemikas produkter som tillverkades till för bara ett par år sedan, var m.a.o. av den riktigt gamla typen och formulan, något som många äldre mörkrumsrävar upplever sig sakna idag. Och jag måste hålla med dom, även om jag inte var med i mörkrummet på den tiden (1950-talet) då de här silverrika produkterna fanns i de flesta fabrikanters sortiment.



Filmerna hette KB/R25, KB50/R50 och KB/R100 (fanns även som bladfilm och såldes under Adox-namn CHS 25/50/100 när tyska Adox återuppstod för några år sedan). De var silverrikare än dagens moderna filmer eftersom de pga tillverkningsprocessen hade en tjockare emulsion. Emulsionsskiktet var också det enda skiktet och de var därmed ömtåliga och fick lättare repor och skavanker. Extra försiktighet är alltså rekommendabelt vid hanteringen. Ytterst svagt surt stoppbad kan också krävas eller rent av bara neutralt vatten. Man kan även behöva tillsättas härdare i fixet, men se då till att du inte använder luktfritt neutralt fix utan den sura typen. Härdaren är nämligen också sur och förstör annars fixet. Ja, om du skulle ha några filmer kvar vill säga. För de tillverkas ju inte längre. Själv har jag ett lager av  Fotokemikas 100-film i frysen (även en del 25 och 50), vilka jag tror kommer räcka i många år för min egen konsumtion.



Fotopapperet Fotokemika saluförde var också mycket högkvalitativt och silverrikt. Även detta pga av den äldre vertikala "droppgjutningstekniken". Hög maxsvärta och enastående högdagerteckning, samt hög separation av skuggor och mellandagrar kännetecknar t.ex Emaks K888 (eller Adox Nuance som det fick heta när återuppståndna Adox i Tyskland satte sin logotyp på lådorna under de sista åren). Det är ett papper med fasta gradationer som alltså inte behöver filtreras, utan man byter helt enkelt pappersgrad när man ska ändra kontrasten (och finsjusterar med mjukframkallare och/eller selentoning).  K888/Adox Nuance har jag så mycket av i olika storlekar och gradationer att allt inte får plats i min ganska stora frys, vilken införskaffats enkom för lagring av papper och film. Jag tror dessa K888 ska räcka för mina egna behov under min livstid. Så jag sörjer inte direkt att det inte tillverkas längre.

Produktionens jämnhet för K888 vad gäller gradationer varierar lite grand har jag märkt genom åren och den är kanske inte av samma standard som exempelvis Ilfords Galerie, vilket också det är ett papper med fasta gradationer. Halva priset mot Galerie har dock för mig varit något som med råge uppväger att gradatioerna mellan olika batchar ibland kan variera lite grand för K888. Och i övrigt anser jag nog att Emaks K888 slår de flesta av dagens papper på fingrarna. När högdagrarna fräter ut på många andra papper, så finns där ton och detaljer när man byter till K888. Detta utan att kontrasten försämras.  Förmodligen har det med silverhalten att göra, även att klorbromsilverblandningen som används också innehåller högre halt av klorsilver (K888 är därmed också långsammare än de flesta andra papper), men kanske också för att det innehåller guldklorid (vilket torde vara unikt). Guldkloriden gör också som jag förstått, att K888 får en väldigt säregen kopparton vid lithkoipiering.

Fotokemika hade tidigare även ett rent kalltons bromsilverpapper som kallades Bromal, också det av mycket hög kvalitét och med en hårdaste gradation som endast Ilfords Multigrade IV kunde jämföras med i kontrastgrad vid hårdaste filtrering. Deras variabla papper hette Varycon och när Adox återuppstod såldes det även under namnet Varioclassic. Detta hade dock en tendens att bli överfiltrerat vid filtergrad 3-4 och det var svårt att få ut högre kontrast ur det. Annars mycket fin kvalitét även det. Restlager av K888/Nuance och Varycon/Varioclassic kan finnas kvar ute i handeln, men annars är det finito vad gäller nyproduktionen. I och med Fotokemikas nedläggning så togs förmodligen de sista maskinerna av den äldre typen ur drift och nu kan inte film och fotopapper av det här klassiska snittet tillverkas längre. Möjligtvis använder ryska Slavich äldre maskiner för sin fotopapperstillverkning fortfarande, så det får jag i så fall reservera mig för. Men vad jag vet nu så tror jag inte det.


Förstakopian och slutkopian på tork.

