Kamera, identitet, disciplin och innerlighet

Egentligen är det märkligt att kameror har blivit sådana identitetsmarkörer. Jag satt just och bläddrade i en bok av Ralph Gibson, en fotograf som jag tycker mycket om. Knappt en sida in i förordet kommer han in på hur viktig Leican var för honom, och det där stör mig lite. Jag förmodar att det finns någon sorts sponsring i botten, för nyligen såg jag hans bilder på Leicas butik och galleri i Boston. I mitt förflutna omgavs jag av många Contax T3, som Anders Petersen. De slet ofta ut filmframmatningen, vilket en gubbe i Istanbul kunde fixa. På senare tid har Fujifilm slagit an liknande men mer tillgängliga strängar. Jag kan verkligen inte säga att jag är immun mot det där eller att alla mina val varit rationella. Att byta från Olympus till Nikon vid sekelskiftet var förstås för att bildjournalistdrömmarna spökade – särskilt F3:an, som var dålig på det jag behövde och en överdrift i det jag inte behövde, och som dessutom inte höll mer än ett tiotal rullar innan det började slira i kugghjulen. Leica med den långa närgränsen har aldrig lockat (som tur är för plånboken).

Jag tror att saken bottnar i ett nästan ohälsosamt antal valmöjligheter. Grundbehovet, att ha en kamera som gör att man kan uttrycka sig i bild är fullständigt inom räckhåll, och det är då lätt att bli uppslukad av hur man gör och vad det signalerar. Om det ska jobbas på film eller digitalt, i stort eller litet format, istället för att hitta en process som man blir maximalt effektiv med – vad nu det betyder för en själv. Jag har genom åren hållit på och småduttat med olika tekniker. Ända sedan jag hittade ner i skolans mörkrum för 25 år sedan har jag testat mig fram med olika filmer och framkallare, och senare hängt kvar lite i att plåta på film parallellt med det digitala och idag på lite olika digitala format. Det skapar massor av problem, vilket har blivit tydligt då jag åkt på reportageresor med parallella system och en tanke att bilderna på film ska gå till en tidning, de digitala till en annan. De planerna går alltid åt fanders, och så står man där och väljer bilder som inte är helt optimala bara för att man gett sig fan på att det ska gå till på ett visst sätt. Det finns en strävan att vara tvärtom inom mig, och jag är väldigt tillfreds med att ha "hittat hem" med ett par kameror som har väldigt lite kredd. Vilket paradoxalt förstås är någon sorts identitetsgrej också – man kommer aldrig ifrån det, tydligen. Vart jag vill komma med det här är att det är lätt att fantisera om med vilken metod saker ska göras, men låter man prylarna begränsa vad man får gjort, så är man bara ute efter en ursäkt att slippa jobba. Det går alltid att göra något med det man har.

Mitt senaste personporträtt hade jag en stor hyrbil till, och jag började fylla på med grejer bara för att jag kunde och för säkerhets skull. Min fru suckade lite och sa att det är bäst att vi aldrig skaffar en större bil än den Beetle vi har. Sedan blev allt ändå taget med en 50/1,4 och 105/2,5 och lite blixt. Jag pratade nyligen med en kollega och chef apropå det där, att man på uppdrag alltid säkrar upp med alldeles för mycket prylar, medan det personliga, mer innerliga plåtandet, bygger på minimal utrustning och maximal närvaro. I ett reportage eller personporträtt strävar man ju efter samma innerlighet som i det personliga arbetet, så man borde därför jobba på samma sätt. Hon föreslog: ska du inte göra nästa uppdrag med bara telefonen? Utmaningen känns lockande, men där går kanske gränsen. 

iPhone 7 i solskenet.

