Det digitala gör mig förbannat uttråkad

Det är lika bra att jag säger det direkt. Jag jublade när det digitala kom. Den trötthet jag kände inför det analoga var monumental. Jag hatade att stå i mörkrummet och kopiera och jag retade mig till förbannelse på dessa ständiga kostnader i form av film och framkallning som orsakade djupa hål i lädret.

Därför är det ganska märkligt att jag knappt sju år efter att helt och hållet ha gått över till framtidens teknologi känner ett så gigantiskt ointresse inför det digitala. Varje gång jag håller i mina både dyra och otroligt fina digitalgrunkor känner jag en slags tomhet. Men när jag tar i mina analoga kameror från förra århundradet njuter jag i fulla drag.

Jag vet över huvud taget inte vad detta beror på. Kanske borde jag gå till hjärnskrynklaren och få problemet utrett, eller också är det bara så att den tidens kameratillverkare var duktigare på att göra kameror med själ? För det finns faktiskt inget som säger att det vi kallar för utveckling är det samma som förbättring. Även om många ofta inbillar sig det.

Ja, tekniken har såklart blivit bättre. I alla fall om man gillar tusenmiljoner knappar, menyer i trehundra nivåer, filmmöjligheter, radiostyrning och GPS. Men har handhavandet blivit bättre? Är moderna kameror egentligen så otroligt mycket mer användbara för en fotograf om man tänker efter? Och är de snygga?

Fast kanske beror mitt uttråkade tillstånd på digitalkamerans oändliga perfekthet. Det går knappast att misslyckas längre. Du kan lätt köra med full automatik i alla situationer. Kameran tänker åt dig. Om du mot förmodan skulle misslyckas finns dessutom hur många datorprogram som helst som kan rädda dig efteråt.

Men livet behöver ju dalar lika mycket som toppar. En ständig våg av framgång tar bort tjusningen med att vara kreatör. Det är i misslyckandets kranka ögonblick du förstår vad som är bra – på riktigt. Det är då lågan tänds som får dig att göra bättre ifrån dig nästa gång.

Jo, jag vet. Den analoga tekniken har sina brister. Ta exempelvis ett svartvitt negativ. Organiskt, kornigt, individuellt, vackert. Jämför med digitalfilens plastiga, slätstrukna perfekthet. Det är ju…perfekt. Nej, nu låter jag som en gubbe fast jag ännu inte fyllt fyrtio. Hur ska detta sluta?

Jakten på den rätta filmkänslan

Egentligen är det ganska fånigt på något sätt. Det vill säga att man tar bilder med sin digitalkamera och sedan gör allt för att de ska se analoga ut. Då kunde man ju lika gärna ha fotat med film från allra första början och sluppit denna omväg för att nå önskat resultat.

Ändå är detta något jag ägnar mig åt just nu och den främsta anledningen är mitt gatufotoprojekt som jag håller på med. De allra flesta av bilderna som jag har klämt av så här långt är nämligen plåtade med min analoga Canonet QL17, samtidigt har jag flera bilder som jag har tagit med min Fujifilm X100 som jag är riktigt nöjd med.

För att bilderna inte ska upplevas som allt för olika försöker jag därför få dom att likna varandra så mycket som möjligt till karaktären. Något jag tycker är ganska viktigt eftersom jag planerar att göra en bok och en mindre utställning om jag får ihop tillräckligt många bilder som jag är nöjd med.

I detta inlägg kan ni se några testraketer där jag har jobbat i Lightroom för att försöka skapa en analog känsla. Jag tycker dock inte att jag har nått riktigt ända fram. Det är inte minst lätt att man drar på med för mycket fejkkorn, har jag märkt. Dessutom är det alldeles för lätt att man sotar igen skuggpartierna i de digitala versionerna.  

För övrigt är bilderna från Gnistans årliga loppmarknad. En publikdragare här i Blekinge som också kan vara ett kul tillfälle för oss som gillar att fota människor.

Varför är det så svårt att välja ut sina bästa bilder?

Den här bilden är nog en av de bästa som jag har tagit under de senaste åren enligt mig själv.  Ett enkelt och avskalat porträtt som har både innehåll, komposition och känsla. 

