EMAKS BETRAKTELSER

Nystart med bloggande på fotosidan från hösten 2013. Dessförinnan relativt inaktiv sedan våren 2012. Rensade då bort allt från mitt tidigare medlemskap som startade 2003. Här kommer fortsättningen. Men vänta dig inte dagliga blog-poster, det har jag inte tid med.

Emaks betraktelser 46/Inte lätt att fotografera flygande tefat...

När det här tefatsliknande föremålet dök upp förstod jag att jag stött på något ovanligt. Jag hade bara sett ett sånt avbildat i en tidskrift förut. Det var under en auktion i helgen som det plötsligt uppenbarade sig för mig och alla andra som var där. Att tefatet var av Gunnar Nylunds design, och tillverkat under 1950-talet vid Strömbergshyttans glasbruk, bidrog givetvis till att jag fastnade för den märkliga skapelsen. Fick betala dubbelt mot utropspriset, men jag var beredd att betala lite till om det hade behövts.



När jag sedan hemma på kvällen skulle ta en bild av tefatsvasen blev det lite problem. Den vanliga uppställningen och bakgrunden fungerade inte alls. Det såg kasst ut. Så jag tog till mitt ljusbord, ställde vasen på det och släckte all belysning runt om. Bilden snett uppifrån fungerade bra på det sättet. Men en bild från sidan gick inte alls. Ställde då vasen på en sockel så den kom upp lite, vilket blev bättre fast man ser sockeln reflekterad underifrån i glaset.  Funderar nu på att skaffa ett fotobord med sk whitebox från Photax för att fotografera glas i. Ett sånt med både väggar och tak i opakt vitt plexi. Då kan man ljussätta från vilket håll som helst med ett minimum av  reflexer i glaset. Någon som har erfarenheter av ett sånt?

Postat 2014-04-08 18:37 | Läst 5129 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Emaks betraktelser 45/Lägesrapport

Ett par veckor sen sist, men jag är inte död för det. Livet utanför cyberrymden tar upp tiden kanske man kan säga. Årsmötestider, hockyslutspel för Växjö, bildmakeri i mörkrummet, glasfotografering, detektivarbete kring Strömbergshyttans glasbruk och en del andra vardagliga pysslerier, gör att fotobloggandet inte hinns med. Och att fotoblogga är inte livsviktigt för mig. Livet levs lite för mycket på de här sociala medierna tycker jag, och en del människor tror jag känner sig stressade och pressade att få fram något nytt varje dag. Men inte jag i alla fall. Livet fungerar för mig ändå. Har t.ex fått telefonsamtal (ja tänk att man fortfarande kan ringa och samtala direkt med telefoner) från dottern till en känd formgivare som ville använda en del av mina bilder på faderns glas till en kommande bok. Kul tycker jag! Fortsätter annars mitt vardagliga fotograferande och planerar en utställning på Fotogalleriet på mitt jobb, som ska starta någon gång under sommaren eller hösten. Ett par nytagna bilder av glas får symbolisera den här postens innehåll.
Ha det fint!

Nils/


Bengt Edenfalk- Skruf 1960-talet, oidentifierad Strömbergshyttan, Asta Strömberg-Strömbergshyttan sent 1950-tal och Bo Borgström-Åseda 1960-talet.



Tre glas ur Chimaro-serien, Gunnar Nylund för Strömbergshyttan mitten av 1950-talet.

Postat 2014-03-26 20:04 | Läst 6320 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Emaks betraktelser 33/Mera från bygdens son - En kommun i fritt fall...



Lessebo är en by på dekis. Ja hela kommunen är faktiskt i fritt fall kan man säga. Samma bygd som Sylvester Schlegel kommer från, och som han också sjöng om i helgens deltävling av melodifestivalen i Malmö. Bygdens son, ja vad ska man säga?

Först var det glasindustrin, där Orrefors-Kosta/Boda dragit ner personalstyrkan kraftigt och lagt ner bruken i Orrefors och Åfors under de senaste två åren. Nu återstår endast en produktionsenhet i den en gång så stora koncernen, den i Kosta där bara ca 30 personer arbetar kvar på den varma delen (hyttan). Så sent som på 1970- och 80-talen jobbade väl kring 100-150 personer enbart i hyttan, och säkert ytterligare 150 anställda i sliperi/måleri/gravering/packning. Som mest tror jag att 400-450 personer jobbade enbart på Kosta glasbruk när det begav sig. Och då fanns det också många fler bruk i drift.