De flesta fotografer jag ser upp till är extremt konsekventa och sparsamma med prylarna. Sällan långa teleobjektiv eller överdrivna vidvinklar. Bara en kort väg till bilden och att visa den. Nyss läste jag "Along some rivers", intervjuer och samtal med Robert Adams. Frågan om utrustning kom fram, i samband med ett projekt. Han hade använt 28 mm, enbart. Det var värt att missa några bilder på fåglar i träden för koncentrationens skull, menade han, och jag förstår precis vad han menar. De mest minnesvärda fotoresor jag gjort har varit med antingen en liten kompaktkamera, eller en systemkamera med ett eller två objektiv. Att släpa med sig en sprängfylld ryggsäck med grejer är ibland nödvändigt (eller är det verkligen det?), men ger väldigt sällan den fullständiga närvaron. Jag tror på att hitta en metod och hålla sig till den så mycket som möjligt, men det måste bottna i en själv, inte i att vilja efterlikna någon annan. En av få fotografer jag känner till som klarar av att vara lysande med ett väldigt brett register från digital Fuji till våtplåt är Jan Grarup. Josef Koudelka har växlat mycket genom åren, men oftast med en teknik i taget. Omvänt måste man passa sig för att identifiera sig alltför mycket med och låsa fast sig vid sin teknik när den väl blivit ett signum.

Men eftersom jag är lite för nyfiken för att riktigt hålla den där disciplinen som jag tror på, gick jag och köpte mig en Rokinon 12mm till Sonyn – den var ju billig. Den är kul, men jag måste vara sparsam med den för jag misstänker att man får sådana bilder som är kul i stunden, men som känns hopplöst effektsökande om några år.

Och idag laddade jag visst min Pentax K1000 med TriX. 

Årsredovisning

Det är ett årsslut som många längtat efter. Det har varit konstigt, med mycket oro och ovisshet. För mig har det varit annorlunda på så sätt att det varit svårt att jobba. Eller så missförstod jag i själva verket situationen och hade kunnat jobba hur mycket som helst. Egentligen har jag haft ett ganska bra år, men tyvärr har jag inte kunnat vara hemma i Sverige som jag brukar. Några i min närhet har blivit sjuka, men tack och lov har det gått bra, och familjen har hållit sig frisk så här långt. Ett halvproduktivt år blev det för mig. Bland de första jobben jag gjorde var för en rad svenska tidningar i samband med Demokraternas primärvalssäsong som tog sin början i Iowa.

Sedan direkt vidare till St Louis, för ett reportage för Café om deras enorma problem med vapenvåld. Vi fick bland annat åka med polisen i East St Louis. 

Det var då man började höra talas om den nya sjukdomen som man identifierat i Kina och började ana att det skulle komma hit. Det blev mycket tid hemma.

Och min fru Kim fick börja undervisa yoga över Zoom (med assistans).

Många utflykter med egna och andras hundar.

Mycket umgänge med grannarna, och särskilt tvååringen.

Vi tränade till ett maratonlopp och gjorde träningen till en söndagsritual att se fram emot, med frukost på uteservering.

Det blev ett år då svartas rättigheter och säkerhet togs på större allvar än på länge. Här en cykeldemonstration genom ett regnigt New York på uppdrag av Socionomen.

Jag och kollegan Jonas bilade sedan till Pennsylvania, en av de viktiga swingstates som gick från blått till rött förra valet, och tillbaka i år. Stämningen var klart spänd och det blev ett reportage i norska Aftenposten Innsikt.

Sedan till Arizona, en av valets stora skrällar, en vanligtvis pålitligt republikansk delstat som svängde till Demokraternas fördel för reportage i ETC, Frihet och Sändaren/Kyrkans tidning. Det var också en av få delstater som ansågs säkra att resa till från New York, Connecticut och New Jersey, och som inte krävde karantän. Men väldigt försiktig fick man förstås vara.

Väl hemma sov jag på kontoret ett par nätter, tog ett coronatest och så gav vi oss av och sprang den där maran, på Cape Cod i Massachusetts. Det blev ett virtuellt lopp, så vi fick skicka in våra siffror, och så kom det medalj och souvenirer på posten. Vi tog oss runt! 

Grannarna hade coronasäker bandrepetition ute i trädgården tills det blev för kallt, någon gång i slutet av november.

När det till sist blev kallt, höll vi oss varma i bastun.

Och kalla i snön.

Så kom den efterlängtade nyheten om att Pfizer och Moderna fick fram vaccin på rekordtid. Dagens Nyheters bildchef ringde och bad mig träffa Pfizers svenske forskningschef, Mikael Dolsten utanför New York. Han intervjuades från Sverige över videokonferens och jag fick komma hem till honom.   

Några glimtar från ett år som trots allt inte blev så dumt, på det högst personliga planet. Betydligt knepigare för världen i stort. Vi hoppas på att det vänder nu. Gott nytt år!

