Den relativa teknikutvecklingen
Det pratas mycket om det här med vad som ser ut som en kameraindustrins kris. Jag kanske missförstår något, men jag är inte säker på vad anledningen till oro är. För egentligen är väl behovet av ständig uppgradering en relativ sak. Man köper nytt för att konkurrenterna har fräsigare, eller helt enkelt för att det går att ta fler bilder, snabbare, i djupare mörker. Och det är ju bra. Men är vi gladare, mer kreativa och produktiva fotografer som kan göra fler jobb nu än förra året? Eller för tjugo år sedan? 1950? Kanske är det jag som är en stofil och jobbar med sex till sextio år gamla grejer, men på något sätt känns det ganska skönt om teknikutvecklingen nått en mognad som gör att man kan byta kamera en gång per decennium utan att halka efter. Det kommer lanseras saker när det finns en riktig efterfrågan, och om det går i samma tempo som utvecklingen från Nikon F till F5, så kommer det knappast skada fotografiet som sådant, snarare tvärtom. Det är skönt att kameran inte hänger upp sig vid långa serier, trevligt att kunna skriva ut riktigt stort utan att det ser dåligt ut, och det är framförallt trevligt att man kan få riktigt fin kvalitet i liten förpackning, men inte på något sätt avgörande.
Under pandemin är det inte så mycket på gång rent yrkesmässigt, men jag har haft gott om tid att arbeta med mer personliga bilder. Porträtt av vänner och familj, och miljöer i närområdet. Ofta med en gammal Sony Nex-7 och en Zeiss 32. Autofokus i klass med min gamla Nikon F801s = nästan oanvändbar. Ändå en favorit, såhär sju år senare. Ibland lite annan, mycket äldre optik. Men som William Eggleston lär ha sagt: jag väljer den kamera som känns bra just för dagen. Och det är inte alltid den "bästa" i teknisk mening.
/B