Hur blir man en modern och nyskapande fotograf?

Vi som kallar oss fotografer hamnar ofta i upprepningarnas ekorrhjul. Vi upprepar oss själva och vi upprepar det andra har gjort. Likt härmapor tar vi samma bilder om och om igen. Inget är egentligen särskilt märkligt med det. Det allra mesta som görs inom kreativa och konstärliga områden är trots allt upprepningar. Även stor konst.

Men – om något ska utvecklas och bli bättre måste ändå någon tillslut bryta ny mark, utmana det invanda och visa nya vägar. Ja, så säger vi ofta. Problemet är väl bara att komma på hur det ska gå till. För lätt är det sannerligen inte.

Jag har funderat en del på detta den senaste tiden efter att ha stött på några diskussioner här på fotosidan som främst har handlat om gatufoto. Det är för mycket nostalgi och HCB-komplex, menar några. Är det inte dags att bli lite moderna och komma med något nytt snart, undrar de? Jo, kanske det!

Ur ett sådant perspektiv är jag själv traditionalist och mina bilder kan nog betraktas som ganska klassiska till sin karaktär. Jag använder inte bara analoga mätsökarkameror från 60- och 70-talet, jag kör med svartvit film också. Som sagt. Mer traditionellt än så kan det knappast bli.

Den något delikata frågan som uppstår blir då; hur tar jag moderna och nyskapande bilder? Som ni själva förstår är den inte helt enkel att svara på. Men jag tänker försöka och för att göra det har jag satt tre rubriker på vad som påverkar hur vi uppfattar en bild. Den första rubriken är tekniken, den andra innehållet och den tredje gestaltandet. 

Tekniken handlar främst om vilka kameror vi använder, men också allt det där andra runtikring. Tekniken påverkar i allra högsta grad slutresultatet. När det gäller gatufoto så kan man till och med säga att den moderna varianten uppkom ur ett tekniksprång när filmen blev snabbare och kamerorna mindre. Något som gjorde att det helt plötsligt gick att ta snapshot av människor på gatan.

Innehållet är en viktig faktor för oss fotografer. Genom att vända kameran mot moderna företeelser kan vi ju helt klart signalera att vi själva är moderna. Men det räcker inte. För en bild på exempelvis en katt kan se både modern och gammal ut, även om innehållet är detsamma. 

Då kommer vi till det kanske mest spännande, nämligen gestaltandet. För det är här fotografens fantasi och kreativa ådra gör sitt största avtryck. Gestaltandet är en kombination av vilken teknik och vilket innehåll som väljs, tillsammans med hur man rent bildmässigt väljer att tolka och komponera motivet.

Som detta nu inte var krångligt nog finns ytterligare en viktig faktor att beakta. Och det är att bilder är ett slags språk. En kommunikation som precis som all annan mänsklig interaktion lyder under vissa regler för att vi ska kunna förstå och ta till oss budskapet. Därför går det inte att ignorera saker som exempelvis geometri och mönster, för då kommer ingen att kunna läsa våra bilder.

Men, hur ska man då kombinera dessa variabler för att bli en modern och nyskapande fotograf? Ja, det är här det börjar bli svårt på riktigt. Men förmodligen handlar det om kombinationen. Det vill säga hur du som fotograf kombinerar teknik, innehåll och gestaltning.  Det gäller helt enkelt att lyckas sätta en unik och egen prägel på sina bilder. Alltså likt en kock som uppfinner en ny maträtt mixa ingredienserna på ett sätt som ingen gjort tidigare.

Det är en enkel sak att skriva, men långt ifrån en enkel sak att lyckas med. Slutligen kan man också göra följande reflektioner: Är det per automatik något bra att vara modern och nyskapande? Leder det alltid till bättre resultat? Och måste alla vara nyskapande, eller räcker det med att förvalta och utveckla en god bildtradition?

P.S. Jag kom nyss på en fjärde rubrik som också påverkar hur vi uppfattar en bild. Det är presenterandet, hur bilden visas upp.

En gång i tiden var jag elitfotograf

Vintermörkret har kommit och jag sitter och plöjer igenom bildarkivet. Plötsligt får jag se mig själv som 21-åring. Iklädd flottans arbetsuniform står jag och gör mig till belamrad med en massa kameror. På axeln håller jag en bladare med ett 500-mm teleobjektiv. Det ser mer ut som en granatkastare än en kamera. Vilket såklart var meningen.

Detta är i begynnelsen, inser jag. Jag hade visserligen fotat ganska flitigt i flera år redan då. Men det var som fotograf på marinens fotodetalj i Karlskrona jag för första gången var tvungen att ta mitt fotograferande på allvar. Det var här jag fick min grundläggande fotografiska skolning i början av 1990-talet.

När vi värnpliktiga fotografer snackade med de hårdkokta röjdykarna och basförsvararna brukade vi skoja till det och säga att vi var elitfotografer. Men i själva verket tillhörde vi ett malajkompani med vaktmästare, postutdelare och sopgubbar. Fast jag klagade inte. Medan de förstnämnda exercerade i timmar oavsett väder satt jag inne på kontoret, drack kaffe och fingrade på en bladare. Det gjorde inte ont. 

Hursomhelst. Här kommer några bilder från min tid som elitfotograf. 

Mitt kompani hette 12:4. Bilden är tagen med en 500 C efter att vi hade slagit elitförbanden i en fotbollsturnering. De blev rätt snopna.  