Bilden här är fotograferad med Eke KB100, famkallad i Rodinal av recept från 1918 (alltså inte den Rodinal vi är vana vid och som Agfa använde från 1970-talet och framåt). Papperet är Emaks K888 och framkallat i Moersch SE4 Neutral. Någon förframkallning i mjukframkallare behövdes inte. K888 ger fin högdagerteckning ändå. Fomas graderade papper Fomabrom brukar dock fungera bäst om man ger det en stund i mjukframkallare innan den vanliga. Detta för att få bättre teckning i högdagern. Jag kör då med Tetenals Centrabom S. Slutbilden selentonades också en kort stund för att få lite djupare svärta och bättre kontrast i detaljerna (kör man bara K888 kort tid i selenet så får man enbart kontrasthöjningen med bara mindre tonförändring av svärtan). Mot förstakopian så förlängde jag också exponeringstiden från 14 till 15 sekunder, samt skuggade himlen och ett område i vänstra kanten lite grand. Fotokemika rakt igenom hela processen alltså. Jag är glad att jag fortfarande har möjlighet att använda desas klassiska produkter, tack vare att jag köpte in ett rejält lager innan tillverkningen lades ner.

     
1.                                                    2.

1. Förstakopian, exponerad rakt av 14 sek på K888 grad 3, framkallad 5 min i SE4 Neutral.

2. Slutkopian, exponerad 15 sek på K888 grad 3 med lätt skuggning av himlen samt parti i vänsta kanten. Framkallad 5 min i SE4 Neutral samt lätt selentonad med spädning 1+15.

Det här var enda bilden som kom ur mörkrummet idag. Gjorde 4 kopior, två små på 20x25-papper och två större för arkivering och/eller kommande utställningsändamål. Tyckte slutkopin blev lite vek i himlen, så de två stora på 30x40 skuggades bara någon sekund där.

Den nytillblandade kemin står sig nu bra i Nova-tankarna och det kommer säkert bli någon kopia om dan framkallad under veckan som kommer. Sen får jag se om kemin förbrukats till nästa helg, annars brukar den hålla lätt upp mot två veckor. Det här passar mig perfekt. Att när som helst kunna gå in och slå en kopia i ett par ex, utan att behöva tänka på att behöva blanda till eller efteråt hälla tillbaka kemin i dunkar, eller kassera den. Att kunna ta en paus och sätta sig framför teven/datorn, eller ta en kopp kaffe och läsa tidningen är också en fördel. Annat var det på den tiden jag använde fotoklubbens labb. Då skulle allt blandas till varje gång, hällas tillbaka eller kasseras. Och man fick utnyttja kemin så mycket man kunde eftersom den lätt oxiderade helt i skålarna under en kväll. Man kände press att behöva göra så många kopior som möjligt under sessionen. Nu finns inte den stressen längre tack vare de smarta Nova-tankarna/arkivsköljen, och att jag har mörkrummet i grovköket/tvättstugan med förstoringsapparat och allt permanent uppställt. Skål-processing tillhör historien för min del (utom vad gäller lith-kopiering och eftertoningen i selen).


Ha det fint!
Nils/

Emaks betraktelser 28/Lägesrapport efter långt uppehåll i fotobloggandet över jul och nyår

Så var man då tillbaka med en ny blogpost. Efter uppehåll sedan  24 november...(!).

Helgerna har varit ganska lugna och fina, och kroppen fick vila från arbetet ovanligt länge den här gången. Har haft lite problem med nacken förut och den långa ledigheten var välbehövlig ur det hänseendet. Annars har man rört på sig en del rent konditionsmässigt, och det behöver pumpen. Men det enformiga arbetet med att mata brädor i en maskin är väl inte helt optimalt om man så säger. Bilderna nedan visar jobbarkompisen Andreas vid regelpallmaskinen, där jag står mest och arbetar. Har efter nackpproblemen fått byta hand att lägga i brädorna med, så jag växlar och det har förbättrat en hel del. Arbetsgivaren skickade mig också till företagshälsans sjukgymnastik och även den träningen har förbättrat. Tänk vad bra vi har det här i landet, inte ett öre behövde jag betala. Det är annars mest under vinterhalvåret de här bekymren med nacken kommer. När värmen smyger sig på framåt vårkanten brukar det mesta försvinna.


Bessa R2A och 35mm.



Tror jag körde Petersen-metoden här, dvs satte på blixten på den lilla Contax T som bilden är tagen med vid detta tillfälle.

