Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Löpning

Under flera år har jag intresserat mig för löpning som fenomen, och följaktligen fotograferat det, vilket jag tidigare behandlat i bloggen. Jag har gett mig på några lopp, för att kunna fotografera från insidan och få något annat än bilderna från sidan. Men det innebär förstås en del problem, som att det är skitsvårt att fotografera medan man försöker hålla jämnt tempo med andra. Hursomhelst, så har jag följt några av New Yorks löparklubbar på Instagram, men en av dem började följa mig. Jag skrev och frågade om jag fick komma och plåta, och det gick bra. På pappret lät det som en ganska måttfull grupp med korta rundor. Nacho, som ledaren heter, bjöd in mig att springa med. Och eftersom jag gärna hoppar på saker, så tackade jag ja. Jag passade också på att boka tre konstutställningar att skriva om den dagen för att få ekonomi i resan, klev på tåget och åkte till New York med ett mycket tajt schema.

Det blev jättevarmt, runt 30 grader, men det kändes som att det skulle gå vägen att kuta. Det är något med löpare som är så väldigt sympatiskt – hur man hjälper varandra att bli bättre och tänja på sina gränser. Det är så medryckande att jag inte riktigt tänker på vad jag ger mig in på. Det skulle vara en typ av skattjakt, där man tog sig till fem platser, tog en selfie och skickade in. Men det tog nog inte tio minuter förrän kameran, 30 grader och 40 år riktigt kändes i kroppen. De flesta var nog tio år yngre, väldigt snabba och manövrerade trafiken mycket bättre än en småstadsbo som jag. Jag vek av efter en stund och tog tåget hem. Men jag fick några bilder inför loppet, och till nästa gång byter jag strategi, och väljer nog att antingen springa eller fotografera. Om jag inte får mitt vanliga infall.

Fuji X100F, X70, blixt.