EMAKS BETRAKTELSER 376/Dark Smaland...

Gårdagens bild tillsammans med dagens bild. När jag digitaliserar lithprintar (som i regel innehåller mera färgton) så tycker jag flatbäddaren fungerar bra, bortsett från bilder som har lite mera extrema ljusare toner. Scannern fräter då ut dom allra ljusaste delarna, medan digitalkameran verkar klara det bättre. Som jag skrev igår, så krävs det nog exceptionellt bra grejor vad gäller scanners, för att undvika utfrätning när det kommer till bilder som har mycket ljusa toner strax under pappersvitt. De första digitala sensorerna klarade inte heller det här så bra, men idag är det nog skillnad som natt och dag vad gäller den saken.

Oavsett vilket så blev det i alla fall två kopior av ett  annat negativ idag, även om denna sista krävde betydligt mera arbete med att skugga. Dels med utklippt mask och dels med pjatt, och detta samtidigt som jag med andra handen höll ramen med damstrumpan under förstoringsoptiken vid belysningen (för att softa bilderna, mjuka upp tonerna och kornet och förstärka stämningen/känslan). Kopiorna av det negativet blev väl inte exakt likadana, men godkända. Som med allt hantverk är det svårt att åstadkomma två exakt likadan exemplar. Lite små variationer blir det alltid.


Dark Smaland 1.


Dark Smaland 2.

Scannerbruset kan man också se i de här två bilderna om man tittar i övergångarna mellan skuggor och mellandagrar. I originalen finns inte detta digitala fenomen utan där är det betydligt mjukare och helt naturligt. Jag vet inte vad man ska ha för scanner för att undvika detta? Jag investerade i en A3-scanner som kostade kring 10.000 kr för att kunna digitalisera mörkrumskopior i stl 30x40. Men den verkar inte klara detta speciellt bra. Man får prova med digitalkameran istället och fota av bilderna när dom är avskrapade på glasplattan, direkt efter sköljningen. Det tror jag kan fungera bättre.
//