EMAKS BETRAKTELSER 556/Mörkrumsarbete i Covid-tider.

Ja vad man ska kalla alla dessa bilder man gjort i tider av Covid-19? Både nyfotograferade och nykopierade alster. Förra året blev det rekordmånga lithprintar gjorda i mörkrummet, och det lär bli en del nu också, både vanligt svartvitt och lith. I alla fall fram till det man kan få sin spruta och därefter får möjlighet att röra sig mera fritt igen. Nu får man hålla sig till miljöer och platser där det inte rör sig så mycket folk. Och kameran hänger med som vanligt. I mörkrummet är man också ganska ensam och det passar fint att ta fram både sånt man inte hunnit kopiera förut och det man fotograferat nytt. Ljuset börjar också komma tillbaka och det gillar vi som använder film. December och januari är ganska mörka, och ibland räcker inte 400-ASA film till vid denna tiden. Speciellt i dessa klimatförändrade tider då snö i södra Sverige börjar bli lika sällsynt som hållbar is på sjöarna. Man tycker synd om barnen som växer upp nu. Dom får inga vintrar som jag själv fick uppleva på 1960-talet, och som även mina egna barn fick uppleva när dom växte upp för 20-30 år sen. Den som inte ser (eller vill se) dessa snabba förändringar måste vara blind.



Här visar jag  de senaste silvergelatinkopiorna jag tagit fram i mitt enkla mörkrum i går och i dag. Ett mörkrum som egentligen inte är ett mörkrum utan vår groventré där vi har frysen, tvättmaskinen och inne-enheten till värmepumpen. Förstoringsapparaten, en Durst M670BW, står uppställd permanent på ett specialtillverkat bord. Under på hyllan tjockt med fotopapperspaket av olika typ/fabrikat. På bänken över tvättmaskinen har jag en jättestor skål, i vilken jag ställer den mindre framkallningsskålen när jag lithkopierar. I kanten av diskbänken står arkivsköljen stl 30x40 med plats för 5 bilder i samma storlek (eller mindre). Och längst ut, bredvid diskbänken, står ett annat specialtillverkat litet bord med mina två kemitankar från Nova som vardera har tre olika kemifack. De används både för  stopp, 2-badsfixering och sköljtidsförkortare vid lithkopiering, samt även för framkallare vid vanlig kopiering då man inte har samma behov av att se bilden när den framkallar. För lithkopiering fungerar inget annat än skålframkallning. Våtdelen med dessa vertikala fack för både kemi och sköljning tar nu bara ca en halvmeter i anspråk. Skulle jag istället använda skålar, hade samma våtdel krävt minst ett par meter i bredd, och det får jag inte plats med här. En annan fördel med dessa tankar för kemin är att det spar pengar. Nu kan kemin stå i tankarna (som även har lock) upp till tre veckor, såvida jag inte förbrukat kapacitéten innan dess. Med skålar är den i princip oxiderad efter en enda session och måste bytas inför nästa. De smala facken har minimal kontakt med luft i överdelen och locken minskar den lilla oxidering som sker. Sen har jag en ljustät duk för rutan i ytterdörren också, och ett stort ljustätt draperi över dörren in till köket, där ljuset annars glipar in i springorna.



Kemin jag använder är helt luktfri, annars skulle jag inte kunna hålla till där i groventrén. Framkallare luktar normalt inte speciellt mycket alls, stoppet är Tetenals luktfria av citronsyra (inte ättiksyra som brukade användas förr och som luktar väldigt starkt). Fixet är Tetenals likaså neutrala och helt luktfria, och jag använder tvåbads, vilket är effektivare och förlänger bildens hållbarhet. Sköljtidsförkortaren är också från Tetenal och heter Lavaquick. Det är motsvarigheten till Kodaks HCA. Man späder den 1+20 och luktar då heller inte speciellt mycket, bara en svag ammoniumdoft om man sticker näsan intill. Selentonar gör jag också ibland, mest vid vanlig svartvitkopiering, och den luktar lite av ammoniaken som binder selenet. Men jag gör alltid så att jag samlar flera bilder i sköljen som selentonas precis efter varandra. Och när det är klart efter några få minuter, så häller jag tillbaka tonaren i det lufttäta förvaringskärlet. På så sätt undviker jag att det doftar av den.

De som stod i mörkrummet förr och nostalgiskt talar om att de nu i sin digitala karriär saknar doften av fix, förstår jag uppriktigt sagt inte riktigt? Jag är innerligt glad att slippa doften av fix. Mina luftrör är rätt känsliga och när jag provade att tillsätta härdare i fixet, vilket rekommenderas när man målat ut silveremulsion på akvarellpapper t.ex, så fick jag reaktion direkt med hostattacker. Härdaren är någon sur blandning och det luktar då lite som traditionellt surt fix, typ ättika som stopp. Inget som jag tål så bra, och jag får nog hålla mig till det neutrala och luktfria fixet, utan härdare då. Och förlita mig till den vattenbaserade och helt luktfria skyddsfernissan, som man lägger på i efterhand, istället.



Man ser också många som stolt visar upp sina avancerat utrustade mörkrum med ibland stora ytor och tekniska lösningar som jag personligen bara kan drömma om. Visst känner man sig lite avundsjuk inför det. Men samtidigt innebär det primitiva och spartanska att kreativitéten stimuleras lite extra. Det har jag lärt mig av min vän Mike Jackson i England, som har sitt enkla mörkrum inrett i en liten bod i trädgården. Han tar fram bilder, med bl.a sin egenutvecklade luminogramteknik, som man knappt trodde var möjligt att göra, och som visas på muséer och gallerier både i England, USA och flera andra länder. Han sa det en gång till mig när vi diskuterade över webben och jag beundrade hans fantastiska kreationer och att han kunnat göra dom med så enkla medel och i ett så primitivt utrustat mörkrum, att det inte behövs så mycket och att det enkla snarare gör att man får mera geniala idéer för hur man ska gå tillväga.



//