Emaks betraktelser 72/Mörkrummet - Två kopior på K888/Nuance.

Efter allt provande på de olika blanka pappersfabrikat jag har på lager, blev till sist två lite större kopior i stl 12x16" gjorda. Normal gradation (3) och 25 sekunders belysning på bl 5,6, samt därefter endast 5 sekunders efterbelysning i övre vänstra delen av bilden, blev det enkla kopieringschemat för den här bilden. Någon förstaframkallning i mjukfamkallare (för att ta fram detaljer i högdagern) krävdes inte. Det silverrika papperet producerat i Adox 1950-talsmaskiner fungerade (som oftast är fallet) alldeles utmärkt. Bra teckning i högdagern och ändå tillräcklig kontrast med djup svärta kännetecknar detta högkvalitativa papper som kallats Emaks K888, men även under senare år sålts som Adox Nuance Warmtone. Jag tror inte det har funnits något bättre papper än detta på marknaden under de senaste 40 åren. Synd att produktionen i Kroatien inte kunde fortsätta, men tyvärr blev behovet att renovera maskinerna det som satte stopp. De var allt för slitna och nergågna och de belopp som behövdes för att åtgärda bristerna fanns inte. Produktion av gelatinsilverpapper är inte direkt någon verksamhet där man täljer guld med kniv idag.



Jag tror det här är något av ett rekord för mig. Aldrig förut har jag gjort så många exemplar av någon bild (bortsett från att jag gjort julkort på plastpapper några gånger på 1980-talet). Hela 16 minde provkopior av samma bild (fast på olika pappersfabrikat) samt de här två för utställning och arkiv i stl 12x16 tum (30,5 x 40,6 cm) har jag tagit fram i mörkrummet under några dagar. Normalt sett gör jag två eller max tre manuella kopior av ett negativ. Ett hantverksarbete som också skiljer sig markant från den digitala produktionen (oavsett om man fotar digitalt eller scannar negativen). För varje bildexemplar måste alla operationer upprepas. Och eventuella skuggningar under belysningen måste göras på den begränsade tid papperet beslyses. Här behövdes dock inget sånt, endast en kort efterbelysning av bildens övre vänstra del för att mörka den något. Sedan normal process med framkallare, stopp, två fixbad, mellanskölj, lavaquick och förstaskölj 30 minuter. Slutlig toning i selen för att få ut maximal svärta och ge bilden mera sting, sen slutsköljning 60 minuter och lufttorkning samt varmplaning. Retuschering av damprickar behövdes inte, bilden är helt fri från sånt. Lite ovanligt för nästan alltid finns åtminstone någon lite vit prick att fylla i. Ja det är en lång procedur varje bild måste gå igenom innan  den är klar.

Jag brukar jämföra det här med hantverkstillverkat glas, som på den aktuella bilden. Där görs all operationer med handverktyg och ibland friblåsning/drivning utan form. Man måste anpassa sig till att glaset stelnar och operationerna måste göras rätt under tidspress. Inget få gå fel, annars får glaset kasseras. Varje exemplar kan då skilja lite grand om man tittar närmare på dom. Kom att tänka på det igår när jag stod och studerade Karl Lagerfeldts maskintillverkade servisglas från Orrefors i butiken i Strömbergshyttan. Bredvid stod Erika Lagerbielkes Intermezzo, vilka tillverkas manuellt i Kosta som på bilden ovan. Lagerfeldts glas var exakt likadana i formen, det gick inte att skilja dom från varandra. Men Intermezzoglasen var lite olika tjocka i benet och den blå färgkulan var inte exakt likadan, dock förvånasvärt lika ändå. Den manuella känslan och  den fina kristallen av hög kvalitét (unik för varje bruk), ser jag som är uppvuxen med glas också ganska lätt.

Precis samma är det med analogt foto där man slutför bilden i mörkrummet, det kan skilja lite mellan varje bild, eftersom det är ett manuellt hantverksarbete som krävs för varje exemplar. Den digitala bildproduktionen är mera maskinell till sin karaktär. Där ligger skickligheten i att ta fram en lämplig form (kan göras i lugn och ro utan tidspress), som sedan används att tillverka alla exemplar i, utan inblandning av manuella operationer. Bildexemplaren kan utifrån formen lätt massproduceras i stora upplagor till exakt likhet.

Emaks betraktelser 69/Mörkrummet - papper med fasta gradationer.