Med jämna mellanrum får jag för mig att jag ska sätta ihop en portfolio av något slag. Då snackar jag inte i första hand om en portfolio på webben - utan antingen en bildmapp med riktigt fina printar, eller varför inte en snygg bok.

Men varje gång jag funderar på saken så kör jag mer eller mindre fast omedelbart. Jag klarar helt enkelt inte av att välja ut mina bästa bilder. Foton som jag ena dagen tycker är helgjutna känns trista och förutsägbara nästa dag. Så av ren frustration ger jag alltid upp inom ett par dagar.

Ibland önskar jag att jag hade en personlig redaktör av något slag som kunde hjälpa mig att gå igenom mina bilder och sätta ihop en riktigt bra portfolio. En person som kunde hitta en linje bland alla dessa motiv och se på saken med friska och oförstörda ögon. Det hade varit förbaskat kul.

Varför ska man då ha en portfolio, kanske någon undrar. Tja, det är såklart ingen nödvändighet. Men jag tror det kan vara väldigt vettigt för ens egen del som fotograf. Det handlar nog om att sammanställa sin fotografiska gärning och om att få en slags överblick över sitt eget fotograferande.

Samtidigt kan en portfolio säkert vara bra om man vill analysera och utvärdera sin personliga fotografiska stil. För den borde rimligen framträda ganska tydligt i en portfolio. Hur som helst, i denna bloggpost har jag sammanställt en liten miniportfolio. Fast i morgon har jag säkert redan ändrat mig…

Ännu ett porträtt som jag verkligen gillar. Återigen på grund av enkelheten och direktheten.

Den här bilden återkommer jag ofta till. Förmodligen är det bildens öppna och poetiska anslag som gör att jag gillar den.

Jag märker att det blir många bilder på människor. Så där finns uppenbarligen något som ständigt återkommer. 

Fråga mig inte vad det är som jag gillar med den här bilden - jag har nämligen inget riktig bra svar. Men jag gillar den.

Den här bilden uppskattar jag på grund av komplexiteten i kompositionen och för att det händer flera saker samtidigt.

Ett av mina gatufotoporträtt. Jag är nöjd med nästan alla. Men här tyckte jag att jag hittade något i kvinnans hår som går igen i klottret.

Ännu ett gatufotoporträtt. En modern version av fiskaregubben - eller något sådant. 

Glad tant med motsträvig hund. Två skäl till varför jag väljer den här bilden. 

En bild som jag tycker har humor. Därför gillar jag den.

En lite bisarr bild på något sätt. Kanske borde den inte få vara med. Men just den här gången får den vara med.  

Avslutningsvis ännu ett enkelt porträtt.

Tja, vad säger man? Är detta några av mina bästa bilder? När jag tittar på dom nu så tvekar jag redan. Men när jag sammanställde bilderna så upptäckte jag i alla fall några intressanta saker. Bland annat att jag framförallt tycks gilla mina porträtt och mina gatufotobilder - och då speciellt de som är tagna rakt på och som är relativt enkelt uppbyggda. Men jag märkte också att jag föredrog mina analoga svartvita bilder!

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. För det kan egentligen bara bero på att jag är inne i en sådan fas just nu. Eller också finns det något där som är viktigt för mig. 

Fan - nu har jag verkligen ställt till det för mig själv...

Få ut max av din Fujifilm X100

Sedan Fujifilm X100 blev tillgänglig på marknaden har många haft synpunkter på kameran. Åtskilliga har hakat upp sig på det omständiga menysystemet, vissa knappars bristande användarvänlighet och att kameran har en tendens att bete sig på ett oförutsägbart sätt när man växlar mellan olika lägen.

Som ägare av en X100 kan jag hålla med om en del av den här kritiken. Menyerna kunde ha varit bättre, några av reglagen är väl fibbliga att använda och kameran har ibland för sig att ändra vissa inställningar utan att man riktigt begriper varför. Personligen tycker jag att det sistnämnda är det som irriterar mest.

Men samtidigt finns det ett sätt att jobba med Fujifilm X100 som enligt min mening innebär att kameran plötsligt visar upp sitt rätta jag. För så här är det. Om X100 används på samma sätt som alla andra moderna digitalkameror så riskerar man att bli frustrerad över dess speciella karaktär. Om man däremot tänker ”analogt” händer något.

