EMAKS BETRAKTELSER 340/Eastman Double-X 5222.

Från mina provfotograferingar med kinofilmen Double-X 5222. Den som jag visade några exponeringar från i förra blogposten. Även här framkallad i D96, fast lite längre tid (för att kompensera för det kontrastfattigare ljuset). Exponeringsmätaren var också inställd på 320 ASA istället för 250 (som är den nominella känsligheten för filmen). Inga problem som det verkar, kommer fungera fint med 400 också.


Zeiss Ikon SL706 + Görlitz Primoplan 1,9/58mm. Double-X 5222 i D96.

Primoplanen i bilden här skaffade jag till min digitala kamera. Ger mjuka och fina färger med den, som får det digitala att bli mindre vasst. Men den fungerar fint även på en analog kamera och med svartvit film. Det blir mjukt och fint även här, inte så vasst och perfekt skarpt som det kan bli med moderna objektiv som har bättre antireflexbehandling.


Zeiss Ikon SL706 + MIR-24M 2/35mm. Double-X 5222 i D96.

En rysk ljusstark 35mm ger också rätt mjukt och fint resultat med en film som Double-X. Här på full glugg. Dom är inga Leica-objektiv de ryska glasbitarna, men fulla av metall och glas är dom i alla fall och de ger en fin retro-känsla med svartvit film. Inget vasst eller kliniskt perfekt, utan precis lagom behagligt att titta på.


Zeiss Ikon SL706 + MIR-24M 2/35mm.

Eastman Double-X 5222 fortsätter att tilltala mig med sin fina traditionella Kodak-känsla. Man känner vibrationerna från den gamla Tri-X när man tittar på negativ och scanningar. Det trevligt återhållsamma, och även snygga kornet, tilltalar också. Det är precis lagom och ger den perfekta balansen i bilderna. Det ska bli kul att kopiera negativ från den här filmen i mörkrummet också. Jag tror det kan bli riktigt bra. Man blir sugen på traditionellt, vanligt svartvitt när man ser dom. Annars har det mest varit lith-kopiering där under senaste tiden.
//

EMAKS BETRAKTELSER 333/En hästskulptur i glas av Gunnar Nylund

Mitt senaste "fynd". Säljaren visste nog inte riktigt vad det var hen sålde, till min stora glädje. Mint condition dessutom. En hästskulptur som Strömbergshyttans glasbruk tog fram i fyra unika exemplar (4 sinsemellan olika utföranden, men samma grundform) till sommarutställningen på Smålands museum 1957. Design Gunnar Nylund, som annars mest är känd för sina djurskulpturer i stengods på Rörstrands. En av dessa fyra glashästar står på Nationalmuséum i Stockholm. Den är lite mera bearbetad än denna, med spårslipningar i hästens kropp och gravyr även i man och svans. En finns på Smålands muséum/Kulturparken Småland och den är helt i klarglas utan bearbetning alls. I registerkortet till den fanns också uppgiften att de var framtagna i endast fyra exemplar. Denna tredje hittade jag för några veckor sen via webben i USA, och den har bara sparsamt graverad dekor. Nu har jag även letat fram den fjärde som finns hos annan en privatperson, den har ett helblästrat utförande.





En del här känner nog till att jag "forskar" kring Strömbergshyttans glasbruks historia. Jag är ju uppvuxen på bruket och mina föräldrar och farföräldrar arbetade där. Bruket togs över av Orrefors 1976 och lades ner 3 år senare, som så många andra glasbruk här nere i sydöstra Småland vid den tiden. Maskinglaset hade då kommit och ryckt undan grunden (bruksglaset) som många bruk var beroende av. Idag är det mycket inriktat på konstglas och och de få hyttor som finns kvar är mycket mindre. I Orrefors och grannbyn Flygsfors (2km emellan) arbetade som mest bortåt 1000 personer på 1950- och 60-talen, och det var bara en mindre del av glasriket då. Idag arbetar nog maximalt 200 personer i de enheter som finns kvar totalt skulle jag tro. Men konstglas gjorde man även på den tiden som ni kan se av bilderna här. Fantastiskt vackert dessutom. Konstnärerna och formgivarna har varit viktiga för de svenska glasbruken sedan början av 1900-talet, därom råder inget tvivel. Men utan en skicklig arbetarstam (det tar minst 10 år för en glasarbetare att nå upp till mästargrad) skulle det inte varit mycket bevänt med det svenska glaset heller. Så det är ett lagarbete, vilket inte minst den legendariske disponenten på Strömbergshyttan Edward Strömberg och hans hustru, formgivaren Gerda Strömberg, alltid framhävde.

Att de hade den inställningen på just det bruket, har dock ställt till en del problem, då formgivarskapet på pjäserna sällan skrevs in på glaset, och ritningsmaterial till stor del försvunnit. Det har också dragit ner värdet på glaset mot en del andra bruks (trots den höga kvalitén) , då det ibland rådit tveksamheter om vem som designat vad. Men denna hästskulptur råder det ingen tvekan om vem som står bakom. Exemplaret från Nationalmuséum finns t.ex på bild i katalogskriften till Gunnar Nylunds retrospektiva utställning på Rhöska i Göteborg och Malmö muséum i början av 1970-talet.
//

EMAKS BETRAKTELSER 332/Mina strövtåg i Lessebo fortsätter.

