Gatufotografin har också solnedgångsbilder
Precis som alla andra fotogenrer har även gatufotografin sina typiska ”solnedgångsbilder". Det slog mig så tydligt efter en mejlväxling med fotografen Micke Berg förra helgen. Han hade schyst nog erbjudit sig att spana in några av mina gatufotobilder för att ge lite respons - ett tillfälle jag bara inte kunde missa.
Redan i förväg hade jag mina aningar om vilka bilder Micke inte skulle gilla, men jag lät dem ändå åka med eftersom jag trots allt ville få någon slags bekräftelse på mina egna tankegångar. Och min magkänsla hade rätt. Bilderna som jag själv tvekade inför var också de som enlig Micke inte höll måttet.
Det som blev uppenbart var att de där bilderna som man oftast snabbt får mycket beröm för egentligen är de som är allra svagast i längden. För de bygger i regel alltid på en punchline eller något som är lite roligt men saknar egentligt djup. När leendet har gått över är bilden i stort sett redan bortglömd.
I det här blogginlägget kan ni se några av mina gatufotosolnedgångsbilder. Det är inga bilder som jag skäms över eller som jag tycker är direkt dåliga. Men de kommer inte att finnas med i min kommande utställning och bok. Även om jag tror att den inte lika fotointresserade allmänheten nog skulle ha lättare att uppskatta den här sortens bilder.
Vad är då typiska solnedgångsbilder inom gatufotografin. Ja, för mig är det bland annat detta:
- När man använder reklamskyltar, klotter eller skyltfönster som bärande delar i en bild.
- När det är alldeles för övertydliga upprepningar.
- När bilden bara handlar om att något ska se kul eller löjligt ut.
Ja, det finns säkert mer...
Det svåra är att göra bilder som verkligen håller. En bild som har en genomtänkt komposition och en tanke håller verkligen, när "Punchlinebilder" är kul för stunden......
/Hans
Tack för din kommentar!
Men värst är nog ändå alla dessa bilder där arkitekturen är motivet, och där man genom att inkludera en person i ett hörn bara för att över huvud taget platsa i GF-poolen. (och svartvitt förstås, så bilden ser ut som de gamla klassiska bilderna). Det gäller att motarbeta allt som kan göra bilden nutida, dvs det som GF borde handla om :)
Googlade fram en klichélista för den som vill hitta mer att fetast på
http://www.photomalaysia.com/forums/showthread.php?145970-15-clich%E9s-of-street-photography
B)
Men visst kan man bli lite mätt av alla klichébilder.
Personligen har jag nog svårast för de där slentrianmässigt tagna bilderna på hemlösa och tiggare.
Tror mycket den nya "fototrenden" även "gatufototrenden"
har blivit en slags försök till en dialog, å då kanske man också måste hjälpa folk på traven med en bra rubrik tex! :)
Å så e det väldigt bråtom numera!
Mycketochoftatarjagmångabildersomjagvisarvarjedag! :)
För det går ju att göra så numera!! :)
/B
Därmed över till gatufoto. Själv tycker jag om att titta på gatufoto, därför att jag tycker att gatuliv är spännande att titta på. En dråplig gatufotobild utan något djup kan ändå var dråpligt, fastän man möjligen snart glömt den. Och skyltfönster, det är ju faktiskt den bit i gaturummet som är föremål för allra mest uppmärksamhet. Jag har faktiskt sett åtskilliga bilder där skyltfönster ingått som en poängfylld del av kompositionen (fast jag tror inte jag tagit någon själv).
Vad jag landar i här är att antagligen blir den rutinerade fotografen eller den proffsiga fotokritikern blaserad. Och då kommer ett antal bilder att förkastas av honom/henne eftersom de inte är tillräckligt nyskapande eller originella. Men i en annan kontext hade en och annan av dem kanske uppfattats som intressant. Jag tänker på det när jag ser kompisar som brukar åka till Mexiko och fotografera. Ofta är det människor på gatan, och de är så exotiska i våra nordboögon att det nästan inte krävs några bildmässiga kvaliteter alls för att man ska finna dem spännande.