Egentligen är det uppenbart när man läser Fujis tankar bakom kameran. Målet har varit att ta fram en digitalkamera med ett klassiskt analogt upplägg. Under utvecklingen fick erfarna professionella fotografer komma med synpunkter på olika funktioner. Och det märks.  Ja, det syns ju dessutom tydligt på kamerans utformning.

Mitt råd är därför att använda X100 som du hade använt en gammal hederlig mätsökarkamera. Ställ in ISO-talet som du föredrar, mät ljuset, justera tid och bländare. Du kan även köra med hyperfokalskärpa om du vill ta steget fullt ut. Planera ditt fotograferande, var förberedd och jobba aktivt med din kamera. Ta kontrollen över tekniken!

Detta gör dock X100 till en svår kamera. Den kräver inte bara erfarenheten och kunskapen om hur man fotograferar traditionellt. Den kräver också att du gillar det. Det handlar alltså om hela ditt förhållningssätt till det där med att ta bilder.

Så, återigen. Ta kontrollen. Tänk analogt. Låt X100 visa sitt rätta ansikte. 

Från och med nu skiter jag i vad andra tycker…

Om man vill utveckla sig som fotograf är det aldrig fel att vara öppen för andras erfarenheter och kunnande. Det har alltid varit min fasta övertygelse. Men det finns också en punkt i processen där man måste sluta lyssna på tyckarna, lita på sig själv och köra på efter eget huvud. Där är jag nu.

Ni som har följt min blogg vet att jag har jobbat för att bli bättre på gatufoto den senaste tiden. För mig personligen är gatufotografin lite av obruten mark trots att jag har plåtat i många år nu. Därför suger jag gärna upp information från andra fotografer som har erfarenheterna jag saknar. På så sätt går det att ge sig själv en turbostart och man slipper uppfinna hjulet på nytt.

Men nu räcker det som sagt. Jag har kollat upp de stilar som finns när det kommer till gatufoto, läst mängder med bloggar, tittat på dussintals filmer, funderat, övervägt och testat själv ute i verkligheten. Jag har också fått input från olika håll och lyssnat tålmodigt på åsikter om vad som är rätt och fel i sammanhanget.

Återigen – enough is enough! Nu måste jag gå vidare på egen hand. För om man inte vågar lita på sin personliga förmåga blir det bara skit av alltihopa. Då kommer man att vela fram och tillbaka, låta sig bli styrd av andras uppfattningar (som inte alls behöver vara de rätta) och tillslut dör glädjen och drivkraften. I värsta fall blir man inget annat än en blek kopia av någon annan. 

Därför mina vänner kommer jag att köra på nu. Jag är något på spåren som jag tänker jobba med. Självförtroendet är till 100 procent solitt och målbilden är fixerad. Jag vet att jag kan göra det här riktigt bra – på mitt eget sätt! Du kanske inte håller med. Men just nu struntar jag som sagt högaktningsfullt i det!  ;-)

Killarna jobbar som bartenders. De stod på Stumholmen och övade sköna moves med sina flaskor. 

Hon är nitton år, kommer från Karlshamn och blev inte förvånad över att jag ville fotografera just henne. 

Allt som görs nu för tiden måste hamna på tuben. Annars har det aldrig hänt.

För några veckor sedan låg isen. Men nu är det redan andra tider. 

Dialekten var utspädd eftersom han hade bott på så många olika platser. Men han sa att han kom från Malmö, fast egentligen var han uppväxt på Österlen. 

Mannen tog sin låda och gick.

Nyss gällde skejting med de andra coola killarna, men plötsligt fick han bråttom iväg. 

Slutligen. Bilderna är tagna med TMAX400 exponerad efter ISO 3o0 och framkallad 8 minuter och 45 sekunder i D 76 1+1. Måste säga att det blev helt sjukt bra negativ i det stora hela. Därför blir det ingen mer Fomapan för min del.  Men däremot är en del av bilderna randiga på höjden. Vet inte om det är framkallningen som spökar, eller om det är min skanner som ger den här oönskade effekten.