Emaks betraktelser 28/Lägesrapport efter långt uppehåll i fotobloggandet över jul och nyår

Så var man då tillbaka med en ny blogpost. Efter uppehåll sedan  24 november...(!).

Helgerna har varit ganska lugna och fina, och kroppen fick vila från arbetet ovanligt länge den här gången. Har haft lite problem med nacken förut och den långa ledigheten var välbehövlig ur det hänseendet. Annars har man rört på sig en del rent konditionsmässigt, och det behöver pumpen. Men det enformiga arbetet med att mata brädor i en maskin är väl inte helt optimalt om man så säger. Bilderna nedan visar jobbarkompisen Andreas vid regelpallmaskinen, där jag står mest och arbetar. Har efter nackpproblemen fått byta hand att lägga i brädorna med, så jag växlar och det har förbättrat en hel del. Arbetsgivaren skickade mig också till företagshälsans sjukgymnastik och även den träningen har förbättrat. Tänk vad bra vi har det här i landet, inte ett öre behövde jag betala. Det är annars mest under vinterhalvåret de här bekymren med nacken kommer. När värmen smyger sig på framåt vårkanten brukar det mesta försvinna.


Bessa R2A och 35mm.



Tror jag körde Petersen-metoden här, dvs satte på blixten på den lilla Contax T som bilden är tagen med vid detta tillfälle.

Fotograferandet har väl inte legat på topp under vintern, men en del ströbilder har det blivit. Kanske kan det bli något i mörkrummet av det framöver? Jag använder mest min  mätsökarkamera Voigtländer Bessa R2A och har till den ett par Leica-gluggar 35mm och 50mm, samt Voigtländer 21 och 90mm. Ett äldre helmekaniskt Bessa R2 hus finns som backup. Till 21:an har jag även en sökarlös Bessa L med tillbehörsökare för 21mm, som också funnits med sedan 2003 då jag köpte den i paket med en 15mm superwide. Supervidvinkeln var dock så svår att använda eftersom mina fötter ofta kom med i bilderna, så den sålde jag och skaffade 21:an istället.

Mina tankar har så här vid den 28:e blogposten gått mot brännvidden 28mm. Men kamerahuset Bessa R2A visar bara ram för ner till 35 mm då den har 0,7 sökare. Och då jag har glasögon kan jag heller inte utnyttja området utanför ramen när jag komponerar (annars brukar många göra så då det brukar stämma bra med just brännvidden 28mm). Ett extra hus för vidvinklar har därför beställts, ett Bessa R4A som har vidvinkligare sökare (0,5) och ramar för 21, 25, 28, 35 och 50mm. Bör passa bra för min 21mm samt för den nya Ultron 28mm/2 som också beställts. Precis som den fina Color-Skopar 21mm/4 från Voigtländer är Ultronen i princip distorsionsfri, vilket uppskattas. Dock har den inte Leica-optikens jämna och fina utlysning utan vinjetterrar lite grand på de största bländarna. Men det kan jag leva med, precis som jag kan leva med att min Leica 35mm  har lite tunnformig distorsion. Ett hus för 21 och 28mm alltså, och ett för 35 och 50mm. Perfekt då jag ofta har två brännvidder med mig. Nu slipper jag byta optik och kan istället ha ett extra hus med påsatt optik i fickan eller kameraväskan.

R4A har den praktiska tidsautomatiken också, precis som R2A. Dessutom med möjlighet att låsa uppmätt värde. Snabbarbetat för snapshots mot andra mätsökarkameror som saknar den möjligheten. 2000-delen uppskattas likaså. Leica M är nog mera välbyggda kameror, men ska man ha de här för mig uppskattade funktionerna är Leicas alternativ alldeles för dyrt.

Och att jag i svartvitt fotar endast med film har ni nog redan hajat. Kör i småbild mest med Fomapan 200 och 400 idag, och framkallar i Rodinal 1+50. 200 när jag vill ha mindre markerat korn (den är en T-kornsfilm) och 400 när jag vill ha det lite ruffigare. Efkes/ADOX KB100/CHS100 (har ett stort lager i frysen då den slutat tillverkas) tar jag till när jag vill ha extra fint korn. Framkallas då i Adolux ADX, som ger denna traditionella enkelskiktsfilm med mycket silver och av formula från 1950-talet, ett extremt fint korn för sin känslighet. T.om finare än T-Max 100 som jag upplever det. Annars finns Efkes KB100/Adox CHS100 nu i en ny uppdaterad version. Den har jag inte provat än.