Här kommer lite läsning till söndagens morgonkaffe. Det är svårt att få sånt här publicerat idag, så jag gör det rent ideellt via bloggen i hopp om att åtminstone några ska bli nyfikna på vad mörkrummet har att erbjuda. Det tar ju lite tid och det blir lite arbete, men inte mer än att jag kan bjuda på det alldeles gratis.
____________

Idag använder nog dom flesta som pysslar med mörkrum, papper med variabel kontrast. För den som inte är invigd i mörkrummets mysterier kan det enkelt förklaras med att det är ett papper som ger olika kontrast beroende på vilken färg belysningen  som träffar det har. Silvret i papperet reagerar alltså olika när man sätter in olika filter mellan förstoringsapparatens lampa och negativet. Många apparater har inbyggda system för det här, men använder man en apparat med enbart traditionellt kondensorhuvud så får man sätta in lösa filter i apparatens filterhållare. Dessa papper med variabel kontrast tror jag kom på allvar under 1970-talet. Före det fanns huvudsakligen bara papper med fasta kontrastgrader och då fick man byta papper om man ville ändra kontrasten i bilden.

Idag finns inte så många såna här papper med fasta gradationer kvar på marknaden. De jag känner till som fortfarande tillverkas är Fomas Fomabrom och Fomalux (båda fiberbas) samt Fomaspeed (plastbas), Ilfords Galerie fiber, Slavichs Bromportrait 80 och Unibrom 160 (båda fiber), Arista EDU Ultra (plastbas) samt Oriental Seagull kallton (fiber) och Natural tone (plast). Arista tillverkas av tjeckiska Foma enbart för den amerikanska återförsäljaren Freestyle Photo och är förmodligen ompackad Fomaspeed. Av de här uppräknade pappersfabrikaten använder jag Fomabrom och Fomalux. Ilfords Galerie är lite väl dyrt och ryska Slavich har blivit tillgängligt på marknaden i väst alldeles nyligen. Priset tilltalar och jag kommer säkert prova det framöver. Japanska Oriental finns att köpa i USA och det är fn. dyrt att importera därifrån, men kanske ett kommande frihandelsavtal med EU kan göra det lite billigare?

Plastpapper använder jag över huvud taget inte. Det blanka plastpapperet blir spegelblankt, vilket jag inte tycker är särskilt snyggt. Men de kan ge otroligt hög Dmax (djupsvärta). Ett blankt plastpapper från Fotokemika (tror det var Emaks PE  KX10) hade vid en test på 1980-talet Dmax upp mot 2,50. De bästa fiberpapperna ligger annars kring 2,20 - 2,30 idag. Det enda plastpapper jag tycker har en ok yta (utan att förlora allt för mycket i svärta) är Fortes Polywarmtone RC i sidenmatt. Men det finns inte längre då Fortefabriken i Ungern lades ner 2007. Utöver Fomas graderade fiberpapper Fomabrom och Fomalux, så använder jag mina lager av Fotokemika Emaks K888/Adox Nuance samt Fortes Fortezo, inköpta före och i samband med respektive fabriks nedläggning 2007 och 2012.

Det är inte så ofta man jämför olika pappersfabrikat med varandra. Nu har jag i alla fall gjort en sån test gällande de papper med fasta gradationer som jag har hemma. Anser ni inte detta vara en test så bortse från det och kalla det vad ni vill. De inscannade kopiornas digitala bildfiler ger kanske inte heller samma upplevelse som jag får när jag tittar på originalen. Men ett försök till jämförelse är det i alla fall. Jag har använt samma negativ och kopierat det rakt av på olika papper vid bl 8, utan någon som helst justering i form av efterbelysning eller skuggning, och sedan framkallat samma tid (4 min) i Moersch SE4 Neutral, som är min standardframkallare och jämförbar med Dektol och andra liknande. Ingen tonare har använts i de här bilderna, annars är det standard för mig. Jag använder vanligtvis även mjukframkallare till en hel del bilder, som första framkallare i kombination med SE4, främst för att få bättre teckning i högdagrar när det behövs, och med det här negativet hade det gjort det för ett par av papperna som det ser ut.

De papper jag jämfört är Emaks K888 (Adox Nuance), Foma Fomabrom, Fomalux och Forte Fortezo. Kopiorna har scannats exakt likadant för att jämförelsen ska bli så rättvis som möjligt. Bildfilerna är som när dom kom ut ur scannern, enbart nedskalning i storlek har gjorts i datorn. Ingen redeigering alls. Den bästa jämförelsen är att se bilderna in natura men det göre sig icke via nätet. Mörkrumsarbetet gör man ju inte för att få en bild som sedan digitaliseras, utan den görs för att ses i original på papper. Negativet jag använt är av ganska normal kontrast och från T-Max 400 framkallad i Rodinal 1+50.


