Klimatflyktingar

USA är på väg att få sina första officiella klimatflyktingar. Stammen Biloxi-Chitimacha-Choctaw har bott på ön Isle de Jean-Charles utanför Louisianas kust, sedan de fördrevs från fastlandet på 1830-talet. 

Nu håller ön, med sitt sällsynt olyckliga läge i Mississippideltat, på att försvinna. Sedan 50-talet har 98 procent försvunnit, och oljeindustrin är att skylla på två sätt. Havsnivåernas stigning till följd av klimatförändringarna är särskilt snabb här. Dessutom har man grävt kanaler för att få ut oljeriggarna, och därmed orsakat kraftig erosion.

Wenceslaus Billiot har bott hela sitt 89-åriga liv på ön. När han var ung såg man bara träd. Nu har han havsutsikt från två håll, och huset står på elva fot höga pålar.

Runtom i kustområdet försöker man bygga vallar för att hålla vattenmassorna utanför, men om vattnet forcerar dem, blir situationen värre än utan dem.

Många har valt att flytta till närliggande Houma på fastlandet. Men också den staden är mycket hotad, när vattenmassorna tränger sig på. Nyligen har stammen kommit till en överenskommelse med staten om att få en flytt finansierad. Exakt var den nya platsen kommer bli, återstår ännu att se.

Journalisten Anders Pihl och jag besökte området i våras, och gjorde ett reportage för Tidningen Vi.

Efter valet

USA:s presidentval var en evighetslång cirkus. Debatterna hölls på en nivå som aldrig tidigare setts. Sakfrågorna överskuggades av angrepp på personlig karaktär. Det tycktes helt självklart att den mycket erfarna Hillary Clinton skulle vinna med stor marginal, och att allt skulle bli ungefär som vanligt: ett alltför långsamt, men dock arbete med klimatfrågor, ett erkännande av minoriteters utsatthet och av de ekonomiska klyftor som sliter isär landet. Så blev det alltså inte. Jag, som sällan arbetar med nyhetsjournalistik utan med långsammare historier, var ledig på valkvällen. Jag och min fru kollade valvaka en stund på stampuben, och åkte sedan hem. Beskedet att Trump valts till nästa president är ett sådant ögonblick där man minns exakt var man var och hur man kände. På morgonen mötte jag många som grät, rädda för vad som nu ska hända med våra kära, och hur det ska gå med världen.

Det senaste året har mycket förändrats. Bernie Sanders såg ut att ha en god chans till presidentposten, med sitt program som mycket liknade den skandinaviska socialdemokratins grundidéer. Jag och min kollega Hanna Sistek följde den gräsrotsrörelse som omgav hans kandidatur för ett antal tidningar i Sverige, Norge och Finland. Det var en spännande tid. Nu får vi se vad som händer. Miljörörelsen och de som kämpar för mänskliga rättigheter mobiliserar. Det blir något att följa.