Ps. Såg också att man fått fram en ny version av Agfa APX 400. Intressant! Det händer en del även på den filmbaserade fronten.Ds

Emaks betraktelser 27/Det finns väl ingen jävel som kan bo i Målerås... och lite mera om glasriket...

"Hej hopp Flerohopp och halva Gadderås, det finns väl ingen jävel som kan bo i Målerås". Text ur Glesbygdslåten med Sveriges Kultband.


Utställningshallen Målerås, mats Jonassons exklusiva konstglas visas.

Men viss finns det folk som kan bo i Målerås! Mats Jonasson till exempel, en av våra mest kända glasformgivare och gravörer. Mannen som räddade Målerås glasbruk genom att envist gå sina egna vägar och själv ta över driften med hjälp av uppoffrande samhällsinnevånare. Framför näsan på då Valleneberg-ägda Orrefors som ville lägga vantarna på bruket kring 1980 (förmodligen för att bli av med en konkurrent och lägga ner tillverkningen, precis som man gjorde med bl.a Strömbergshyttan och Flygsfors).


Vaser i graalteknik, design Mats Jonasson Målerås.

Idag är Målerås det mest framgångsrika glasbruket med 50-talet anställda och en expanderande omsättning. Till skillnad från Orrefors-Kosta/Boda som minskat kraftigt de senaste åren, och som nyligen lagt ner tillverkningen helt vid flera bruk, bl.a Orrefors, och som nu endast har 25-30 man kvar i hytttan i Kosta. Koncernen har dessutom delats upp i flera varumärkesbolag samt det enda produktionsbolaget i Kosta. Huvudägare Torsten Janssons New Wave Group.



Vad gör man i glasriket när alla går på Fotomässa i Stockholm? Jo man tar en tur till Målerås hytta. Och tittar samtidigt på det fantastiska glaset som produceras där. Mats Jonasson är den kände designern och gravören som dominerar tillverkningen. Förra året fick man dessutom en ny kraft till bruket, Ludvig Löfgren från Orrefors-Kosta/Boda. Får se vad han kan tillföra i framtiden i form av nya idéer. Ludvigs sambo, Åsa Jungnelius har också lämnat den stora koncernen och startat egen verksamhet i "The Glass Factory" i Boda. Hon driver nu hyttan där.  Dessa båda yngre konstnärer var annars stora påläggskalvar hos Orrefors-Kosta/Boda.

  
Graverat fat och skål, Mats Jonasson Målerås.

I Målerås hytta demonstrerades glasblåsning. Jag träffade där Lina Nieminen och hade en trevlig pratstund om verktyg vid tillverkningen och en del annat om glasriket av idag.



Hon blåste en liten skål och  använde då olika färgpulver och glaskross för att välsa in mönster i glaset.





Nytt klarglas fångas an över den invälsade färgdekorationen, och sedan blåses glaskulan upp lite grand.



Den formas med skopa och  välspapper (en bunta uppblött tidningspapper). Även skärsax och drivsax används i den manuella tillverkningen. Här drivs dock inte skålen som är brukligt, utan den formas med andra verktyg direkt på blåspipan. Vid drivning häftas vasen annars an på en puntelspik, och då sätts en puntel i botten på kulan, varefter den knackas av från pipan. Mynningen klipps jämn och drivs sedan ut med drivsax och andra verktyg, givetvis med upprepade invärmningar för att hålla glaset formbart. Lina trycker istället in  toppen på glaskulan så att den får formen av en skål. Den får då luft inuti hela formen, med färgmönster på båda sidor.



På hemvägen från Målerås hytta tittade vi in på den nyöppnade lågpris-outleten vid SEA Glasbruks lokaler strax utanför Kosta. SEA glasbruk ingår också i New Wave Group. Man lade ner produktionen vid SEA 2007-2008 och därefter har allt SEA-glas tillverkats utomlands. Men jag fick tag i riktigt fina glas av klassisk, god design i shopen. Inge Samuelssons Rocket-vaser kostade bara 19 kr styck. Skamligt lågt pris för dessa klassiker från början av 1960-talet. Jag köpte en i varje färg. De hade nytillverkats för 50-årsjubiléet 2006, manuellt blåsta vid SEA i Kosta alltså. Priset då låg kring 250 kr. Nu sålde man ut resterande lager i outlet-butiken.