EMAKS K888/ADOX NUANCE WARMTONE
Ett blankt fiberpapper från Fotokemika i Kroatien. Fabriken nedlagd 2012 och numera finns endast små restlager att få tag på. Innehåller förutom klorbromsilver även gukldklorid. Svärtan något varmsvart. Papperet kräver lite längre belysningstider än andra motsvarande. Jag gjorde två kopior, en på grad 3 (normal) överst, och en på grad 2 (special) nederst. Bästa högdagerteckningen av de provade som jag bedömer det, utan att djupsvärtan eller kontrasten går förlorad. Skillnaden mellan grad 2 och 3 var liten (kan variera en del mellan olika batchar för det här papperet).





FOMA FOMALUX
Ett fiberpapper avsett för kontaktkopiering som ger extremt långa belysningstider vid användning till vanlig kopiering i förstoringsapparat. Bilden i stl 15½ x 24 cm krävde hela 90 sek belysning mot 8-20 sekunder för de andra papperna. Innehåller enbart klorsilver och finns för närvarande endast i grad 2, special. Svärtan lite åt det blågröna hållet. Grad 2 special gav mera kontrast än jag förväntade. Ett överraskande bra papper även för vanlig kopiering som jag upplever det.



FOMA FOMABROM
Fomas graderade fiberpapper för vanlig förstoringskopiering. Svärtan lite åt det brunsvarta hållet. Upplever att svärtan inte blir riktigt lika djup som hos K888 och Fomalux, men ändå mustig. Tyckte även att högdagerteckningen var lite sämre och försökte då att belysa något längre tid i andra kopian (nedersta bilden), men det gjorde ingen större skillnad varken i de ljusaste partierna eller för djupsvärtan. Här hade tvåbadsframkallning med mjukframkallare först, gjort susen för högdagern. Vet av erfarenhet att Fomabrom får mycket bättre högdagerteckning med den metoden. Trots något lite sämre djupsvärta så gillar jag det här papperet, pga svärtans must och den lätt brunaktiga tonen som blir väldigt snygg lätt selentonad. Båda kopiorna är gjorda på grad 3 normal.





FORTE FORTEZO
Ungerska Forte lades ner 2007. Det var Kodak som byggde fabriken där på 1930-talet och den var gigantiskt stor, vilket också blev dess fall. Efter den "digitala revolutionen" blev beställningarna små och små serier gick inte köra i Forte-fabriken, annat än med förlust. Den var byggd för stordrift så man tvingades lägga ner. Tror den revs och att en semesteranläggning byggdes på platsen, vet i alla fall att planer för det fanns. Synd för oss mörkrumsentusiaster för Fortes papper var mycket bra, vilket även det här provet visar. Svärtan i Fortezo är ungefär som K888 i ton och minst lika djup. Högdagerteckningen kanske inte lika bra som K888, men det kan kanske bero på att jag gjorde kopian på grad 4 hårt, som jag tyckte passade bättre. Grad 3 normal (nederst) tyckte jag blev lite väl mjuk i kontrasten. Tvåbadsframkallning med grad 4 skulle troligen ge en bättre bild även på detta papper, för att få en lagom kontrast.





SAMMANFATTNING
Min favorit bland de här testade är (som för det mesta) Emaks K888/Adox Nuance. Oslagbar högdagerteckning utan att tappa kontrast eller djupsvärta gör detta papper svårlaget i mina ögon. Förmodligen innehåller papperet mera silver än konkurrenterna, då det producerades i äldre maskiner som bara kunde gjuta tjockare och silverrika emulsioner. Om guldkloriden har någon inverkan vet jag inte, men kanske? Jag är förmodligen priviligerad att ha ett lager av K888 som räcker för min behov i flera år framåt.

Men jag gillar även Fomas Fomabrom, som tvåbadsframkallat blir riktigt bra. Den mustiga och svagt bruna svärtan är också tilltalande. Lätt selentonad blir den inte sämre. Även Fortes klassiska Fortezo är fint. Kanske har Fortezo också den djupaste svärtan av de här testade? Papperet är också väldigt lätt att tonförändra med exempelvis selen. Precis som K888 kan man i selen få en effekt med kraftigt brun/rödbrun ton i de mörkare delarna, samtidigt som de ljusare knappast påverkas alls i ton. Detta ser i mina ögon väldigt disharminiskt ut, så måttlig toning rekommenderas. Den höjda djupsvärtan av selenet får man även vid relativt korta toningstider. Troligen är det så att den högre silverhalten i både K888 och Fortezo gör att tonförändringen verkar mera i de mörka partierna, där det mesta silvret finns. Med Fomas Fomabrom upplever jag inte att det blir samma effekt, kanske för att silverhalten i det papperet inte är lika hög?