Fotograferandet har väl inte legat på topp under vintern, men en del ströbilder har det blivit. Kanske kan det bli något i mörkrummet av det framöver? Jag använder mest min  mätsökarkamera Voigtländer Bessa R2A och har till den ett par Leica-gluggar 35mm och 50mm, samt Voigtländer 21 och 90mm. Ett äldre helmekaniskt Bessa R2 hus finns som backup. Till 21:an har jag även en sökarlös Bessa L med tillbehörsökare för 21mm, som också funnits med sedan 2003 då jag köpte den i paket med en 15mm superwide. Supervidvinkeln var dock så svår att använda eftersom mina fötter ofta kom med i bilderna, så den sålde jag och skaffade 21:an istället.

Mina tankar har så här vid den 28:e blogposten gått mot brännvidden 28mm. Men kamerahuset Bessa R2A visar bara ram för ner till 35 mm då den har 0,7 sökare. Och då jag har glasögon kan jag heller inte utnyttja området utanför ramen när jag komponerar (annars brukar många göra så då det brukar stämma bra med just brännvidden 28mm). Ett extra hus för vidvinklar har därför beställts, ett Bessa R4A som har vidvinkligare sökare (0,5) och ramar för 21, 25, 28, 35 och 50mm. Bör passa bra för min 21mm samt för den nya Ultron 28mm/2 som också beställts. Precis som den fina Color-Skopar 21mm/4 från Voigtländer är Ultronen i princip distorsionsfri, vilket uppskattas. Dock har den inte Leica-optikens jämna och fina utlysning utan vinjetterrar lite grand på de största bländarna. Men det kan jag leva med, precis som jag kan leva med att min Leica 35mm  har lite tunnformig distorsion. Ett hus för 21 och 28mm alltså, och ett för 35 och 50mm. Perfekt då jag ofta har två brännvidder med mig. Nu slipper jag byta optik och kan istället ha ett extra hus med påsatt optik i fickan eller kameraväskan.

R4A har den praktiska tidsautomatiken också, precis som R2A. Dessutom med möjlighet att låsa uppmätt värde. Snabbarbetat för snapshots mot andra mätsökarkameror som saknar den möjligheten. 2000-delen uppskattas likaså. Leica M är nog mera välbyggda kameror, men ska man ha de här för mig uppskattade funktionerna är Leicas alternativ alldeles för dyrt.

Och att jag i svartvitt fotar endast med film har ni nog redan hajat. Kör i småbild mest med Fomapan 200 och 400 idag, och framkallar i Rodinal 1+50. 200 när jag vill ha mindre markerat korn (den är en T-kornsfilm) och 400 när jag vill ha det lite ruffigare. Efkes/ADOX KB100/CHS100 (har ett stort lager i frysen då den slutat tillverkas) tar jag till när jag vill ha extra fint korn. Framkallas då i Adolux ADX, som ger denna traditionella enkelskiktsfilm med mycket silver och av formula från 1950-talet, ett extremt fint korn för sin känslighet. T.om finare än T-Max 100 som jag upplever det. Annars finns Efkes KB100/Adox CHS100 nu i en ny uppdaterad version. Den har jag inte provat än.

Ps. Såg också att man fått fram en ny version av Agfa APX 400. Intressant! Det händer en del även på den filmbaserade fronten.Ds

Emaks betraktelser 9/Nu har man detta att se fram emot...

Selva (Wolkenstein), mars 2012.

Alta Badia.





Vid sörtloppstarten, Santa Cristina - Val Gardena.









Hotell Olympia Selva/Wolkenstein. Sonen i samspråk med reseledare Stig.





Gubben själv pustar ut på skidsoffan.



Om allt faller på plats, och sonens korsbandskada från vintern 2013 läkt ut bra (jag fick åka utan honom till Italien då), så blir det en tur till Dolomiterna i norra Italien i mars 2014 också. Man blir rent lyrisk när man tänker på den skidåkning som bjöds i vintras. 

Den lilla saken som användes att fota med.







Och filmen, som tyvärr slutat tillverkas. En ny tysktillverkad version från Adox har dock kommit i dagarna, ännu så länge bara som bladfilm. Men den ska även komma i småbild KB och 120-film R vad det lider. Troligen inte  lika tjock och silverrik emulsion i den nya versionen, som ju gjuts i moderna maskiner med en annan teknik än originalet. Vi får se vad den nya går för. Har dock ett rätt stort lager av den gamla i frysen.



Framkallare Adox Adolux ADX, kanske ska tilläggas. En kombination som ger mycket finkorniga och skarpa negativ. Dessutom exponeras den bäst efter 160 ISO i den framkallaren. KB21 framkallad i D76 ger inte alls lika finkorniga negativ.