En glad överraskning och en harmonisk liten kompanjon

I september var jag och min kollega Jonas i Pennsylvania för att göra ett reportage inför valet. Jag har på senaste tiden fått lite svårt att sova på hotell, så jag var uppe tidigt, och bestämde mig för att köra in till Erie för att ta lite miljöbilder. Så brukar jag göra när jag har en stund över, och det har också lett till en egen serie som jag arbetat med mer eller mindre medvetet och strukturerat under de år jag jobbat i USA. Det är de slitna miljöerna i städernas utkanter, småföretag som ekonomin trots allt vilar på, men som får kämpa. Det är något särskilt med den typen av byggnader som jag fascineras av. Färger, former, patina, historia. 

Jag la upp en bild på mitt instagram, och en redaktör jag ofta jobbar med hörde genast av sig. "Älskar bilden, vi tänker omslag, kan du sätta ihop en serie?" Och sånt blir man ju glad av. Det blev en svit om sex bilder i Tidskriften RUM, och en stark motivation att fortsätta arbeta med serien.

De första bilderna i serien är från 2015, då jag under en bussresa mellan Chicago och Fairfield, Iowa, utrustad med en GX1 och en Olympus 17mm, insåg att jag var något på spåren. Det leder mig in på det praktiska med att jobba under lång tid. Man behöver kunna matcha bilderna. Helst jobbar jag med min Nikon D810, en PC-28 och 50mm till detta, men det är inte alltid de är med, för bilderna kommer ofta till när jag är ute och cyklar eller är på väg någonstans. Jag har därför en "alltid-ha-med"-kamera. Kriteriet är att den ska rymmas i min minsta Domkeväska, och tidigare har jag haft olika Panasonic-kameror och en Fuji X70, men ingen av dem matchar Nikons färger, hur mycket jag än kämpar med råfilerna. Panasonic drar lite åt magenta, Fuji känns lite blek. Olympus har funkat bra när jag lånat. 

Men eftersom jag inte hann låna ett Sonyhus för en artikel om vintageobjektiv jag skrev för Fotosidan Magasin, köpte jag i all hast en gammal Sony Nex-7, med planen att genast sälja den igen. Den visade sig ge filer som är alldeles förträffligt lika Nikonkamerans, såpass att jag oftast inte kan skilja dem åt, medan Panasonicfilerna stack ut som en sårig tumme. Sonyn fick alltså stanna i Domkeväskan, och parades dessutom ihop med det ljuvliga Zeiss Touit 32/1,8. Det var den jag tog omslagsbilden med. Med ålderns rätt är fokuseringen vansinnigt långsam – jag tror att en Nikon F801s från 1988 är snabbare – och höga isotal är inte så kul. Men jag älskar designen och så bråttom har man oftast inte. Mest står den ändå mellan iso 100 och 400. Det funkade ju förr.

En fin resa och en "sleeperkamera"

Häromdagen skrev Mikael Good om den gamla Leica M8, och den fina gråskala man får ur den. Inspirerad av det blogginlägget, kom jag att tänka på en annan "sleeper", men mycket billigare. Av någon anledning har jag märkt att den urgamla Panasonic GH1 är en väldigt trevlig svartvitkamera. Jag har ingen aning om varför, men gråskalan blir trevligare än det mesta jag använt. År 2014 åkte jag och min vän och kollega Johannes Frandsen till Peru för tre veckors reportagejobb. Vi var i Lima, Cusco och Puerto Maldonado, och gjorde ett gäng reportage. Bland annat om den väg som förbättrats mellan Cusco i bergen och Puerto Maldonado i djungeln, och har reducerat restiden drastiskt och därmed förändrat bosättningsmönster med stor inflyttning i Puerto Maldonado. Vi tillbringade mest tid där, och plåtade en hel del på gatorna.