Fomalux är sett till teckning och djupsvärta ett mycket bra papper. Gillar man den lätt kalla och blågröna tonen, och kan stå ut med de långa exponeringstiderna, så är det ett alldeles utmärkt papper. Har försökt att selentona Fomalux, men det blir väldigt liten eller mindre  effekt av detta.
____________

Jag kommer även kopiera samma negativ på några variabla papper framöver, samt även selentona alla bilder (både de här på gaderade papper och de på variabla). Resultaten redovisas i bloggen efterhand som jag blir klar.

Nils/

Emaks betraktelser 43/ Fotokemika rakt igenom...

Fotokemika i Kroatien är nedlagt sedan ett par år. Först låg fabriken i Zagreb men den flyttades sedan till Samobor. Företaget köpte på 1970-talet maskinpark och recept från den tyska film- och fotopapperstillverkaren Adox. Maskinerna var gamla redan då och alltså av den äldre typen som bara kan gjuta tjocka och silverrikare emulsioner. Fotokemikas produkter som tillverkades till för bara ett par år sedan, var m.a.o. av den riktigt gamla typen och formulan, något som många äldre mörkrumsrävar upplever sig sakna idag. Och jag måste hålla med dom, även om jag inte var med i mörkrummet på den tiden (1950-talet) då de här silverrika produkterna fanns i de flesta fabrikanters sortiment.



Filmerna hette KB/R25, KB50/R50 och KB/R100 (fanns även som bladfilm och såldes under Adox-namn CHS 25/50/100 när tyska Adox återuppstod för några år sedan). De var silverrikare än dagens moderna filmer eftersom de pga tillverkningsprocessen hade en tjockare emulsion. Emulsionsskiktet var också det enda skiktet och de var därmed ömtåliga och fick lättare repor och skavanker. Extra försiktighet är alltså rekommendabelt vid hanteringen. Ytterst svagt surt stoppbad kan också krävas eller rent av bara neutralt vatten. Man kan även behöva tillsättas härdare i fixet, men se då till att du inte använder luktfritt neutralt fix utan den sura typen. Härdaren är nämligen också sur och förstör annars fixet. Ja, om du skulle ha några filmer kvar vill säga. För de tillverkas ju inte längre. Själv har jag ett lager av  Fotokemikas 100-film i frysen (även en del 25 och 50), vilka jag tror kommer räcka i många år för min egen konsumtion.



Fotopapperet Fotokemika saluförde var också mycket högkvalitativt och silverrikt. Även detta pga av den äldre vertikala "droppgjutningstekniken". Hög maxsvärta och enastående högdagerteckning, samt hög separation av skuggor och mellandagrar kännetecknar t.ex Emaks K888 (eller Adox Nuance som det fick heta när återuppståndna Adox i Tyskland satte sin logotyp på lådorna under de sista åren). Det är ett papper med fasta gradationer som alltså inte behöver filtreras, utan man byter helt enkelt pappersgrad när man ska ändra kontrasten (och finsjusterar med mjukframkallare och/eller selentoning).  K888/Adox Nuance har jag så mycket av i olika storlekar och gradationer att allt inte får plats i min ganska stora frys, vilken införskaffats enkom för lagring av papper och film. Jag tror dessa K888 ska räcka för mina egna behov under min livstid. Så jag sörjer inte direkt att det inte tillverkas längre.

Produktionens jämnhet för K888 vad gäller gradationer varierar lite grand har jag märkt genom åren och den är kanske inte av samma standard som exempelvis Ilfords Galerie, vilket också det är ett papper med fasta gradationer. Halva priset mot Galerie har dock för mig varit något som med råge uppväger att gradatioerna mellan olika batchar ibland kan variera lite grand för K888. Och i övrigt anser jag nog att Emaks K888 slår de flesta av dagens papper på fingrarna. När högdagrarna fräter ut på många andra papper, så finns där ton och detaljer när man byter till K888. Detta utan att kontrasten försämras.  Förmodligen har det med silverhalten att göra, även att klorbromsilverblandningen som används också innehåller högre halt av klorsilver (K888 är därmed också långsammare än de flesta andra papper), men kanske också för att det innehåller guldklorid (vilket torde vara unikt). Guldkloriden gör också som jag förstått, att K888 får en väldigt säregen kopparton vid lithkoipiering.