Men inte nog med detta. Jag hittade även Rune Strands Office karaff med glas för 29 kr. Jag köpte en i klarglas och en i blått. Designade under 1980-talet.



Rune Strand kände jag ganska väl. Han var ungdomskamrat till min far och verksam vid flera glasbruk. Först vid Strömbergshyttan på 1940-talet som hyttarbetare och gravör-elev. Tror även han hade en kort period vid Trelleborgs glasbruk innan han började på Kosta på 1950-talet, där han samarbetade intimt med den välkände Vicke Lindstrand. Rune uppfann där en ny gravyrmetod med rörlig trissa på tandläkarborr, en teknik han utvecklade i samarbete med sin granne, tandläkare Hillman i Lessebo. Denna nya metod gjorde det möjligt för Vicke Lindstrand att förverkliga många av sina graverade alster på Kosta, och som inte skulle varit möjligt att utföra med den tidigare metoden där man använde fast koppartrissa.

1963 värvade sedan Strömbergshyttan tillbaka Rune Strand som gravör och formgivare. Han ritade där nya gravyrer för bruket men även en del former för glaset. Rune Strand uppfann på Strömbergshyttan ytterligare en metod för att dekorera glas. Det var en teknik där man med en fin mejsel högg bort små bitar från glaset mellan graverade spår, vilket bildade snygga skiftningar. Metoden användes vad jag känner till endast av Strömbergshyttan, och min bror arbetade en hel del med den under sin tid som gravör där 1969-77. Han gick ofta med omplåstrade armbågar från vassa bortmejslade glasbitar som skurit små sår under arbetet med den speciella huggtekniken.

1968 började Rune Strand på Hovmantorps glasbruk och verkade där som framgångsrik designer och gravör fram till 1978. Även under denna period utvecklade han en helt ny teknik, nu för att dekorera glas med en ny typ av blästring. Efter 1978 värvades Rune av delägaren till SEA glasbruk, Inge Samuelsson. Detta under ett designbolag kallat Seynoform, vilket även designade för Nybro Glasbruk. Rune Strand var ensam anställd. Men vid sidan om drev han också en egen firma för design och gravyr. Det var under denna period han för SEA formgav karaffen med glas ovan, kallad Office. 1989 pensionerade han sig efter ett helt arbetsliv för och med glaset. Han drabbades under sina sista år av Parkinssons sjukdom, och jag minns väl sista gången jag träffade honom. Han kom körd i rullstol av en vän, till mitt jobb i Skruv (Rune tillbringade sin sista tid på Vikingagården i Skruv). Han kunde inte kommunicera med tal, men han log igenkännande och glatt när jag kramade hans hand. Rune Strand var en av profilerna i glasriket. Kanske inte den mest välkände, men han betydde otroligt mycket för de bruk han tjänstgjorde för.

Åter till SEA vid Kosta  och den nya lågprisoutleten där. Innan jag lämnade butiken köpte jag även en vas av senare design, i serien Double av Liselotte Henriksen, lanserad kring 2007.



En ren och stilfull design även detta, och tillverkad på SEA i Kosta innan nedläggningen av produktionen där 2008. Pris 39 kr, även det skamligt lågt! När man tittar på de här tre glasföremålen tillsammans kan man knappt tro det skiljer nästan 50 år mellan den först och sist lanserade? De är väldigt lika i stil, och med sina rena och enkla former smälter de väl in i den svenska traditionen med vackrare vardagsvara. Dvs. god design i hög kvalitét till ett överkomligt pris.



