Nysoppad film med bilder från julstreetan

Idag har jag blaskat en rulle film i badrummet. Det är några månader sedan sist och jag kände mig nästan lite ringrostig, men jag klarade mig utmärkt. Inga fatala missöden inträffade och i den här bloggposten kan ni se några av bilderna.

Sedan slutet av september har mitt gatuplåtande i praktiken legat nere. Dels var jag lite blasé på hela saken efter att ha fotat ganska intensivt sedan början av året, och så uppmuntrade ju inte den annalkande vintern verksamheten direkt.

Men – den senaste tiden har faktiskt ett visst sug uppstått och jag bestämde mig därför att ladda Canonsjuan med en rulle T-MAX 400. Jag tänkte att det trots allt kunde vara lite kul med ett gäng gatufotobilder tagna under vinterhalvåret också.   

Det kändes förvånansvärt bra och faktum är att jag nog ska försöka hinna med en eller ett par rullar till nu under jul- och nyårshelgerna. Så länge vädret är så här bra funkar det faktiskt att gatufota även om dagarna just nu är som kortast och därmed ganska skumma. Men en 250-dels sekund och bländare 4 är helt okej. 

Detta kommer för övrigt att bli sista blogginlägget innan jul så jag passar på att önska er en riktigt trevlig helg! Själv ska jag ladda upp med de sista nödvändiga grejerna under morgondagen. Förutom mat i stora lass så blir det några julöl, glögg såklart, något sött vin som passar till risgrynsgröten och kanske kostar jag rent av på mig en flaska konjak som jag tänker ha till kaffet. Och kaffe dricker jag ofta.  

GOD JUL!

Fotografiska regler och traditioner – är de inte bara onödiga?

Vad ska vi fotografer med regler till egentligen? Resulterar det inte bara i att vi tänker ”inside the box” om vi ska låta sådant bestämma över vårt fotograferande? Och måste man inte bryta mot traditionella förhållningsätt för att utvecklas och vara modern? Eller?

Ja, ovanstående tankegångar stöter man på lite nu och då i debatten om foto. Personligen tror jag inte på det resonemanget. Ett förhållningssätt eller en regel blir bara hämmande om man tillåter det. Man kan lika gärna låta saken verka till ens fördel.  

Låt oss jämföra med det skrivna ordet. Jag kan till exempel formulera mig så här:

Ska bara vi förhållningssätt och måste och bryta sådant till. Blir det mot för att utvecklas och inte bestämma låta vara modern? Vad? Eller? Med att traditioner regler, vi tänker om vi ska principer egentligen? Över vårt fotograferande man inte ”inside the box”.

Det är exakt samma ord som i första stycket. Jag har bara struntat i alla de regler som existerar för det svenska språket. Självfallet blir det snömos för alla som försöker läsa. Men istället för att göra på det här sättet kan jag använda språkets regler för att formulera mig bättre, tydligare – mer begripligt.

Men traditionella förhållningsätt då? Är de inte bara hämmande och bakåtsträvande. Samma sak här, menar jag. Väljer man att låta dessa bli begränsande så blir de begränsande. För det går ju också att dra nytta av tidigare generationers arbete och tankegångar. Varför uppfinna hjulet på nytt? En idé som växte fram på 30-talet behöver inte alls vara omodern eller ickefunktionell i vår tid.

Det gäller alltså att sortera bort rätt saker och utveckla sig på ett smart sätt. Att bara kasta allt över bord och sedan tro att man är modern funkar nog inte så bra. Så enkelt är det förmodligen inte.

Få gatufotografer tycks förstå det avgörande ögonblicket

Idag är jag på bråkhumör och tänker därför vara lite käftig av mig. Jag har blivit det efter att ha surfat runt och spanat in diverse gatufotobloggar och communities med gatufotobilder de senaste dagarna. Något som ibland kan vara ganska deprimerande, faktiskt. 

Det som slår mig är nämligen att så många som ränner omkring på gatorna med sina kameror och fotar inte tycks ha begripit den kanske mest grundläggande principen inom gatufotografin – nämligen det avgörande ögonblicket. Alltså att en gatufotobild måste kunna stå på egna ben genom att fånga ett mänskligt tillstånd och/eller en slags berättelse i en enda exponering. 

Detta är såklart inte särskilt lätt. Vi talar om splittsekunden när alla de viktiga pusselbitarna faller samman för att sedan snabbt lösas upp igen. Man skulle kunna säga att det är när innehållet och kompositionen lirar med varandra. Det räcker inte med att det bara händer något framför kameran eller att det är människor med i bild. 

Själv misslyckas jag med detta hela tiden. Men jag försöker verkligen tänka på det. Trist bara att så få verkar ha orken att ens göra det. Istället är det slumpskott ut i massorna som gäller. Eller att man kör upp kameran i trynet på folk och trycker av. 

Jag är inte imponerad. 

Benvenuto a l'ltalia

Tack för inspirationen Alf Jagnell. Fotosidans meste fotobloggare.

Finns det proffsfirmor som skannar negativ?

Tänkte använda bloggen för att ställa en fråga till alla fotokunniga. Ni som följer mig vet att jag håller på med mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Tanken är som sagt att göra en utställning och en bok. Tyvärr håller inte min kontorsskanner från typ 1998 riktigt måttet (inte så konstigt kanske).

Jag har därför börjat fundera på om jag ska skicka in negativen till en professionell firma som kan skanna in bilderna åt mig i riktigt hög kvalitet. Men när jag googlade i ämnet hittade jag ingen som verkade hålla en bra nivå. Så min fråga till er fotovänner är: känner ni till något sådant företag?

Här kommer förresten ett litet tips om mitt senaste fynd:

Den funkar även på betydligt nyare kameror:

http://viewitem.eim.ebay.se/Brown-Leather-Camera-Hand-Strap-Nikon-D90-D7000-D3100-D700-D3000-D5000-D80-D300/330644013711/item

P.S. Förresten så har jag funderat ut ett nytt namn på mitt projekt. "Människorna i min stad - livet på gatan i Karlskona". Vad tror ni om det?