Men det är inte enbart glasindustrin som är i kris. Lessebos massa- och pappersbruk har i dagarna minskat personalstyrkan från 180 till enbart 100 anställda. Detta efter ytterligare en konkurs i december 2013. Konkursen i december 2012, då Vida-koncernen ägde bruket, slutade med att de nytillträdda ägarna drog ner personlastyrkan från ca 250 till 180. Innan dess tror jag det var kring 300 som arbetade på Lessebo bruk under Klippans ägo. Så antalet anställda har väl minskat med nästan 200 personer under de senaste 6-7 åren. Detta är fullständig katastrof för en liten kommun som Lessebo med knappt 9000 invånare, och lägger man nerdragningarna inom glasindustrin på detta kan man undra hur framtiden ska te sig för denna bygd? Att det inte är så muntert här just nu är därför förståeligt. Bilderna kanske också visar lite av den smått tragiska stämning som lagt sig som ett lock över Lessebo samhälle och hela kommunen.


Pappers-och massafabriken.

Vid Lessebo bruk har det tillverkats papper sedan 1693. Det lilla handpappersbruket finns fortfarande kvar, sedan ett år tillbaka i egen regi med en ägare som satsar på att utveckla verksamheten. Och det verkar, i motsats till den maskinella massa- och papperstillverkningen, gå relativt bra. Handpappersbruket  i Lessebo måste vara något unikt, kanske världsunikt? Här har gjorts papper kontinuerligt i 321 år (!) med samma manuella metoder och verktyg. Ett kulturarv som borde vara av riksintresse, men frågan är om man ser det så från centralt håll i landets huvudstad?


Handpappersbruket. Här har det tillverkats papper med samma verktyg och metoder, kontinuerligt sedan 1693! Ett unikum som troligen väl skulle kvalificera sig som världsarv.

Lika unik är den svenska manuella glasindustrin i sydöstra Sverige (det sk. glasriket). Här har man i större skala tillverkat hushålls- och konstglas sedan 1742 då Kosta glasbruk anlades, även detta med i princip samma metoder och verktyg som användes från början. Men intresset från rikets styrande för detta kulturarv har varit otroligt svalt. Inte mycket pengar har kommit glasindustrin till del efter Nils G Åslings stödmiljoner på 1970-talet, då storkapitalisterna med bl.a Vallenberg-koncernen i spetsen tog över de krisdrabbade glasbruken, enkom för att få dessa miljoner av staten (som jag bedömer det). Här villkorades nämligen bara att driva de ingående bruken i tre år. Flera Kosta- och Orreforsägda mindre bruk i regionen lades sedan ner helt, efter att man drivit dom den tid staten krävde för att dela ut miljonbidragen. Pengarna som delades ut då gick rakt ner i storfinansens fickor, och människor här nere fick inga nya jobb. Tvärtom fick de betala med arbetslöshet och avfolkningen av bygden tog fart. Storkapitalet hade inget intresse av att driva bruken vidare som förr. Då var det flera lokala glaspatroner som ägde och drev verksamheten, ofta med nollresultat eller t.om med förlust vissa år. Men sammantaget gjorde man sig en liten vinst ändå. Och det var tillräckligt, för här var det kärleken till glaset och hantverket som var drivkraften, inte suktandet efter storvinster.


Bruksgatan.

Men visst finns det kvar en del företag här ändå. Det som varit grundstommen för kommunens näringsliv sedan urminnes tider håller dock på att raseras. Och jag vill inte tänka på vad som ska hända om Lessebo bruk tvingas stänga helt. Jag tror att det kommer dra med sig en del andra verksamheter i fallet också. Ungdomsarbetslösheten i kommunen är den högsta i länet och vi tillhör de mest skuldsatta i landet. De yngre flyr till regioner där det finns jobb...


Stationsgatan. I detta hus bottenvåning fanns förr bibliotek, bank, polis, kemikalieaffär och matservering. Idag inhyses kommunens fjärrvärmebolag samt bostadstiftelsen där. Båda förlustverksamheter för kommunen, som kostat skattebetalarna stora pengar de senaste åren.


Stationsgatan. I den mittersta stora  lokalen fanns till för något år sedan en pappershandel med presentaffär. Idag är dom lokalerna lediga.