Jag reste lätt på den resan. En GH1 och en GH3 och tre objektiv, och det gick bra det med. En bra påminnelse för mig som gärna överlastar kameraväskan för säkerhets skull. Igår kollade jag igenom de gamla bilderna och gjorde en nyredigering av några av dem. Jag fann att GH1-bilderna var extra kul att jobba med, och att de var lätta att få dit jag ville, särskilt i svartvitt. Inte så illa för en kamera man kan hitta för någon tusenlapp. Den gör sig förstås bäst på iso 100, men gör inte bort sig på 400 heller. Ett ganska trevligt korn. Däromkring höll man sig ju oftast som mest med svartvit film också. En rolig upptäckt. Men hur det än är med det tekniska så handlar det ju om att vara närvarande, och det var väldigt roligt att göra ett återbesök till den resan. Det är ett väldigt privilegium att man kan snacka ihop sig med en kär vän man inte sett på länge, mötas upp på en flygplats någonstans i världen, umgås dygnet runt och jobba ett tag. 

Arizona

Inför det amerikanska presidentvalet höll jag och kollegan Jonas ögonen på var de intressanta slagen skulle stå. Valet föll dels på Pennsylvania, där det svängde rött förra gången, och dels på Arizona, en delstat som röstat på republikanskt i decennier, men där Demokraterna nu såg ut att ligga bra till både till president och kongress. Inte minst handlade det om människor med latinamerikansk bakgrund, traditionellt pålitliga Demokratväljare, som nu ökat i antal. Men det har också blivit en mer diversifierad grupp, där Trump vunnit en hel del gehör. Dessutom har många av USAs republikanskt styrda delstater en historia av att göra det besvärligt för väljare ur minoriteter att rösta. Vi mötte därför en rad aktivister och organisatörer som arbetar för att göra röstandet mer tillgängligt. Bland annat fick vi ett par minuter med före detta bostadsminister Julián Castro vid ett möte på en stekhet parkering.

Också delstatens ursprungsbefolkning har gjort en ansträngning att göra röstandet mer tillgängligt. Tohono O'Odham-reservatet är enormt, med bara ett postkontor och en röstlokal och stor fattigdom och brist på transport. Vi träffade organisatörer som April Ignacio och stammens ordförande Peter Yucupicio.

Vi åkte också ner till gränsområdena. Staden Nogales delas på mitten mellan dess USA-sida och mexikanska sida. Varje dag träffas familjer och vänner på varsin sida av gränsstängslet, som familjen Lopez, med barnen hos släktingar i Mexiko och föräldrarna i Texas. Det är alltid mycket intressant att ta del av folks berättelser. De är sällan de förväntade, och man kan vara rätt säker på att bli förvånad. Människors generositet med sin tid och sina tankar är också något som jag aldrig kommer ta för givet. Vi fick gott om tid med countyts sheriff, Tony Estrada, som ser tillbaka på ett över femtio år långt yrkesliv, och längtar tillbaka till en tid då man kunde röra sig relativt fritt över gränsen. Stängslet med rakbladstråd ser han som både omänskligt och kontraproduktivt. Det hindrar inga droger, men däremot gränshandeln som gjorde att ekonomin var bättre förr, menar han. 

En reportageresa som frilans innebär alltid mer än ett jobb, och i det här fallet hade vi fyra. Det innebär att det inte är många lediga timmar om dagen, utan ett mycket intensivt schema. Det blir också många mil bakom ratten. På en knapp vecka hamnade mätaren på omkring 300 mil. Att schemat är späckat innebär också att man inte kan vara kräsen med de fotografiska förhållandena. Att jobba i öknen har sina speciella utmaningar. Ljuset var fint mellan 7 och 8:30 på morgonen, och helt fantastiskt mellan 17:45 och 18:30. Däremellan var det väldigt kraftigt solljus, och sedan beckmörkt. Man får därför ta till några trick. Blixten gick varm, så ofta det var praktiskt på stativ med min snabbjobbade lilla oktabox. Iso 64 är hjälpsamt för att få upp slutartiderna till 1/250. Highspeed sync funkar okej, men är svårjobbat eftersom TTL nästan alltid blir fel så jag föredrar att ställa blixteffekten manuellt. Ett trick jag gärna använder är därför att använda kompaktkameran Fuji X70, där centralslutaren låter en blixtra på 1/2000, men förstås med aningen lägre kvalitet än Nikonkameran.

Tecknen på att Arizona skulle spela stor roll i att avgöra valet stämde. Jobben gick bland annat i Dagens ETC och Frihet. Då i färg förstås – det svartvita är något jag tillåter mig här i bloggen.

Hursomhelst är det härligt att vara ute på vägarna, och jag hoppas att det blir möjligt snart igen.