Fotokemika hade tidigare även ett rent kalltons bromsilverpapper som kallades Bromal, också det av mycket hög kvalitét och med en hårdaste gradation som endast Ilfords Multigrade IV kunde jämföras med i kontrastgrad vid hårdaste filtrering. Deras variabla papper hette Varycon och när Adox återuppstod såldes det även under namnet Varioclassic. Detta hade dock en tendens att bli överfiltrerat vid filtergrad 3-4 och det var svårt att få ut högre kontrast ur det. Annars mycket fin kvalitét även det. Restlager av K888/Nuance och Varycon/Varioclassic kan finnas kvar ute i handeln, men annars är det finito vad gäller nyproduktionen. I och med Fotokemikas nedläggning så togs förmodligen de sista maskinerna av den äldre typen ur drift och nu kan inte film och fotopapper av det här klassiska snittet tillverkas längre. Möjligtvis använder ryska Slavich äldre maskiner för sin fotopapperstillverkning fortfarande, så det får jag i så fall reservera mig för. Men vad jag vet nu så tror jag inte det.


Förstakopian och slutkopian på tork.

Bilden här är fotograferad med Eke KB100, famkallad i Rodinal av recept från 1918 (alltså inte den Rodinal vi är vana vid och som Agfa använde från 1970-talet och framåt). Papperet är Emaks K888 och framkallat i Moersch SE4 Neutral. Någon förframkallning i mjukframkallare behövdes inte. K888 ger fin högdagerteckning ändå. Fomas graderade papper Fomabrom brukar dock fungera bäst om man ger det en stund i mjukframkallare innan den vanliga. Detta för att få bättre teckning i högdagern. Jag kör då med Tetenals Centrabom S. Slutbilden selentonades också en kort stund för att få lite djupare svärta och bättre kontrast i detaljerna (kör man bara K888 kort tid i selenet så får man enbart kontrasthöjningen med bara mindre tonförändring av svärtan). Mot förstakopian så förlängde jag också exponeringstiden från 14 till 15 sekunder, samt skuggade himlen och ett område i vänstra kanten lite grand. Fotokemika rakt igenom hela processen alltså. Jag är glad att jag fortfarande har möjlighet att använda desas klassiska produkter, tack vare att jag köpte in ett rejält lager innan tillverkningen lades ner.

     
1.                                                    2.

1. Förstakopian, exponerad rakt av 14 sek på K888 grad 3, framkallad 5 min i SE4 Neutral.

2. Slutkopian, exponerad 15 sek på K888 grad 3 med lätt skuggning av himlen samt parti i vänsta kanten. Framkallad 5 min i SE4 Neutral samt lätt selentonad med spädning 1+15.

Det här var enda bilden som kom ur mörkrummet idag. Gjorde 4 kopior, två små på 20x25-papper och två större för arkivering och/eller kommande utställningsändamål. Tyckte slutkopin blev lite vek i himlen, så de två stora på 30x40 skuggades bara någon sekund där.

Den nytillblandade kemin står sig nu bra i Nova-tankarna och det kommer säkert bli någon kopia om dan framkallad under veckan som kommer. Sen får jag se om kemin förbrukats till nästa helg, annars brukar den hålla lätt upp mot två veckor. Det här passar mig perfekt. Att när som helst kunna gå in och slå en kopia i ett par ex, utan att behöva tänka på att behöva blanda till eller efteråt hälla tillbaka kemin i dunkar, eller kassera den. Att kunna ta en paus och sätta sig framför teven/datorn, eller ta en kopp kaffe och läsa tidningen är också en fördel. Annat var det på den tiden jag använde fotoklubbens labb. Då skulle allt blandas till varje gång, hällas tillbaka eller kasseras. Och man fick utnyttja kemin så mycket man kunde eftersom den lätt oxiderade helt i skålarna under en kväll. Man kände press att behöva göra så många kopior som möjligt under sessionen. Nu finns inte den stressen längre tack vare de smarta Nova-tankarna/arkivsköljen, och att jag har mörkrummet i grovköket/tvättstugan med förstoringsapparat och allt permanent uppställt. Skål-processing tillhör historien för min del (utom vad gäller lith-kopiering och eftertoningen i selen).


Ha det fint!
Nils/