En del hyreslängor har redan rivits. Några som hotats med rivning har dock köpts av ett företag som ska renovera upp dom och sedan hyra ut till studenter i Växjö och Kalmar, där bristen på studentbostäder är stor. Man lockar med subventionerade buss- och tågresor och i Nybro har konceptet fungerat bra. Vi får hoppas det går lika bra i Lessebo.


Stationsgatan 24. Här bodde jag och min fru Margreth mellan 1979 - 82, Margreth sedan 1977. Huset ovanför har rivits. Även 24:an skulle rivas men räddades av samhällsinnevånare som protesterade. Det har stått tomt många år men nu har en privat intressent köpt det för att renovera upp och hyra ut till studenter.

Annars har vi ju vårt eget miljonprogramsbygge även i Lessebo. Detta i form av kvarteret Hackan. Idag med en blandad befolkning av infödingar, flyktingar och gruppboende med särskilda behov. Lessebo tar emot mycket flyktingar. Ett av husen i Hackan hyr Migrationsverket enkom för ensamkommande flyktingbarn. Och i Kosta finns en förläggning utanför samhället vid Visjön, där fn 130 flyktingar hyses av Migrationsverket.


Kvarteret Hackan, Rasthagsvägen. I detta huset bodde vi under 1983.


Hackan.


Hackan, mot Odengatan.


Hackan.

Och så har vi vårt stolta Folkets Hus i Lessebo. Fram till 1980-talet sjudade här av aktivitéter i form av studiecirklar, bio, diskotek, teaterföreställningar, fritidsgårdsverksamhet mm. Men för några år sedan gick föreningen i konkurs och huset är numera privatägt. En bioförening fortsatte men fick läggas ner i höstas då det inte längre kom något folk på föreställningarna. Kommunens huvudbibliotek är dock inhyrt i lokalerna och även pensionärsdanser hålls här. På övervåningen brukar också muslimska flyktingar hålla sina fredagsböner. Pensionärerna är väl förresten de enda som håller föreningarna vid liv i komunen numera. Hur det ska gå när 40-talisterna inte orkar längre kan man lätt räkna ut...


Lessebo Folkets Hus.

Även naturlandskapet vid sjön Läen kan vid denna årstiden te sig lite dystert och grått. Så jag avslutar med några bilder från strandpromenaden längs sjön.


Sjön Läen vid Strandpromenaden.


Läen vid luckorna.


Läen med Lillö.

Inte för att jag vill vara elak, men jag tror att ni som bor i expandernade stadsregioner inte alltid känner till hur det ser ut utanför stadsgränserna i Konungariket Sverige. På många ställen är det kris i ordets rätta bemärkelse, och jag tror att en del sk "landsbygdspartiers" tillbakagång och andra lite mera nationalistiska partiers framgångar, delvis kan förklaras med denna allt större differentiering mellan stad och land. Men vi får ändå hoppas att allt ordnar sig till slut. På något sätt brukat det ändå  det...



Postat 2014-02-03 01:37 | Läst 4961 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Emaks betraktelser 27/Det finns väl ingen jävel som kan bo i Målerås... och lite mera om glasriket...

"Hej hopp Flerohopp och halva Gadderås, det finns väl ingen jävel som kan bo i Målerås". Text ur Glesbygdslåten med Sveriges Kultband.


Utställningshallen Målerås, mats Jonassons exklusiva konstglas visas.

Men viss finns det folk som kan bo i Målerås! Mats Jonasson till exempel, en av våra mest kända glasformgivare och gravörer. Mannen som räddade Målerås glasbruk genom att envist gå sina egna vägar och själv ta över driften med hjälp av uppoffrande samhällsinnevånare. Framför näsan på då Valleneberg-ägda Orrefors som ville lägga vantarna på bruket kring 1980 (förmodligen för att bli av med en konkurrent och lägga ner tillverkningen, precis som man gjorde med bl.a Strömbergshyttan och Flygsfors).


Vaser i graalteknik, design Mats Jonasson Målerås.

Idag är Målerås det mest framgångsrika glasbruket med 50-talet anställda och en expanderande omsättning. Till skillnad från Orrefors-Kosta/Boda som minskat kraftigt de senaste åren, och som nyligen lagt ner tillverkningen helt vid flera bruk, bl.a Orrefors, och som nu endast har 25-30 man kvar i hytttan i Kosta. Koncernen har dessutom delats upp i flera varumärkesbolag samt det enda produktionsbolaget i Kosta. Huvudägare Torsten Janssons New Wave Group.



