EMAKS BETRAKTELSER 406/Helios omvända öga, inramad lith, danskt kort och gyllene färgskiftning...

Det blev mycket på en gång, men så kan det va ibland. Bilder tränger sig på när man minst anar det. Den första bilden satt i IPhonens sista mapp och dök upp när jag letade efter den andra bilden (ett foto av en lithprint från 2019 som jag ramat in). Först kom jag knappt ihåg vad det var för något, eller att det var jag som fotat den (trodde jag sparat den från nån annan), men sen såg jag. Den kom till i Växjö under kulturnatten i januari i år, med Helios-44M 2/58mm på min Canon EOS RP. Just denna Helios har jag låtit killen som sålde den, vända på frontlinsen och då uppstår effekter som kan utnyttjas bildmässigt. Men som vanligt är det ganska svårt att tilltala en stor publik med den här typen av bilder. Och det är nog så med de flesta av mina bilder som jag förstått. Men vadå, man gör bilder som man tror på och gillar själv, det är det viktigaste. Skit i vad andra eller "main stream" tycker. Bara döda fiskar flyter med strömmen, som Christer Strömholm utyryckte det.



Den inramade lithprinten är från 2019 och som jag minns ville bilden liksom aldrig komma fram riktigt i framkallaren. Den blev lite mesigt kontrastlös tyckte jag då och jag selentonade ganska länge för att få den lite mörkare och med mera kontrast. När jag ser på den i efterhand, och när jag målade om en av mina svarta ramar i en vitbeige färg och monterade den med passepartout, så blev den riktigt bra och intressant. Den svarta ramen jag provade med först tog nästan död på bilden, men nu kom den fram på ett bättre sätt.



Nästa bild är ett av mina danska kort från 2015, och från en av de filmer som inte blivit framkallad förrän i vinter. En lithprint från mörkrummet även det, gjord på det ryska papperet Slavich Unibrom 160 BP i matt version (som jag gillar skarpt). Inte så mycket att säga om den mer än att jag fick beskära en del eftersom skyddspapperets siffror och bokstäver på just denna batchen av Tri-X i 120-format gjorde avtryck på filmen som inte försvann vid framkallningen.



Sen till de två sista bilderna som är nygjorda i mörkrummet. Det passar ganska fint att hålla sig isolerad i mörkrummet under dessa corona-tider ska förresten sägas. I övrigt blir det mest att man tar sina turer i omgivningarna, med kameran förstås. Här var det min gamla Yashica Mat 124G som hängde runt halsen och i den satt en rulle Plus-X 120. Plus-X som inte tillverkas av Kodak längre men jag har 40 rullar i mellanformat och några till i småbild som ligger och väntar i frysen på att bli exponerade. Plus-X ser jag som en klart bättre film än den nya Tri-X, och då tänker jag inte på att kornet är lite finare utan mest på att den verkar innehålla mera silver och att den har en fantastisk fin valörrikedom i jämförelse. Så Kodak, om ni läser detta, överväg om ni inte skulle återuppta produktionen av denna film igen? Jag tror många fler än jag skulle bli glada då. Och för Guds skull, ändra ingenting på den som ni gjorde med Tri-X 2003-2004.



Pappersbasen i det här fina tjeckiska Fomatone MG 542 II  Chamois som jag kopierat bilderna på, har en gulebeige färg och det passar fint för lithkopiering. Man får inte så grov stuktur i svärtan som med Slavich och det kan passa ibland, t.ex till de här bilderna. Tänk att det är de gamla forna fd. öststaterna som gör såna här fina papper som fungerar utmärkt även att lithkopiera på? Och man gjorde bra silvergelatinpapper även under kommunisttiden, det ska inte förnekas, så det här bygger vidare på en fin och gedigen tradition som började redan innan WW2 och kalla kriget, vilket ledde till östblockets bildande. Man är dessa fabriker och företag evigt tacksam att de tar fram papper som tilltalar oss som håller på i mörkrummet fortfarande. Hoppas bara att inte Corona-krisen ska slå ut något av dem. I England har ju Ilford t.ex stängt ner sin produktion helt tills vidare.