Vi kan vandra över till reportagefoto från krigszoner och katastrofområden. Där räcker det oftast att bara visa bilder på svältande barn och söndertrasade människor. För sådana bilder får helt enkelt inte uppfattas som banala. De har ett angeläget budskap, och det hjälps inte ett dugg att jag matats med samma budskap hundratals gånger ("varning: starka bilder"). Vi är moraliskt skyldiga att se och försöka smälta sådana bilder.
Min horistont är den anspråkslösa fotoamatörens. Jag har ingen fotoutbildning och upplever inte att mina egna bilder är så märkvärdiga. En del av dem är jag nöjd med ändå, för de har berett mig glädje på det ena eller andra sättet. Från den horisonten ser jag att det finns ett fotografiskt finkulturturellt rum. Där lär jag aldrig få komma in. De som är där har olika åsikter om bilder, och jag förstår helt enkelt inte alltid vad det är de säger. Som uttryck för ett annorlunda förhållningssätt vill jag själv i stället ge uttryck för en ren och anspråkslös bildglädje.
Nu ska jag inte säga något om bilderna du publicerat här, för jag vet inte om jag kanske gör bort mig. Jag gillar dem allesammans, men kanske är det någon av dem (eller alla) som inte håller det finkulturella måttet? Så om jag gillar dom klassar jag mig själv som tillhörig fotografkårerns proletärer, som aldrig sålt en bild eller vunnit någon tävling, och är beredd att svälja vilka faster Agda-bilder som helst.
Så jag tycker att det här är en svår diskussion.
Någonstans handlar det om vad man själv vill med sina bilder, var man befinner sig i sin utveckling och mycket, mycket mer. Även om jag inte heller har någon fotoutbildning så har jag fotograferat och intresserat mig för foto intensivt i ganska många år nu. Det påverkar självklart min syn på vad som är bra och dåligt.
Jag kan absolut uppskatta, roas av och imponeras av "solnedgångsbilder" också. Men vid de tillfällen som jag verkligen vill bli utmanad söker jag mig till mer svårtillgängliga motiv. Både som fotograf och bildkonsument.
Jag tycker för övrigt inte alls att du gör bort dig. Tack för din kommentar! :-)
Vem är du, vad tycker du om och för vem fotograferar du för? :)
Att sluta plåta skulle väl vara en rimlig slutsats. Tyckte det var anmärkningsvärt i dokumentären om HCB att han numera tecknar.
När jag läser den där länken och addera den ihop med vad som står här då kommer jag bara på ordet "självcensur".
Jag kommer f^^ att plåta så många kyssande personer som jag kan. På gatan är de mer sällsynta än solnedgångar.
Det där med skyltfönster: Visst kan man se det som lätttjänta poäng. Men hallå, ni vill ju dokumentera vardagen? Den är full av reklam.
Plåta på bara. Och att vänta lite och låta bilderna mogna är väl alltid ett bra råd, inte bara för foton med fötter/silhuetter/bushållplatser etc.. Kanske kommer det fram att någon solnedgång är faktiskt värd att visa upp.
Eller så börjar man med annan sorts bildskapande än foto. Fast svårare att få publik för kanske.
För mig handlar det om att nå bortom klichéerna i mitt bilskapande. Att borra djupare än så. Jag vill komma nära. Få någon slags kontakt. Jag vill inte bara visa upp en kul situation.
Men det är som sagt jag det! :-)
Självcensur? Inte i mina ögon. Snarare ett sätt att utmana sig själv på.
Självcensur är när man undviker bilder som kan uppfattas enkla eller klyschiga. Det är inte i fotograferingen man ska begränsa sig och censurera. Bättre att reagera på det man ser med avtryckaren och reflektera senare.
Att ständigt hänga vid reklamskyltar är att begränsa sig. Det är lätt att fastna när man hittat ett recept på bilder som får uppskattning.
Göran Segeholm gjorde under sin tid på K&B ett reportage om bra solnedgångsbilder. Värt att läsa.