Vad gör man i glasriket när alla går på Fotomässa i Stockholm? Jo man tar en tur till Målerås hytta. Och tittar samtidigt på det fantastiska glaset som produceras där. Mats Jonasson är den kände designern och gravören som dominerar tillverkningen. Förra året fick man dessutom en ny kraft till bruket, Ludvig Löfgren från Orrefors-Kosta/Boda. Får se vad han kan tillföra i framtiden i form av nya idéer. Ludvigs sambo, Åsa Jungnelius har också lämnat den stora koncernen och startat egen verksamhet i "The Glass Factory" i Boda. Hon driver nu hyttan där.  Dessa båda yngre konstnärer var annars stora påläggskalvar hos Orrefors-Kosta/Boda.

  
Graverat fat och skål, Mats Jonasson Målerås.

I Målerås hytta demonstrerades glasblåsning. Jag träffade där Lina Nieminen och hade en trevlig pratstund om verktyg vid tillverkningen och en del annat om glasriket av idag.



Hon blåste en liten skål och  använde då olika färgpulver och glaskross för att välsa in mönster i glaset.





Nytt klarglas fångas an över den invälsade färgdekorationen, och sedan blåses glaskulan upp lite grand.



Den formas med skopa och  välspapper (en bunta uppblött tidningspapper). Även skärsax och drivsax används i den manuella tillverkningen. Här drivs dock inte skålen som är brukligt, utan den formas med andra verktyg direkt på blåspipan. Vid drivning häftas vasen annars an på en puntelspik, och då sätts en puntel i botten på kulan, varefter den knackas av från pipan. Mynningen klipps jämn och drivs sedan ut med drivsax och andra verktyg, givetvis med upprepade invärmningar för att hålla glaset formbart. Lina trycker istället in  toppen på glaskulan så att den får formen av en skål. Den får då luft inuti hela formen, med färgmönster på båda sidor.



På hemvägen från Målerås hytta tittade vi in på den nyöppnade lågpris-outleten vid SEA Glasbruks lokaler strax utanför Kosta. SEA glasbruk ingår också i New Wave Group. Man lade ner produktionen vid SEA 2007-2008 och därefter har allt SEA-glas tillverkats utomlands. Men jag fick tag i riktigt fina glas av klassisk, god design i shopen. Inge Samuelssons Rocket-vaser kostade bara 19 kr styck. Skamligt lågt pris för dessa klassiker från början av 1960-talet. Jag köpte en i varje färg. De hade nytillverkats för 50-årsjubiléet 2006, manuellt blåsta vid SEA i Kosta alltså. Priset då låg kring 250 kr. Nu sålde man ut resterande lager i outlet-butiken.



Men inte nog med detta. Jag hittade även Rune Strands Office karaff med glas för 29 kr. Jag köpte en i klarglas och en i blått. Designade under 1980-talet.



Rune Strand kände jag ganska väl. Han var ungdomskamrat till min far och verksam vid flera glasbruk. Först vid Strömbergshyttan på 1940-talet som hyttarbetare och gravör-elev. Tror även han hade en kort period vid Trelleborgs glasbruk innan han började på Kosta på 1950-talet, där han samarbetade intimt med den välkände Vicke Lindstrand. Rune uppfann där en ny gravyrmetod med rörlig trissa på tandläkarborr, en teknik han utvecklade i samarbete med sin granne, tandläkare Hillman i Lessebo. Denna nya metod gjorde det möjligt för Vicke Lindstrand att förverkliga många av sina graverade alster på Kosta, och som inte skulle varit möjligt att utföra med den tidigare metoden där man använde fast koppartrissa.

1963 värvade sedan Strömbergshyttan tillbaka Rune Strand som gravör och formgivare. Han ritade där nya gravyrer för bruket men även en del former för glaset. Rune Strand uppfann på Strömbergshyttan ytterligare en metod för att dekorera glas. Det var en teknik där man med en fin mejsel högg bort små bitar från glaset mellan graverade spår, vilket bildade snygga skiftningar. Metoden användes vad jag känner till endast av Strömbergshyttan, och min bror arbetade en hel del med den under sin tid som gravör där 1969-77. Han gick ofta med omplåstrade armbågar från vassa bortmejslade glasbitar som skurit små sår under arbetet med den speciella huggtekniken.