Att jag skrev "gyllene färg" i rubriken så har det mest med denna sista bilden från Hissö i Helgasjön att göra (den första är från skogarna hemma i Lessebo). För när jag tände lyset i mörkrummet och såg hur den här kopians färgton blev (det kan variera en del mellan olika printar), med det gyllengula som skiftar mot rött i himlen och vågornas vattenspegling, så kom jag att tänka på boken KÄRLEK TILL GLAS - Agnes Hellners samling av Orreforsglas. Agnes Hellner, dotter till den dåvarande ägaren av Orrefors glasbruk berättar där om en av sina glaspjäser som min farfar Knut Bergqvist gjorde i hyttan i Orrefors 1926, från en ny smälta de tagit fram i gult:
"Jag minns hur vid det första försöket med gult glas man fick fram en gyllengul färg i en helt liten smälta. Knut Bergqvist gjorde av detta ett par pokaler, helt färdiga med endast hyttarbete. De fingo en egendomlig skiftning i rubinrött, vilket i mitt tycke gjorde dem alldeles underbara. Jag minns hur jag satt i ateliern då Knut Bergqvist kom med det första glaset (det är numera mitt) och räckte in det genom fönstret för att visa konstnärerna, och jag minns hur glada vi blevo över det. På min fråga: kunna vi säkert smälta precis sådant glas igen? försäkrades att det var en lätt sak - men hittills har jag sannerligen ej sett något sådant. Samma gyllengula färg har de fått många gånger, men aldrig den underbara rubinskiftningen."

2020-04-12 05:35   präntare

Intressant historia om glaset. Vilar en känsla av vemod melankoli i dom sista två bilderna, riktigt fina.
😊

Svar från Nils Bergqvist 2020-04-12 09:25

Tack, ja mina bilder blir kanske lite vemodiga, det är nog en riktig iakttagelse.

2020-04-12 08:06   alf109

Fina bilder och spännande med farfar. Kul att se på antikrundan när glasexperten där får tag i något som Knut gjort, han blir helt lyrisk och är väldigt noga med att framhålla mästarens avgörande betydelse för glaset. Vissa pjäser går för gigantiska belopp har jag sett.
/Affe

Svar från Nils Bergqvist 2020-04-12 09:35

Tack! Fast för några veckor sen var det ett glas Bo Knutsson hade väldigt lite info om. Synd att vi som har mera info aldrig kontaktas när såna intressanta fynd som Graal no 2 dyker upp. Det var en avlägsen släkting till mig som hittat vasen i ett skåp. Ingen har före dess vetat var den fanns. Och synd att man visar upp en skylt med Simon Gate i samband med Graal no 2, ett glas han inte fick kännedom om att det existerade, förrän några månader senare och inte hade något som helst med att göra. Ja ofta blir det konstigt. Jag hade gärna berättat om just denna graal no 2, som både Agnes Hellner och farfar själv berättade om i boken Kärlek till glas, hur den och de två andra första kom till.
Ha det fint!

2020-04-12 12:35   Bob Bovin

Hej,
Den sista kopian skulle man vilja se i verkligheten. Den ser ut som ett mästerstycke.
Ha en god helg
Bob

Svar från Nils Bergqvist 2020-04-12 23:12

Tack, den är inte sämre i verkligheten, men scanningen återger rätt så skapligt ändå.

2020-04-12 20:58   Vibybo

En intressant blogg. Ramens betydelse för bilden får aldrig underskattas. Och den konstnärliga ådran flyter vidare i dina ådror verkar det som. Näst sista bilden är stark, bra gjort.

Svar från Nils Bergqvist 2020-04-12 23:14

Något har man väl fått med sig i generna. Tack för komplimangen!