Jag har under många år gått runt i Lessebo och omgivande krokar, under senaste 1½ åren med digitalkamera. Men häromdan var det en analog Icarex som hängde runt halsen. Filmen är inte framkallad än, det får bli längre fram när ryggen känns bättre, fast idag känns det mera positivt igen vilket man får glädjas åt. Det blev en runda mellan 3-4 km i eftermiddag och nu hade jag två gamla Zeiss-objektiv med, en Skoparex 3,4/35mm och en Ultron 1,8/50mm. Båda adapterade med brännviddsförkortaren från Kina, Lens Turbo II, vilken gör min X-T2 till en fullformatare och bildvinkeln på optiken kan utnyttjas fullt ut. 50 mm förblir alltså motsvarande en ff 50mm, och inte en motsvarande 75mm som med en vanlig adapter.


Skoparex 35mm.

Trots att Lessebo ju inte är av Stockholms storlek direkt, så verkar man hitta nya motivutsnitt hela tiden. Det sinar aldrig, även om området jag rör mig i inte är mycket större än Tensta.  Man brukar säga att det är lätt att bli hemmablind, och visst kan nog även jag lida av den sjukan. Men tar man sig tid och väntar in, så kommer motiven och utsnitten smygande till en av sig själva, brukar jag säga.


Skoparex 35mm.


Skoparex 35mm.


Skoparex 35mm.


Ultron 50mm, full glugg).

Avslutar med en bild från igår som inte kom med i bloggposten då, men som jag ändå tycker blev ok.


Distagon 25mm.
//

EMAKS BETRAKTELSER 331

Det har inte blivit mycket bloggat på senaste tiden, av förklarliga skäl. Sedan ryggen gav upp för en månad sen har jag inte kunnat stå, gå eller sitta några längre stunder. Men nu verkar det ändå som det går åt rätt håll och blir lite bättre. Hoppas snart kunna fortsätta göra lite bilder i mörkrummet också, där man mest står. Jag har en del digitala negativ som ska lithkopieras och även en del analoga från förr. Planerar att beställa fler digitalt utskrivna negativ också, som ska bli till pappersbilder i mörkrummet.

Nu har jag ändå kunnat fota digitalt lite grand på mina rehabiliteringsrundor. Jag har ju rekommendation från sjukgymnasten att röra mig så mycket jag kan, och idag blev det en promenad på 3 km längs Strandpromenaden vid sjön här hemma i Lessebo. I torsdags kunde jag gå en km utan att det smärtade speciellt mycket, men både igår och idag har jag känt mera smärtor när jag går. Då (i torsdags) hade jag inte heller tagit några starka värktabletter och fick lite hopp, men idag blev jag tvungen att ta en morfintablett på förmiddagen och trots det kände jag en del smärta både i ländrygg och ut i hö ben, precis som det varit tidigare. Ja hur detta ska sluta vet jag inte, men hoppas det ska fortsätta gå åt rätt håll även om det som nu blivit två steg framåt och sen ett bakåt igen.

När man själv inte är redo att fixa i trädgården så är man lyckligt lottad att ha en partner som kan ta vid, och humöret är ju glatt som synes. Mindre glatt var det när jag kom tillbaka från min promenad och det visade sig att jag låst dörren. Frugan hade varken nyckel eller mobil på sig, de låg inne, och nu fick hon glatt vänta tills jag kom tillbaka, vilket ju tog över en timme när jag även stannade och fotade på några ställen. Fota går bra, kamera med optik väger inte så mycket och har man den intill kroppen tynger det inte ryggen direkt heller. Så det har jag ändå kunnat göra nu när jag gått mina rundor.









Jag satte den 50 år gamla Carl Zeiss Distagon 4/25mm med Zhongyi lens Turbo II, på min X-T2. På det sättet blir min APS-C kamera likvärdig med en FF. Brännvidden motsvarar alltså den bildvinkel den ger i fullformat. Och jag upplever att det oftast fungerar alldeles utmärkt med den här brännviddsförkortaren från Kina. Hittills har den inte gjort mig besviken.
//

EMAKS BETRAKTELSER 329/Dagarna går...

...och veckorna försvinner. Har inte bloggat nånting på en månad, de tre sista veckorna pga en ryggåkomma med värk ut i ljumsken och låret (även höften) som inte verkar släppa. Går just nu på morfin och opiater för att bemästra den outhärdliga värken. Fick dom tabletterna efter att jag varit på akuten i fredags mellan 11.00 - 19.30, en upplevelse man kunde skriva en hel bok om bara det. Fick fö. liggande sjuktransport dit då jag varken kan köra bil själv eller sitta  i passagerarsätet eller baksätet, utan djävulusiska smärtor. Ska inte säga mer om det, bara att man då, efter över två veckors ihållande problem (med besök på vårdcentral och sjukgymnast och nu även röntgen), fortfarande diagnostiserar det som ett vanligt ryggskott. Kan varken sitta, stå eller gå (bara ligga utsträckt) utan fruktansvärda smärtor som kommer efter nån halvminut eller minut. Nu, med kroppen proppad med morfin/opiater, har jag börjat kunnat börja gå lite mera, visserligen haltande men det fungerar. Det är från dagens haltande promenad bilderna här kommer. För jag måste stanna med jämna mellanrum, och då är det bra att ha en kamera till hands.





Bilderna illustrerar väl ganska bra hur jag känner mig just nu. Risig och lite rädd för vad det kan vara som orsakar den olidliga värken? För ett ryggskott borde väl rimligen försvinna på tre veckor?
Ha det fint!
//