Retro-design tror jag går hem idag och att kostnaden för att tillverka produkterna (även när det sker manuellt i Sverige som jag bedömer) är relativt billig, är  ingen nackdel. Glaset under namnet SEA tillverkas dock utomlands idag. Men jag är övertygad om att detta glas med rena och enkla former skulle kunna fortsätta att tillverkas här hemma, med tillräcklig bärighet för att driva produktionen vidare. Men tyvärr tror jag inte de senaste decenniernas externa ägare till våra glasbruk har tillräckligt stor vilja att driva bruken vidare på det sättet. Det krävs nog folk med känsla för glaset för att ha den viljan, typ Mats Jonasson i Målerås eller Kent Elm vid Skrufs glasbruk, vilka likt de gamla "glasbrukspatronerna" envist håller fast vid hantverket och traditionen (hellre än att se till vinstmaximering i alla lägen).

Emaks betraktelser 26/Även i Finland blåstes det glas...

Finlands manuella glasindustri har gått samma öde till mötes som den svenska. Av de under 1950- och 60-talen så framgångsrika hantverksindustrierna finns idag väldigt lite kvar. Jag tror att ett av få bruk som finns kvar i Finland  är det i Ittala. Nyligen lade Ittala-koncernen ner bruket i Notsjö och flyttade all tillverkning därifrån till Ittala. Samtidigt drog man ner personalstyrkan kraftigt. Jag tror också att en stor del av Ittalas glas görs utomlands och maskinellt.

Ett annat bruk som under 1950- och 60-talen satsade på konstnärlig design var Riihimäen Lasi ca 10 mil norr om Helsingfors. Den manuella glastillverkningen där lades ner vid mitten av 1970-talet. En av Riihimäens designers som jag personligen tycker bra om är Aimo Okkolin, och jag har några vaser som designades av honom i samlingen.






Nr 1, 2 och 4 är  ur serien Nimipäivä (Namnsdag), och de första glasen i serien ritades 1959. Vas nr 3 är från Stromboli-serien, och årtal för designen är 1963 och framåt. Höjden på vaserna är 20 - 24 cm. Den här retro-designen av glas är väldigt populär idag, inte bara i samlarkretsar utan också bland yngre människor som inreder sina hem med glas från 1950-, -60 och 70-talen. Och min gissning är att det omsätts förhållandevis mycket pengar just på den här typen av begagnat glas idag. Man ser också att dagens designers av glas drar alltmer åt retro-hållet i sina former. Utvecklingen vad gäller kamera-design verkar likaledes dra åt samma håll, dvs retro.

Emaks betraktelser 25/Ett riktigt glas öl...

Ölglas 0,4 liter. Design Karin Elvy (Eriksson) för Skrufs glasbruk 2013. Exklusivt framtaget i 1581 exemplar för det tjeckiska bryggeriet Krusovice, med dokumenterad tillverkning sedan 1581. Därav det specifika antalet 1581 glas tillverkade. Krusovice är det enda bryggeriet i Tjeckien som varit i den kungliga tjeckiska familjens ägo, varför den kungliga kronan finns i logotypen.



Jag fyllde glaset med en Krusovice ljus lager och det smakade riktigt bra. Tyvärr får inga fler än bryggeriets kunder det höga nöjet att dricka öl ur glaset, men jag har hört att bryggeriet även ska sälja en delav glasen på ölmässor, så besöker du en sådan kan du kanske få tag på det? Det kommer inte tillverkas mer än de 1581 som bryggeriet beställt exklusivt för sig själva. Jag är nog en av få som druckit ur det hittills. Ordern är nyligen tillverkad och levererad, och detta glas är Skrufs egna provexemplar som jag fick låna hem för att fotografera.




Skrufs glasbruk satsar på ren och enkel design och har förutom Karin Elvy, bl.a den välkända Ingegerd Råman knuten till sig som formgivare. Hon designar nu för Skruf under en andra period, efter mellanspel 10 år på Orrefors. Orrefors glasbruk lades defenitivt ner i somras och lokalerna har tagits över av ett designföretag som ska använda dom som lager. Men Skruf lever vidare och har mycket beställningar för tillfället. I motsats till varumärkesbolaget Orrefors-Kosta-Boda (som nu har 70% av tillverkningen utanför Sverige och mycket maskinell tillverkning) så vägrar glasbruket i Skruv att lägga produktion utomlands. Istället satsar man helhjärtat på rent inhemskt hantverk, utan maskiner.

Mera om hur det det exklusiva glaset kom till här (gå ner i inslagen och börja på del 1 av "Resan till det perfekta glaset":
http://www.karinelvy.se/nyheter.html

Emaks betraktelser 24/Blommande november...