1968 började Rune Strand på Hovmantorps glasbruk och verkade där som framgångsrik designer och gravör fram till 1978. Även under denna period utvecklade han en helt ny teknik, nu för att dekorera glas med en ny typ av blästring. Efter 1978 värvades Rune av delägaren till SEA glasbruk, Inge Samuelsson. Detta under ett designbolag kallat Seynoform, vilket även designade för Nybro Glasbruk. Rune Strand var ensam anställd. Men vid sidan om drev han också en egen firma för design och gravyr. Det var under denna period han för SEA formgav karaffen med glas ovan, kallad Office. 1989 pensionerade han sig efter ett helt arbetsliv för och med glaset. Han drabbades under sina sista år av Parkinssons sjukdom, och jag minns väl sista gången jag träffade honom. Han kom körd i rullstol av en vän, till mitt jobb i Skruv (Rune tillbringade sin sista tid på Vikingagården i Skruv). Han kunde inte kommunicera med tal, men han log igenkännande och glatt när jag kramade hans hand. Rune Strand var en av profilerna i glasriket. Kanske inte den mest välkände, men han betydde otroligt mycket för de bruk han tjänstgjorde för.

Åter till SEA vid Kosta  och den nya lågprisoutleten där. Innan jag lämnade butiken köpte jag även en vas av senare design, i serien Double av Liselotte Henriksen, lanserad kring 2007.



En ren och stilfull design även detta, och tillverkad på SEA i Kosta innan nedläggningen av produktionen där 2008. Pris 39 kr, även det skamligt lågt! När man tittar på de här tre glasföremålen tillsammans kan man knappt tro det skiljer nästan 50 år mellan den först och sist lanserade? De är väldigt lika i stil, och med sina rena och enkla former smälter de väl in i den svenska traditionen med vackrare vardagsvara. Dvs. god design i hög kvalitét till ett överkomligt pris.



Retro-design tror jag går hem idag och att kostnaden för att tillverka produkterna (även när det sker manuellt i Sverige som jag bedömer) är relativt billig, är  ingen nackdel. Glaset under namnet SEA tillverkas dock utomlands idag. Men jag är övertygad om att detta glas med rena och enkla former skulle kunna fortsätta att tillverkas här hemma, med tillräcklig bärighet för att driva produktionen vidare. Men tyvärr tror jag inte de senaste decenniernas externa ägare till våra glasbruk har tillräckligt stor vilja att driva bruken vidare på det sättet. Det krävs nog folk med känsla för glaset för att ha den viljan, typ Mats Jonasson i Målerås eller Kent Elm vid Skrufs glasbruk, vilka likt de gamla "glasbrukspatronerna" envist håller fast vid hantverket och traditionen (hellre än att se till vinstmaximering i alla lägen).

Postat 2013-11-24 00:54 | Läst 8728 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Emaks betraktelser 26/Även i Finland blåstes det glas...

Finlands manuella glasindustri har gått samma öde till mötes som den svenska. Av de under 1950- och 60-talen så framgångsrika hantverksindustrierna finns idag väldigt lite kvar. Jag tror att ett av få bruk som finns kvar i Finland  är det i Ittala. Nyligen lade Ittala-koncernen ner bruket i Notsjö och flyttade all tillverkning därifrån till Ittala. Samtidigt drog man ner personalstyrkan kraftigt. Jag tror också att en stor del av Ittalas glas görs utomlands och maskinellt.

Ett annat bruk som under 1950- och 60-talen satsade på konstnärlig design var Riihimäen Lasi ca 10 mil norr om Helsingfors. Den manuella glastillverkningen där lades ner vid mitten av 1970-talet. En av Riihimäens designers som jag personligen tycker bra om är Aimo Okkolin, och jag har några vaser som designades av honom i samlingen.






Nr 1, 2 och 4 är  ur serien Nimipäivä (Namnsdag), och de första glasen i serien ritades 1959. Vas nr 3 är från Stromboli-serien, och årtal för designen är 1963 och framåt. Höjden på vaserna är 20 - 24 cm. Den här retro-designen av glas är väldigt populär idag, inte bara i samlarkretsar utan också bland yngre människor som inreder sina hem med glas från 1950-, -60 och 70-talen. Och min gissning är att det omsätts förhållandevis mycket pengar just på den här typen av begagnat glas idag. Man ser också att dagens designers av glas drar alltmer åt retro-hållet i sina former. Utvecklingen vad gäller kamera-design verkar likaledes dra åt samma håll, dvs retro.


Postat 2013-11-21 23:11 | Läst 5267 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
Föregående 1 2 3 ... 4 Nästa