Min fotokollega Jörgen Harre sitter och printar ut ID-bilder. Vi var bland de första som började köra med digitalkameror. Det var Kodak som tillverkade dessa platta och lite udda apparater. Du ser kameran sticka fram till höger om monitorn som i sin tur står på skrivaren. Kvalitén var ganska usel men det gick i alla fall "snabbt". 

Som värnpliktig fotograf blev det mycket plåtande av nyinryckta, muckarfoton och gruppbilder på nyexaminerade kadetter. Tyvärr tog jag inte särskilt många bilder på mina lumparpolare och livet på luckan. Något jag ångrar så här i efterhand. 

Men jag hittade i alla fall de här bilderna i en pärm. Visserligen var det förbjudet att ha fest på logementet. Det var dock något som mina lumparpolare alltid sket i. De både rökte och söp så mycket de ville. Typiska friheter malajer brukade ta sig. 

Tyvärr var negativen i riktigt dåligt skick.  

Året var 1994.

Gatufotografin har också solnedgångsbilder

Precis som alla andra fotogenrer har även gatufotografin sina typiska ”solnedgångsbilder". Det slog mig så tydligt efter en mejlväxling med fotografen Micke Berg förra helgen. Han hade schyst nog erbjudit sig att spana in några av mina gatufotobilder för att ge lite respons - ett tillfälle jag bara inte kunde missa.

Redan i förväg hade jag mina aningar om vilka bilder Micke inte skulle gilla, men jag lät dem ändå åka med eftersom jag trots allt ville få någon slags bekräftelse på mina egna tankegångar. Och min magkänsla hade rätt. Bilderna som jag själv tvekade inför var också de som enlig Micke inte höll måttet.

Det som blev uppenbart var att de där bilderna som man oftast snabbt får mycket beröm för egentligen är de som är allra svagast i längden. För de bygger i regel alltid på en punchline eller något som är lite roligt men saknar egentligt djup. När leendet har gått över är bilden i stort sett redan bortglömd.  

I det här blogginlägget kan ni se några av mina gatufotosolnedgångsbilder. Det är inga bilder som jag skäms över eller som jag tycker är direkt dåliga. Men de kommer inte att finnas med i min kommande utställning och bok. Även om jag tror att den inte lika fotointresserade allmänheten nog skulle ha lättare att uppskatta den här sortens bilder.

Vad är då typiska solnedgångsbilder inom gatufotografin. Ja, för mig är det bland annat detta:

-         När man använder reklamskyltar, klotter eller skyltfönster som bärande delar i en bild.
-         När det är alldeles för övertydliga upprepningar.
-         När bilden bara handlar om att något ska se kul eller löjligt ut.

Ja, det finns säkert mer...

Varför fota med en Olympus OM-1 när Pentax MX finns?

Jag har förstått att Olymus OM-1 betraktas som lite av en kultkamera i vissa delar av Uppland och Sörmland numera. Möjligen med något slags epicentrum i trakterna kring Gnesta. Där är det liksom ”inne” med Olympus OM-1, skulle man kunna säga ;-)

Nämen titta, en slutartidsratt! Vad skönt på något sätt!

Men vi som verkligen vet vad en kultkamera innebär har ju förstått att den riktiga kultkameran är Pentax MX. En liten ljuvel för oss kamerakonnässörer. En gång i tiden släppt som en proffskamera med allt vad det innebär.

Och här sitter en bländarring där den ska. Man saknar verkligen inget.

Pentax MX är såklart helt mekanisk. Den innehåller ingen väsentlig elektronik och du kan använda den helt utan batteri. Så om du befinner dig långt inne i djungeln eller på en annan planet och strömmen tar slut är det ingen fara. Bara att köra på som vanligt. Sunny 16 liksom.

Så här ser det ut från förarplatsen, så att säga. 

I sann Pentaxanda är MX dessutom liten och kompakt. Ja, mindre än en M-Leica till och med. Den försvinner nästan i handens valkar om man inte är försiktig. Och bra bilder tar den minsann. Riktigt bra. Det kan ni se själva här under.  

Nu är detta inget vs-inlägg om någon nu skulle tro det. Jag bara säger sanningen, liksom! ;-)

Är alla bilder som du tar egentligen självporträtt?

Ofta sägs det att en fotografs bilder egentligen säger mer om personen bakom kameran än om motivet i sig. Många erfarna fotografer brukar till och med påstå att alla bilder som de tar är självporträtt. Även när det är objekt eller vilt främmande människor som de avbildar.

Jag delar dessa tankegångar. Genom att titta på en fotografs bilder kan man faktiskt skönja den personens sinnelag, vad han eller hon intresserar sig för här i livet, och så vidare. Men just det där med att bilderna blir till några slags självporträtt är kanske det mest intressanta.

När jag själv fotograferar har jag märkt att jag ofta söker mig mot sådant som jag känner igen på olika sätt. Motiv som påminner mig om det självupplevda. Alltså människor, miljöer och händelser som triggar något i mig som jag kan relatera till.  

Jo, jag vet. Detta kan låta väldigt luddigt. Men är det inte så att man som fotograf helt enkelt speglar sig i sina bilder? Man vänder kameran mer eller mindre omedvetet mot det som säger något om en själv. Eller vad tror du?

Bilderna är tagna med min mobiltelefon och appen Vignette/toycamera.